Är jag den enda som fortf är singel efter fyra år sedan separation

Hej,

Jag har lite så där funderingar kring livet som separerad med barn så här fyra år efter separation från barnens far.

Oftast känns livet helt ok med mina barn i lägre skolåldern och jobb och allt som vanligtvis hör livet till i denna fas. Det flyter på liksom. Men trots detta sköljer Ibland en stor våg av tvivel och oro över mitt liv (mig själv) över mig, typ ska jag alltid vara ensam, är jag den enda som är det så här länge? (Är nu snart i mitten av trettio). Jag har heltidsjobb och har nu, efter någon flytt så hittat ett Ok hem till mig och mina barn. Jag har förstås, särskilt två första åren efter sep träffat några män men inget som lett till något seriöst. Jag tänker inte välja någon ?bara för att? ha någon. Utan vill att det ska kännas rätt(hur klyschigt det än låter). Nu de senaste två åren har jag inte över huvudtaget ?letat? så jag kan ju såklart inte förvänta mig att något ske heller.

Just nu är jag inne i en sådan period där jag känner att jag är den enda som är singel så här länge efter en separation och undrar ibland om man är udda. Får ibland kommentarer: hur kan du som är så snygg och har bra jobb inte ha hittat nån ny man. Ibland vet jag inte om det är pga hur de runtomkring ser på det (de verkar ju vara mer bekymrade) el om det är egen oro så att säga. Svårt att förklara men..., Jag vill jättegärna ha en relation men som sagt ska det vara på riktigt och inte vem som helst.

Därför frågar jag er där ute som är eller har vart i liknande situation. Hur känner ni? Är ni / var ni oroliga att förbli singel eller har ni det harmoniskt i stunden och tar det som det kommer?

Utbudet av attraktiva män sjunker verkligen bara efter 30-35. Jag är som du, tänder bara på så väldigt få, Mycket som ska stämma och när det väl händer blir jag klart störtförälskad, och just den biten har visat sig vara i princip stört omöjligt att få till, dvs att motparten ska känna samma. Inte lyckats på 5 år till min stora förvåning,  så att vara singel resten av livet blir nog inte svårt om man säger så;P men hellre det än att inte få ha ömsesidig passion. Pirret och hängivelsen är ju liksom meningen med att vilja ha en karl i sitt liv som jag ser det.

Så TS du är inte ensam. Inte lätt att hitta nån att klicka med!

Jag var singel i nästan 3 år efter ett uppbrott där killen jag bodde ihop med var otrogen. Jag typ dejtade endast 1 killar efter det men Jag var inte redo för någon förhållande så dumpade han. Var helt ärligt arg på killar efter mitt sliskiga ex.

När jag minst anade de så träffade jag en underbar kille. :)

Jag var då 34 år och han 26 och för en vecka sen så gifte vi oss. Är så lycklig! :))

Så livet kan överraska när man minst anar det.

Kan tillägga att jag jobbade mest förr och var inte alls ute men just den kvällen jag träffande min man så var det tack vare en kompis som tjata på mig att komma ut med honom till en privat fest. Jag hade jobbat dag och kväll var inte alls pigg men gav mig.

Är glad att jag gjorde det.

Mina tanka var de samma i som du förr. Jag började acceptera att jag kanske kommer att vara singel i resten av mitt liv. Flesta vänner började få familjer osv.

Men vad jag vill säga är att det finns säkert nån där för dig men när du träffa någon du gillar se till att få honom. Låt han inte försvinna.

Jag har haft det väldigt jobbigt i unga år att hitta en partner, men den situationen är ju väldigt olik din.

Det jag lärde mig var att man inte ska sitta och vänta, utan förändra sig själv och ta fler initiativ och kasta sig in i matchen istället för att stå bredvid och titta på. Jag tänker att du behöver själv ta mer initiativ, träffa mer människor, öppna upp dig för fler olika typer av personligheter. Att vara kräsen kan ofta handla om en omedveten rädsla. Det går alltid att hitta bortförklaringar till varför man inte tar initiativ med vissa personer, trots att man egentligen inte vet om det skulle fungera bra med dem eller inte.

Det finns många fina singlar som är både seriösa, roliga, intressanta, etc. - så om man är alltför snäv i sitt urval kanske man missar guldkornen.

Givetvis ska man inte ta första bästa bara för att, men att ge en och annan en extra chans kan säkert ge en både magplask och trevliga överraskningar.

Att öppna upp sig inför omvärlden och andra människor är en personlig förändringsresa som är både utvecklande och spännande. Om man börjar den resan så ökar man chanserna för att få en partner samtidigt som man får ett mer meningsfullt och spännande liv.

När du dejtade i början tycker jag att du gjorde helt rätt, Även om du inte fick napp, så gav du dig själv chansen att få napp. Du borde ha berömt dig för dina ansträngningar och tänkt att om du fortsätter likadant så kommer du träffa rätt till slut. De senaste två åren när du inte ens försökt anser jag att du har gjort fel, eftersom du inte har sökt aktivt och därmed gett dig själv låga chanser att hitta en person som passar dig.

Det finns inga genvägar. Man behöver kasta sig ut, men då kommer man utifrån statistiska och matematiska lagar till slut träffa någon som det känns rätt med. Om du tar en lott har du en liten chans att vinna, men om du tar lotter varje dag kommer du till slut att få en vinst. Särskilt om du har ytterligare ökat dina chanser  genom att utöka antalet möjliga vinster, d.v.s. sträckt händerna längre ut så att du kan fånga mer guldkorn.

Intressant idéer många har. Jag tror flera av dom stämmer även om vi alla är unika.

Jag man separerade för ca 4 år sedan och varit singel sen dess. Jag vill också träffa någon, men har ej bråttom då jag också vill se nåt långsiktigt igen.

Jag tycker det är svårt, jag är ganska social av mig, men dating är inte min grej, inte heller att ?ragga? på tjejer. Så dom jag träffar blir alltid bara vänner i slutändan. Jag tycker själv jag ser ok ut, 2 barn och tränar regelbundet och god ekonomi. Ibland undrar jag då vad som är fel, är det att jag har barn, eller så är det nåt med mig som gör mig oattraktiv. Självförtroendet sviktar ibland även om jag vet att en trogen snäll man borde va ett kap.

Men nån gång kommer väl kärlek igen, lycka till TS.

Jag har varit singel i tre år snart. Jag har också provat nätdejting under den här tiden. Jag valde noga och träffade några riktigt trevliga kvinnor, dock inga som jag kärade ner mig i utan det blev mest trevliga träffar på barnfria helger. Det funkar dock inte i längden för sex och närhet ger mig inget om jag inte är kär.

Men överlag har jag bra erfarenhet av nätdejting och skulke inte velat vara utan den erfarenheten.

För mig är nog bonusfamiljslivet en stor spärr. Det känns inte som något som lockar och jag väljer aktivt att vara själv med mina barn.

Det bästa med att vara ensam är att jag har så mycket tid till mina egna intressen och att inte behöva ta hänsyn till någon annan vuxen.

På de barnfria veckorna planerar jag in tjänsteresor och får mycket gjort i jobbet så jag kan vara extra mycket med barnen när de kommer.

Just nu känns det som den enda närhet jag behöver.

Det sämsta är att man är just ensam. Ingen att dela livet, upplevelser och vardagen med. Jag kan sakna en vuxen konversation även om jag får mycket av den varan på jobbet och med mina vänner. Att prata om allt med någon man älskar ger något annat som jag inte får någon annanstans.

Sen längtar man ibland efter att få vara nykär.

Oavsett vad, jag är gärna själv ett tag till.

Tack :) detsamma till dig! Låter ju som att vi skulle slå våra kloka huvuden ihop här ju så liknande sitsar vi befinner oss i

Men precis! Visst kan självförtroendet börja svikta efter några år så här men jag tror att man får se lite rationellt på det då, om man själv inte gillar att ragga och säkert är många på det sättet, så får man väl inte förvänta sig att så mycket kommer att hända :)

Många ggr ser jag människor i min omgivning som har en mer forcerad attityd till att hitta någon efter separation, som hoppar in i förhåll på förhållande, det är inget jag skulle föredra heller. Näe det får ta den tid det tar bara det blir nåt äkta !