• Sun 2 Aug 2020 10:41
    2035 visningar
    31 svar
    31
    2035

    Livet värt att leva om ingen gillar mig?

    Jag har insett att det inte finns någon som tycker om mig. Mina föräldrar har alltid tyckt sämst om mig jämfört med mina systrar, dom ställde alltid upp för dom men aldrig mig. Jag fick inte följa med farmor och farfar till landstället men dom andra fick det eftersom jag inte gillade att bada sa dom.  Min mormor var den enda som tyckt om mig men hon gick bort för några år sedan.

    Jag har aldrig haft en partner och jag minns inte ens när jag fick en kram senast. Och för någon vecka sedan så kollade jag på en film och dom sa "Utan kärlek vore inte livet värt att leva". Och det har suttit i mitt huvud sedan dess. Varför ska såna som mig som ingen gillar leva?

  • Svar på tråden Livet värt att leva om ingen gillar mig?
  • Sun 2 Aug 2020 13:56
    #5
    Anonym (T) skrev 2020-08-02 11:03:23 följande:

    Det finns helt säkert folk som tycker om dig fast du inte vet om det. Någon från skola eller jobb. Någon som har fina minnen från en tid med dig.
    Sen finns det ju en framtid där du kommer träffa människor som kommer gilla dig.

    Bara för du känner såhär just nu så betyder det inte att det alltid kommer göra det 


    Ingen har ju tyckt om mig hittils, så varför skulle någon börja göra det i framtiden?
    Dexter dot com skrev 2020-08-02 13:53:37 följande:
    Har du inga vänner alls?
    En tjejkompis. Men vi ses typ en gång om året efter att hon skaffade barn.

  • Sun 2 Aug 2020 18:46
    #12
    Dexter dot com skrev 2020-08-02 14:26:15 följande:
    Gör du några försök till att skaffa vänner? Det är ju svårt att vara omtyckt om man inte umgås med människor.
    Jag har gjort det igenom åren. Jag har haft tillfälliga vänskaper men det har ju runnit ut i sanden. Sedan nu är jag faktiskt helt tom, vet inte riktigt hur eller vart jag ska leta.
  • Mon 3 Aug 2020 20:34
    #17
    CairoCarro skrev 2020-08-03 03:31:00 följande:

    Det låter väldigt tungt. Hur gammal är du? Hur är din livssituation i övrigt, har du ett jobb du trivs med? Relationen till dina syskon?

    Tycker du att det sociala spelet känns svårt, eller är det mer att du känner att du inte förstår varför saker rinner ut i sanden osv?

    Ensamhet är väldigt tärande om den inte är självvald, och det kan bli svårare att bryta ju längre man väntar. Har du några intressen, vad tycker du är kul att göra? :)


    Jag är 33 år. Jag har ett jobb jag trivs 'relativt' bra med. Men jag håller också på att söka nytt och se vad det finns för möjligheter. Syskon har jag hyffsat bra relation med, föräldrarna inte så mycket.

    Jag är lite dålig på det sociala och har alltid varit, men inte socialt inkompetent då. Men svårt att vårda relationer.

    Jag gillar många saker. Sport, politik och sedan gillar jag att gå ut och göra vad som helst egentligen som att bowla eller spela minigolf. Sedan har jag nyligen blivit lite intresserad av att resa då jag åkte till USA för några månader sedan, precis innan covid-19 bröt ut hann jag hem.


  • Tue 4 Aug 2020 19:49
    #19
    CairoCarro skrev 2020-08-04 18:33:26 följande:
    Ok! Är du yngst i syskonskaran? Varför känns det som att relationen till föräldrarna inte är så bra? Vad bra att du verkar ha en okej situation på jobbet. Finns det trevliga kollegor?

    Det sociala spelet kan man till viss del lära sig, tror jag. Och det glädjer mig att du skriver att du gillar att resa, för där kan man få mycket övning (om man reser ensam framförallt). När jag gjorde praktik utomlands så insåg jag att jag var i desperat behov av en vän, och frågade min kollega om hon ville ta en kaffe med mig efter jobbet, kändes jättekonstigt att vara så på. Jag drog en vit lögn och sa "jag behöver prata av mig om en grej", men vi är vänner än idag.

    Jag tycker det kan vara svårt att veta vad man ska "prata om" i början av relationer, så ett tips är att tänka över dina intressen och på så sätt identifiera vad du enkelt kan bidra med. Ännu enklare blir det ju om du dessutom kan träffa människor med samma intressen. Kanske du skulle engagera dig inom något politiskt, eller annan organisation? Jag har träffat många fina vänner genom olika frivilliguppdrag. Du kanske kan fråga din tjejkompis som du inte träffar så ofta om dina styrkor? Och så försöker du få fram dem i framtida sociala situationer. Detta låter krasst, men jag vet t ex att jag är bra på att samtala, analysera och lyssna, snarare än underhålla och hålla låda. Så i en grupp med många människor kommer jag inte knyta några direkta band, men om jag får sitta ner ensam eller i liten grupp med någon/några så kan jag enklare bidra. Så jag går t ex aldrig på en fest när jag vill träffa nya människor, för det blir platt fall för mig.

    Kul att du åkte till USA! Jag älskar initiativförmågan. Var åkte du? Jag bor i USA sedan ett år tillbaka :)
    Nej jag är äldst. Äh min mamma har lurat mig på pengar men inte mina syskon, hon betalar av lån tillbaka till dom men inte till mig. Det finns OK kollegor, men vi har ju inte så mycket gemensamt egentligen.

    Vilka resmål rekommenderar du som ensam? Jag åkte till Miami beach, det var helt OK, men hatar däremot de långa flygresorna :)

    Det blir verkligen svårare att träffa nytt folk ju äldre man blir. Egentligen skulle jag vilja vara helt öppen med att jag vill träffa någon så att man slipper spela.
  • Tue 4 Aug 2020 20:33
    #21
    CairoCarro skrev 2020-08-04 20:08:58 följande:
    Vad tråkigt att höra. Det låter ju dock som att problemet skulle kunna ligga hos henne om hon beter sig så, och att det inte är du som är svår att tycka om! Det är mycket som kan ligga bakom, hon kanske är en osäker person som känner sig bättre av att trycka ned någon annan lite?

    Hmm, jag skulle kanske säga ställen med många sevärdheter och aktiviteter som är mer sociala. Alltså inte typ fjällvandring eller yogaretreat där man antar att många vill vara ensamma haha. I New York känns det som att man ofta försvinner i vimlet.. Språk är ju en annan grej att ta hänsyn till, men samtidigt så har jag varit mer tvungen att ta kontakt med människor när jag inte fattar hur allt funkar pga det inte är engelskspråkigt. Jag har haft bra ensamma resor i Mellanöstern och Asien, skulle även vilja testa Sydamerika. Ah, flygresorna ja.. Men södra Europa? :)

    Jo, jag vet, det blir bara svårare. Jag tror i och för sig inte att det är fel att vara öppen med det heller, det finns fler som också vill träffa nån! Och du har ju inget att förlora. Du nämnde också att du inte haft en partner. Har du testat någon dejtingsite eller så?
    Nej det är inte medvetet. Min mor hade en knäpp period när hon tog SMS-lån och alla möjliga lån egentligen. Jag var dum och lånade ut mer och mer hela tiden. Personligen hoppas jag att hon dör, men det lär ju dröja. Jag försöker att inte tänka på det men ibland gör man det.

    Jag har ju lite av en skräck för att åka ensam till ett icke-engelskspråkigt land. Skulle ju kunna tänka mig Asien men är lite rädd för att tappa bort mig i ett U-land. Södra Europa är ju bra, men vilken plats är lämplig att åka ensam till?

    Såklart många vill träffa någon, men samtidigt så tror jag människor idag har så höga krav. Både män och kvinnor. Nätdejting har jag försökt med i tio år, det går inte.
  • Wed 5 Aug 2020 18:26
    #24
    CairoCarro skrev 2020-08-05 17:34:55 följande:
    Jag förstår. Jag hoppas relationen till henne inte ska påverka dig för mycket tills den dagen i alla fall.

    Fattar det, det är skitläskigt. Dagen innan jag åkte iväg ensam så frågade jag mig själv vad fasen jag höll på med, men jag är glad att jag inte backade ur! Om man vill träffa andra när man reser så tror jag Thailand är perfekt, där kan dessutom många engelska. Det händer grejer hela tiden, många reser ensamma och folk är sociala. I södra Europa tror jag Grenada i Spanien är bra. Bor man på hostel så kan man dessutom hänga med på aktiviteter och ofta gratis guidade turer! :)

    Tror du det? Kanske för dejting men när det gäller vänner så tror jag att människan i grund och botten bara vill bli sedd, bekräftad, hörd. Det betyder mycket. Jag är säker på att du har en massa att ge framtida vänner och partners!

    Jag såg precis denna artikel och tänkte på dig:

    www.expressen.se/halsoliv/sex--relationer/susanne-jag-skamdes-for-min-ensamhet/

    Jag vet iofs inte om den hade så mycket mer tips än att gå och prata med någon. Har du testat det? Btw, när jag flyttat till nya städer i Sverige så är det inte ovanligt att man ser att ändra nyinflyttade "efterlyser" vänner. I grupper på en t ex, folk brukar få hur många svar som helst. Man kan ju posta anonymt också. Skulle det kännas ok? Bör du i en liten eller större stad?
    Jo jag har förstått att många reser ensamma, sedan känns faktiskt inte Thailand så lockade av någon anledning. Städerna känns väldigt smutsiga har jag fått en uppfattning av. Spanien låter däremot intressant och jag har aldrig varit där.

    Många är nog nöjda med få vänner, kanske jag också egentligen. Jag saknar den fysiska närheten och ska jag vara ärlig tror jag inte att jag kan lösa det problemet. Jag har verkligen inget hopp där.

    Intressant artikel, jag känner verkligen igen mig mycket i henne. Och ja jag har varit hos psykolog ganska många gånger men har inte tyckt att det ger någonting ärligt talat. Jag bor i Stockholm och har gjort det hela livet.
  • Tue 11 Aug 2020 19:04
    #26
    CairoCarro skrev 2020-08-11 00:24:24 följande:

    Jag försökte svara på ditt inlägg i ett privat meddelande, men det gick inte för att din presentation var hemlig? Antingen om du kan göra den synlig eller skicka ett meddelande till mig. Vill ge ett tips :)


    Nu bordet det gå. Jag har ändrat lite inställningar.
  • Wed 12 Aug 2020 21:22
    #29
    jrockyracoon skrev 2020-08-12 15:33:53 följande:
    Relationer är viktiga för nästan alla, och det innebär förstås ett lidande när man saknar bra och givande relationer i sitt liv. Om man inte har en nära kärleksrelation med en partner, så vill nog de flesta åtminstone ha vänskapsrelationer som kan väga upp.

    Men orsaken till att man inte har några kärleksrelationer behöver inte vara att man inte är omtyckt som person eller värd att älska. Det är ett väldigt stort gap mellan att sakna relationer och att vara illa omtyckt.

    I ditt fall TS verkar du inte känna dig älskad av dina föräldrar och din familj. Föräldrar som saknar förmågan att älska sina barn och sviker och utnyttjar dem har antagligen egna stora problem. Det är ju inte barnens fel, i detta fall ditt fel att dina föräldrar saknar den förmågan.

    Sedan skriver du att du har lite problem med det sociala och det är ju ett vanligt problem. Jag har varit ensam under en period i mitt liv, och det berodde på mina svårigheter att knyta sociala kontakter men det hade inte något att göra med att jag inte kunde bli älskad eller var illa omtyckt av andra. Tvärtom har jag fått veta i efterhand att det fanns personer som var intresserade av mig, men det var något jag själv inte såg.

    Jag tänker att du behöver jobba med dina tankar och bli bättre på att peppa dig själv och sedan börja jobba mot att träna dig på det sociala. Du säger t.ex. att du har svårt att behålla vänner, och då tänker jag att det är kanske där du behöver bli mer organiserad och faktiskt själv ta fler initiativ till kontakt innan vänskapen ebbar bort.

    Det där uttrycket: "Utan kärlek är inte livet värt att leva", uttalas nog nästan alltid av människor som har kärlek i sina liv. Det finns ju människor som är inspärrade i trånga utrymmen eller som är väldigt handikappade som har betydligt mindre krav på livet. För de kanske det är själva upplevelsen av livet, sinnena, frihet eller att man kan lyfta sin egen arm som en fantastisk gåva som gör livet underbart.

    Det klart att det är jobbigt att inte ha några bestående relationer, men fördelen med att leva vidare är att detta kan ändras. Men det ändras antagligen inte av sig själv, utan den enda som kan se till att det händer det är du själv. Frågan är alltså inte om livet är värt att leva utan relationer utan om du vill leva ett liv utan relationer och därigenom undvika förändring eller om du vill se till att skaffa de relationer du behöver för att kunna må bra och få den där viktiga kramen närhelst du önskar.
    Nej det är lite så att jag känner att ingen tycker om mig, särskilt mina föräldrar. Min mamma får gärna dö för mig, skulle dricka champagne på begravningen.

    Jag har alltid haft problem med det sociala, även fast jag ändå haft vänner i grundskola och gymnasium. Sedan gick jag på en del hemmafester fram tills 23-24 kanske. Sedan efter det ganska så dött, men träffat tillfälliga kompisar såklart. Men tycker folk är ganska tråkiga och inte vill hitta på saker.

    Jag flyttade ändå till en ny lägenhet för ett år sedan och inte EN ENDA MÄNNISKA har hälsat på mig och kollat. INGEN. Medans mina föräldrar och så hälsar på mina systrar och deras nya lägenheter. Jag hatar dom.

    Jag kommer inte ihåg när jag var på en restaurang och tog en öl med någon senast, att bara göra det skulle kännas bra.

    Ibland tänker jag att jag skulle vilja ha ett jobb där jag reser runt mycket så att jag slipper vara hemma så mycket.
Svar på tråden Livet värt att leva om ingen gillar mig?