Livet värt att leva om ingen gillar mig?

Jaha. :) Fin bild i alla fall. 

Jag har gjort det igenom åren. Jag har haft tillfälliga vänskaper men det har ju runnit ut i sanden. Sedan nu är jag faktiskt helt tom, vet inte riktigt hur eller vart jag ska leta.

Det låter väldigt tungt. Hur gammal är du? Hur är din livssituation i övrigt, har du ett jobb du trivs med? Relationen till dina syskon?

Tycker du att det sociala spelet känns svårt, eller är det mer att du känner att du inte förstår varför saker rinner ut i sanden osv?

Ensamhet är väldigt tärande om den inte är självvald, och det kan bli svårare att bryta ju längre man väntar. Har du några intressen, vad tycker du är kul att göra? :)

Det är väl Jenniper Lopez på bilden eller?

Funderar ofta över samma, liksom varför ska man leva om typ ingen gillar en, om man nu är så svår att tycka om? Känner själv mig rätt ensam och blir nog lätt så ifall man är mer ensam en vad man skulle vilja tyvärr, att man börjar fundera i såna banor. Men nu har jag visserligen för min del turen att ha en kärleksfull familj vilket jag är väldigt glad att jag har, så kan ju bara föreställa mig hur jävligt hemskt det måste kännas för dig, men känner verkligen med dig och förstår att det ju antagligen måste kännas hemskt ensamt.

För min del brukar det hursomhelst hjälpa någorlunda ibland att tänka att jag helt enkelt är alldeles för bra, avancerad, unik och klok för att människor ska klara av att tycka om mig, alltså att de flesta helt enkelt är alldeles för korkade och simpla för att lyckas komma upp i rätt nivå till att vara att tycka om mig, och det kan väl hjälpa lite ibland iallafall så det är ju ett tips hur du kanske skulle kunna testa att försöka tänka, fast är ju såklart inte säkert att det funkar för dig dock men du kan ju kanske alltid försöka...;) Men som sagt hjälper detta egentligen bara föga för mig, för kan ju liksom samtidigt inte låta bli att tänka att något måste ju egentligen vara fel när jag är så svår att gilla men faktiskt däremot lätt att tycka illa om, när jag liksom bara inte kan skaffa vänner typ trots att ju de flesta andra verkar kunna, och kan ju då inte låta bli att fundera varför egentligen det ska vara värt att leva när man ändå är så missanpassad typ...sååå, kan verkligen relatera till dina funderingar. Annars kan jag ju bara, förutom att säga att jag på vissa sätt känner igen mig, önska dig lycka till samt hoppas att det vänder för dig såsmåningom och förändras till det bättre, alltså kanske att du finner nåt som gör att livet känns värt att leva eller nåt, försök helt enkelt att inte tappa hoppet helt för man vet ju trots allt aldrig... KRAM

Exakt, får ofta höra att jag är så lik henne därav bilden

Jag är 33 år. Jag har ett jobb jag trivs 'relativt' bra med. Men jag håller också på att söka nytt och se vad det finns för möjligheter. Syskon har jag hyffsat bra relation med, föräldrarna inte så mycket.

Jag är lite dålig på det sociala och har alltid varit, men inte socialt inkompetent då. Men svårt att vårda relationer.

Jag gillar många saker. Sport, politik och sedan gillar jag att gå ut och göra vad som helst egentligen som att bowla eller spela minigolf. Sedan har jag nyligen blivit lite intresserad av att resa då jag åkte till USA för några månader sedan, precis innan covid-19 bröt ut hann jag hem.

Ok! Är du yngst i syskonskaran? Varför känns det som att relationen till föräldrarna inte är så bra? Vad bra att du verkar ha en okej situation på jobbet. Finns det trevliga kollegor?

Det sociala spelet kan man till viss del lära sig, tror jag. Och det glädjer mig att du skriver att du gillar att resa, för där kan man få mycket övning (om man reser ensam framförallt). När jag gjorde praktik utomlands så insåg jag att jag var i desperat behov av en vän, och frågade min kollega om hon ville ta en kaffe med mig efter jobbet, kändes jättekonstigt att vara så på. Jag drog en vit lögn och sa "jag behöver prata av mig om en grej", men vi är vänner än idag.

Jag tycker det kan vara svårt att veta vad man ska "prata om" i början av relationer, så ett tips är att tänka över dina intressen och på så sätt identifiera vad du enkelt kan bidra med. Ännu enklare blir det ju om du dessutom kan träffa människor med samma intressen. Kanske du skulle engagera dig inom något politiskt, eller annan organisation? Jag har träffat många fina vänner genom olika frivilliguppdrag. Du kanske kan fråga din tjejkompis som du inte träffar så ofta om dina styrkor? Och så försöker du få fram dem i framtida sociala situationer. Detta låter krasst, men jag vet t ex att jag är bra på att samtala, analysera och lyssna, snarare än underhålla och hålla låda. Så i en grupp med många människor kommer jag inte knyta några direkta band, men om jag får sitta ner ensam eller i liten grupp med någon/några så kan jag enklare bidra. Så jag går t ex aldrig på en fest när jag vill träffa nya människor, för det blir platt fall för mig.

Kul att du åkte till USA! Jag älskar initiativförmågan. Var åkte du? Jag bor i USA sedan ett år tillbaka :)

Nej jag är äldst. Äh min mamma har lurat mig på pengar men inte mina syskon, hon betalar av lån tillbaka till dom men inte till mig. Det finns OK kollegor, men vi har ju inte så mycket gemensamt egentligen.

Vilka resmål rekommenderar du som ensam? Jag åkte till Miami beach, det var helt OK, men hatar däremot de långa flygresorna :)

Det blir verkligen svårare att träffa nytt folk ju äldre man blir. Egentligen skulle jag vilja vara helt öppen med att jag vill träffa någon så att man slipper spela.

Vad tråkigt att höra. Det låter ju dock som att problemet skulle kunna ligga hos henne om hon beter sig så, och att det inte är du som är svår att tycka om! Det är mycket som kan ligga bakom, hon kanske är en osäker person som känner sig bättre av att trycka ned någon annan lite?

Hmm, jag skulle kanske säga ställen med många sevärdheter och aktiviteter som är mer sociala. Alltså inte typ fjällvandring eller yogaretreat där man antar att många vill vara ensamma haha. I New York känns det som att man ofta försvinner i vimlet.. Språk är ju en annan grej att ta hänsyn till, men samtidigt så har jag varit mer tvungen att ta kontakt med människor när jag inte fattar hur allt funkar pga det inte är engelskspråkigt. Jag har haft bra ensamma resor i Mellanöstern och Asien, skulle även vilja testa Sydamerika. Ah, flygresorna ja.. Men södra Europa? :)

Jo, jag vet, det blir bara svårare. Jag tror i och för sig inte att det är fel att vara öppen med det heller, det finns fler som också vill träffa nån! Och du har ju inget att förlora. Du nämnde också att du inte haft en partner. Har du testat någon dejtingsite eller så?