Forum Allmän debatt - Känsliga rummet
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Vuxna mellanbarn- känner ni er utanför och/eller diskriminerade av föräldrarna på något sätt?

    Sön 2 aug 12:32 Läst 0 gånger Totalt 8 svar
    Anonym (TS)
    Visa endast
    Sön 2 aug 12:32

    Jag startar ju såklart tråden för att jag känner mig behandlad annorlunda. Äldre syskonet har rätt i allt tydligen, särskilt enligt pappa. Yngre syskonet är det synd om, föräldrarna erbjuder att betala saker för att hen prioriterat bort det av ekonomiska skäl. Även äldre syskonet daltar med det yngre.

    Jag däremot är det aldrig någon som frågat om jag behöver ekonomisk hjälp, hur jag mådde när det var kris i livet, jag blir ofta avbruten mitt i meningar för att något annat är intressantare, inte ens en inflyttningspresent fick jag när jag köpte min första bostad. Släkten frågar mer sällan om mitt liv än syskonens.

    Känner mig väl inte oälskad, men till skillnad från syskonen är jag inte speciell på något sätt. Att jag har enormt mycket ansvar på mitt jobb (som dessutom är säkerhetsklassat) och superfina referenser och kan välja och vraka arbetsgivare, det är inget som nånsin har uppmärksammats. När mina partners varit kassa är det tydligen jag som är svår att leva med, men syskonens partners är dumma om det är en konflikt mellan de paren.

    Någon som känner igen sig? Jag har läst om detta fenomen så jag anar att det inte bara är inbillning.

  • Sön 2 aug 13:13 #1

    Nej, det har jag aldrig gjort. Självklart behandlas vi inte exakt lika, men "åt var och en efter behov". Jag tror mina föräldrar sett något speciellt i var och en av oss. Ja, jag är ett mellanbarn, men jag har inte varit osynlig för det.

  • Anonym (Fyra av fem)
    Visa endast
    Sön 2 aug 13:40 #2

    Jag känner definitivt igen mig. Mina två äldsta syskon ät de som mina föräldrar pratar om när det gäller barndomsminnen, tror inte ens de kommer ihåg hur jag och nr tre var som små.

    Min lillasyster är för alltid den som behöver hjälp och omsorg men det har jag iofs inga problem med för jag vill också ta hand om henne. Hon är en sladdis och var även min ögonsten som liten.

    Det som känns värre är att det bara är mina två äldstas syskon som verkar vara värda att lyssna på och ha viktiga åsikter. Vi är alla över trettio så vi andra är inga barnrumpor direkt.

  • Anonym (F)
    Visa endast
    Sön 2 aug 13:43 #3

    Nej, känner inte igen mig överhuvudtaget.

  • Anonym (jen)
    Visa endast
    Sön 2 aug 13:58 #4

    Nej. Varken nu som vuxen eller när vi var barn. Våra roller i familjen har alltid varierat beroende på hur våra personligheter utvecklats. Nu som vuxen är jag den typiska storasystern som är ordentlig, ansvarstagande, framåt osv. Min storasyster är en typisk lillasyster som är lite slarvig, spontan osv. Lillasyster är väl någon blandning. Vi har alltid fått lika mycket uppmärksamhet och våra föräldrar har alltid sett oss som individer.

  • Anonym (...)
    Visa endast
    Sön 2 aug 14:32 #5

    Du skriver att du lyckats väldigt bra på jobbet, kanske de känner att de inte behöver oroa sig över dig då, ang. det iaf? Energin läggs på problemen, istället?

  • Anonym (TS) Trådstartaren
    Visa endast
    Sön 2 aug 15:56 #6
    Anonym (...) skrev 2020-08-02 14:32:42 följande:

    Du skriver att du lyckats väldigt bra på jobbet, kanske de känner att de inte behöver oroa sig över dig då, ang. det iaf? Energin läggs på problemen, istället?


    Det finns definitivt saker att oroa sig för i mitt liv.
  • Anonym (Klari­ce)
    Visa endast
    Sön 2 aug 16:04 #7

    Jag är äldst men känner mig bortprioriterad. Mina yngre syskon får hjälp med allt medan jag viftas bort för "du klarar dig". När jag gör fel är det katastrof, när mina syskon gör samma fel förklaras det bort. Jag bör ta hänsyn till dem när de mår dåligt, när de mår dåligt sjåpar jag mig.

    Så jag tror egentligen inte det har med plats i syskonskaran, utan vem som är favorit.

    Jag mådde dåligt över det som ung, men rycker nu på axlarna. Det är bara när vi, som nu i sommar, umgås och bor tillsammans längre tider som det blir så tydligt. Jag undviker därför längre vistelser (alltså tex bo i sommarstugan alla tillsammans i mer än en vecka).

  • Anonym (Klari­ce)
    Visa endast
    Sön 2 aug 16:14 #8
    Anonym (Klarice) skrev 2020-08-02 16:04:57 följande:

    Jag är äldst men känner mig bortprioriterad. Mina yngre syskon får hjälp med allt medan jag viftas bort för "du klarar dig". När jag gör fel är det katastrof, när mina syskon gör samma fel förklaras det bort. Jag bör ta hänsyn till dem när de mår dåligt, när de mår dåligt sjåpar jag mig.

    Så jag tror egentligen inte det har med plats i syskonskaran, utan vem som är favorit.

    Jag mådde dåligt över det som ung, men rycker nu på axlarna. Det är bara när vi, som nu i sommar, umgås och bor tillsammans längre tider som det blir så tydligt. Jag undviker därför längre vistelser (alltså tex bo i sommarstugan alla tillsammans i mer än en vecka).


    Jag tror många föräldrar inte själva bill/kan se att de särbehandlar barn. Frågar du mina föräldrar så hjälper de inte mig för att (infoga valfri bortförklaring), och jag gjorde fel val trots att jag borde veta bättre för att jag är envis och obetänksam, medan mina syskon blev oskyldigt lurade till att göra samma felval.

    De menar alltså att jag själv "förtjänat" att få mindre hjälp. De skulle aldrig se det som att de kanske är orättvisa.
Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll