Vuxna mellanbarn- känner ni er utanför och/eller diskriminerade av föräldrarna på något sätt?

Jag känner definitivt igen mig. Mina två äldsta syskon ät de som mina föräldrar pratar om när det gäller barndomsminnen, tror inte ens de kommer ihåg hur jag och nr tre var som små.

Min lillasyster är för alltid den som behöver hjälp och omsorg men det har jag iofs inga problem med för jag vill också ta hand om henne. Hon är en sladdis och var även min ögonsten som liten.

Det som känns värre är att det bara är mina två äldstas syskon som verkar vara värda att lyssna på och ha viktiga åsikter. Vi är alla över trettio så vi andra är inga barnrumpor direkt.