Vuxna mellanbarn- känner ni er utanför och/eller diskriminerade av föräldrarna på något sätt?

Jag är äldst men känner mig bortprioriterad. Mina yngre syskon får hjälp med allt medan jag viftas bort för "du klarar dig". När jag gör fel är det katastrof, när mina syskon gör samma fel förklaras det bort. Jag bör ta hänsyn till dem när de mår dåligt, när de mår dåligt sjåpar jag mig.

Så jag tror egentligen inte det har med plats i syskonskaran, utan vem som är favorit.

Jag mådde dåligt över det som ung, men rycker nu på axlarna. Det är bara när vi, som nu i sommar, umgås och bor tillsammans längre tider som det blir så tydligt. Jag undviker därför längre vistelser (alltså tex bo i sommarstugan alla tillsammans i mer än en vecka).

Jag tror många föräldrar inte själva bill/kan se att de särbehandlar barn. Frågar du mina föräldrar så hjälper de inte mig för att (infoga valfri bortförklaring), och jag gjorde fel val trots att jag borde veta bättre för att jag är envis och obetänksam, medan mina syskon blev oskyldigt lurade till att göra samma felval.

De menar alltså att jag själv "förtjänat" att få mindre hjälp. De skulle aldrig se det som att de kanske är orättvisa.