Ville inte gå på begravningen men mamma tvingade mig

Min morfar gick bort förra året och det var såhär att jag ville inte gå på begravningen och inte heller min storebror, vilket vår mamma var förbannad över. Jag bor fortfarande hemma och min mamma hotade med att slänga ut mig om jag inte kom på begravningen och så sa hon att hon inte ville ha något mer med mig att göra då. Hon var väldigt upprörd.

Jag vet inte exakt vad min bror sa till mamma men jag vet att han har skyllt på sitt jobb, sagt att han inte fick ledigt från jobbet. Hon fattade dock att det handlade om att han helt enkelt inte ville komma på begravningen. Det fattade jag med. Hon var väldigt arg på honom också, men min bror har flyttat hemifrån för länge sedan så han slapp höra allt hon sa..

Anledningen till att jag inte ville på begravningen är att jag inte kände min morfar. Jag vet vad han hette och det är typ det enda jag vet om honom. Han var från Finland och bodde där. Han kunde bara finska, varken svenska eller engelska så vi har aldrig kunnat kommunicera med varandra. Jag kan räkna på en hand eller två hur många gånger jag har träffat honom från det att jag varit i den åldern man börjar minnas saker.

Han har aldrig visat någon intresse i mig. Han har aldrig försökt lära känna mig, aldrig tagit kontakt eller något alls. Han har helt enkelt inte brytt sig, men det är inte personligt mot mig, utan jag har förstått att han var sådan som person. Han hade ingen kontakt med sina andra barnbarn heller och det var oftast hans barn som ringde till honom, inte tvärtom.

Jag ville hellre vara hemma och gör annat, som att umgås med min kille, istället för att spendera flera dagar i Finland med min mamma och övriga släkten och gå på min morfars begravning. Min morfar som jag inte ens kände, som aldrig har brytt sig. Min mamma försökte aldrig heller främja kontakten mellan mig och min morfar.

Har även hört en del dåliga saker om min morfar. Inte från min mamma, men från en annan person. Det handlar om att morfar (tillsammans med mormor) ska ha övergett barnen när de var små och att han var väldigt hård mot min storebror och brukade ge honom örfilar när min bror var liten. Jag vet inte om detta stämmer, då jag inte levde när detta ska ha hänt, men jag skulle inte bli förvånad om det stämmer.

De få gånger jag har träffat min morfar så har han aldrig heller visat något intresse eller omtanke. Har knappt ens pratat med honom. Det var flera år sedan jag träffade honom. Jag ville hellre stanna hemma och umgås med min pojkvän än att åka dit och jag är myndig, så jag får egentligen göra som jag vill, men min mamma var så upprörd och försökte verkligen tvinga mig. Jag kände att jag inte hade något val. Jag var tvungen att åka till Finland med min mamma, bo hos min moster i några dagar bara för att gå på en okänd mans begravning. En man som inte ens verkade vara en bra man alls.

Min mamma skulle aldrig ge sig fören hon fick sin vilja igenom. Det var inte heller så att min mamma var ensam utan stöd där borta. Hon hade liksom alla sina syskon där.

Det slutade i alla fall med att jag följde med, på grund av att min mamma var så upprörd och tvingade med mig. Min bror stannade hemma och det har gått över ett år och hon är fortfarande arg på honom.

Vad tycker ni? Var det jag och min bror som tänkte helt fel eller överreagerade min mamma och gjorde fel som tvingade mig?