Skaffa en sladdis?

Jag förstår inte.

Har ni aldrig sett syskonrelationer där det skiljer sig t o m femton år emellan och man har en fungerande relation?

Många bygger ju upp det mer när alla blivit vuxna än just när en är tonåring och den andra bebis.

När den äldre är 35 och den yngre 25 behöver inte skillnaden vara stor längre.

Tänk på era kollegor. Man kommer ju överens med människor som är både betydligt äldre och yngre.

Endabarn blir man inte om man inte är det. För det finns syskon med i bilden oavsett.

Vi är ett par på 31 & 35 år. Vi har en son och dotter på 12 resp 8 år. Och nu när dom börjat bli "självständiga" så börjar barnlängtan igen. Jag har alltid tänkt att att tre barn ska jag ha, gärna direkt efter att vi fick den sista. Men pga ändrade arbetssituationer för både mig och mannen så var tiden inte rätt. Nu har vi båda landat med nya karriärer, fast anställda och livet är på banan igen. Vi har ekonomi, hus med rum för tre barn, tid och kärlek. Men mannen är inte lika övertygad om ett tredje barn.

Han resonerar som så att varför börja om med småbarnslivet igen när vi har det så skönt nu med den tiden förbi? Ett småbarn kommer blocka för att göra upplevelser ihop med dem äldre barnen. Det är så stor åldersskillnad att det är svårt att anpassa aktiviteter för alla barnen tillsammans. Det tredje barnet kommer inte ha syskonrelation till de äldre pga åldersskillnaden, hen blir som ensambarn. Vi kommer behöva dela på oss när vi gör saker, en med de äldre och en med minstingen. 

Jag kontrar med att vi båda har vitala föräldrar som kan ställa upp några timmar om vi vill göra någon aktivitet med de äldre barnen, ex gå på bio. Det enda som kan blocka är årliga semesterresan 1v varje sommar reser vi utomlands och ja det kan påverka våra val av aktiviteter. Men de aktiviteter som att dyka etc får vi väl dela på oss eller hyra in passning dyl. Det känns inte som ett stort problem för mig. Men visst åldersskillnaden kan jag inte göra något vid, att ett tredje barn blir som ett ensambarn.

Hur resonerar ni andra med sladdis? Eller är någon här själv ett sladdis barn och kan ge sin synvinkel på att bara ha äldre syskon?

Håller med. Jag har två syskon som är 8 resp 12 år äldre än mig. Även om vi inte umgicks mycket under min uppväxt så har de alltid funnits där, bara vetskapen att man har varandra är värdefull. Jag har alltid varit stolt över mina äldre syskon. Och nu som vuxna går man inte och tänker på att det skiljer 8 el 12 år. Man får tänka i ett längre perspektiv.

Jag brottas själv med önskan att få ett tredje barn, mina två är 5 och 7 snart 8. Men här stoppar rädslan mig för det okända. Tänk om det inte blir bra, vi har det ju så bra nu varför riskera allt vi har? Det kan bli underbart men tänk om det inte blir det? Tänk om barnet är sjukt? Vet inte om jag ska följa längtan eller rädslan. Det är ett stort beslut!

Vill han inte ha fler barn så vill han inte. Då får du se dig om efter någon annan eller leva med det.

Jag har en bror som är 13 år äldre än mig. Vi har aldrig stått nära varandra och vi har ingen kontakt. Bara vid födelsedagar kan vi skicka ett sms till varandra. Vi är absolut inte ovänner och vi har ingenting emot varandra, utan vi har bara ingen relation till varandra.

Detta kan ju bero på flera saker och inte bara åldersskillnaden, men jag är övertygad om att åldersskillnaden är en av anledningarna. Han flyttade hemifrån när jag var 10 år och han har skaffat barn och familj. Vi lever två olika liv. Vi har bara samma mamma och vi är såldes halvsyskon. Min mamma har inte varit en sådan som har sett till att hela familjen umgås eller gör saker tillsammans, utan det har varit mer var och en för sig så det kan ju bero på det också.

Det här kommer väl dock inte att säga dig någonting alls, för det är ju olika för alla. Det finns de som står nära sina sladdsyskon och de finns de som inte gör det.

Det här spelar ju inte heller någon roll om din man inte vill ha ett barn till överhuvdtaget. Jag förstår att du vill ha ett till, men jag förstår hur han menar också. Prata med honom om det här och fråga honom om han kan gå med på ett barn till eller ej. Säg att du behöver veta för att det är viktigt för dig. Vill han verkligen inte så är det du som måste bestämma om du ska stanna eller gå.