Ändra sitt liv genom mindset. Varför gör inte alla det?

Jag tror också att en hel del ligger i ens bakgrund. Jag kommer från en liten ort från början och en del av de jag har kontakt med fortfarande som bor kvar är mer fasta i sina bakgrunder.

Är man öppen för att det finns andra sätt att göra saker på så utvecklas man mer.

Jag förstår vad du menar TS

Påverka det som går att påverka.

Jag upplever att du förstår att alla inte har bästa förutsättningar.

Jag har själv i många år lagt skulden om min otur & krämpor på andra. När jag insåg att jag kommer ha ekonomiska problem när jag väljer att hjälpa missbrukare i mitt liv. Jag kommer vara utan ork när jag låter energitjuvar ta min. Problemet låg på mig det var jag som var medberoende & lät andra utnyttja det. Idag har jag full förståelse att övriga inte orkade med mitt & mig för att övriga hade sitt ibland mycket värre än mitt. När mitt mående var som värst blev jag nästan arg på andra som inte släppte sitt för mitt varför skulle de? För att de skulle må lika dåligt som mig? Jag förstår vad du menar med att göra vad man kan med det man har. Tror inte TS kräver att andra ska göra som hon gjort. Utan ville tipsa om att det går förändra sitt tankesätt med en del. Jag skäms idag över min offerkofta roll jag tog på mig då om onödigt & mina egna val. Självklart har man rätt bli irriterad på de som inte vill förstå hur det är att må dåligt. Avskyr själv överdrivet positiva människor som jag avskyr överdrivet negativa.

Tycker du har empati som försöker förmedla att det går förändra sitt tankesätt & med små steg. Önskar att någon kunde sagt detta till mig för 20 år sedan. Men bättre sent än aldrig. TS det går inte hjälpa någon som inte vill bli hjälpt så ta inte åt dig av en del svar. Gör som du lärt dig att välja hur du reagerar på händelser för andra bestämmer inte hur man ska må.

Ja, det förstår jag. Tänkte mer på sqmhällsklimatet i stort som verkligen i mycket bygger på att "själv är lyckans smed" och att vi har kapacitet och förnåga att förändra oss occh göra val. Om man jämför med tidigare i historien då man tex ofta ärvde sin förälders yrke och också ofta såg egenskaper som nedärvda och fasta (se tex rasism, och klass). Där har det ju skett en stor förändring.

Att inte vara begrönsad på grund av grupptillhörighet är naturligtvis något som ska motverkas. Den synen på "fasta egenskaper" och "fasta roller" är ju direkt skadlig och inget som jag vill se mer av absolut inte.

I det mesta är ju det här otroligt positivt att vi har frihet att förändra och skapa våra liv men om denna syn blir för stark på individnivå kan den också fungera hämmande. I dag tycker jag att pendeln nästan har hamnat åt andra hållet många gånger och att man tänker att hela ansvaret ligger på individen. Det kan ju leda till en föreställning om att om man inte mår bra så beror det på att man själv har gjort ett felval, att man inte har kämpat tillräckligt, man ska skylla sig själv, inte klaga eller söka hjälp utan stå sitt kast. Man har själv gjort valet och nu får ,an stå ut med konsekvensen. Och det är ju ofta ett hämmande snarare än stärkande tänkesätt. Jag hörde en forskare som menade att en del av den psykiska ohälsan hos unga beror på denna press som då blir, när man är ensam ansvarig för allt och borde klara allt.

När jag försöker skrapa på dina svar lite så tror jag inte att det är så du egentligen menar, men jag tror att det är så din ts uppfattas av många. Att har du stora svårigheter i livet så ska du inte bara stå ut med själva svårigheten utan dessutom känna att det är ditt eget fel att du hamnat i denna svårighet för att du inte har kämpa tillräckligt. Man ska se lite ned på den som har det svårt eftersom hen har valt det själv. Jag tror som sagt inte alls att du menar så här, men jag tror att många som läser din ts tolkar den så. Och känner man då själv att man kämpat som bara den men ändå har en massa problem att hantera så blir man provocerad.

Så jag tror inte att folk blir provocerade av att du menar att det är bra att planera livet, att jobba mot mål eller att reflektera över sina handlingar. Det skulle nog många vilja göra mer av och många gör redan mycket där. Jag tror säkert många håller med i de delarna, även om man har lika olika tillvägagångssätt.

Jag skulle säga att sanningen ligger någonstans i mitten. Att ändra mindset är absolut bra om man kan. Men om en förälder förlorar sitt barn till exempel, så kan man inte kräva så mycket tycker jag. Men samtidigt kan man ju se att folk i Afrika verkar lyckligare än oss, trots att vi har det bättre materiellt sätt. Våran bekväma livsstil gör oss sköra för minsta motgång.

De flesta av oss skulle stortjuta om vi tvingades leva som man gjorde här på 1800 talet. Så det är nog inte så dumt att försöka njuta av och vara tacksam över det man har. Samtidigt som man jobbar för förbättring. Livet är orättvist, och vissa har fått en bättre start i livet än andra. Men tror absolut att ens mindset spelar stor roll. Sen kan självklart olyckliga saker drabba en utan att det är ens eget fel.

Vilken bullshit. Det handlar även där om inställning. 

Och ja, jag vet, jag har både provat sorg och cancer senaste året. 

Tar man cancerdiagnosen tex. Ja, man blir fysiskt sänkt av en tuff cancerbehandling, men det psykiska väljer man helt klart. Man väljer hur man ska se på sin diagnos, sin behandling och sina biverkningar. 

Och i alla "stödgrupper" mm är det väldigt tydligt vilka som gräver ner sig och vilka som väljer att vara positiv. 

Vilken bullshit. Det handlar även där om inställning. 

Och ja, jag vet, jag har både provat sorg och cancer senaste året. 

Tar man cancerdiagnosen tex. Ja, man blir fysiskt sänkt av en tuff cancerbehandling, men det psykiska väljer man helt klart. Man väljer hur man ska se på sin diagnos, sin behandling och sina biverkningar. 

Och i alla "stödgrupper" mm är det väldigt tydligt vilka som gräver ner sig och vilka som väljer att vara positiv.