Dött äktenskap-hjälp!
Hej,
Vet inte riktigt vad jag vill uppnå med det här inlägget. Vet inte heller hur jag ska sammanfatta mig. Kanske behöver jag veta att ? saker är normalt? i min relation, eller kanske höra någon annan gått igenom samma sak. Tips och råd uppskattas.
Jag och min man har varit gifta 4 år. Tillsammans 8. För 1,5 år sedan fick vi vårt första barn. Resan till att få det barnet var horribel. Mycket påfrestning. Men sen kom dagen där vårt mirakel kom, och föddes.
Enda sedan dess har saker och ting förvärrats enormt i relationen. Min man är introvert, uttrycker inte mycket känslor etc. Det har varit något jag problematiserat före barn. Efter att vårt barn föddes fick jag en smäll på käften.
Jag har inte fått något stöd från honom. Och då menar jag INGENTING. Varken hjälp i hemmet eller med bebisen första tiden. Vårt barn hade 9 månaders kolik och det var rent av ett helvete för mig. Men han höll sig i bakgrunden trots att jag ofta sa att jag behövde hans stöd. Men det värsta är nog att han motarbetade mig istället för att samarbeta. Exempelvis så tvingandes jag nyförlöst besöka hans familj när jag inte ens kunde gå normalt(en kulturell sak från deras sida). Har många gånger upplevt fula kommentarer och påträngande kommentarer från hans mamma. När jag lyft upp de med honom så har han kraftigt gått emot mig och kallat mig för ? hatiskt, vilket jag faktiskt börjar bli mot hans mamma(hat kanske är ett starkt ord). Men helt plötsligt har han fått en jätte god relation till sin mamma. Vilket jag inte ser som en dålig sak, utan tvärtom. Det glädjer ju mig. Men inte på bekostnad av vår relation.
Han uppskattar inte något jag gör, allt hemarbete, jobb med barnet, jag handlar trixar, betalar räkningar etc. Han har absolut inget ansvarsområde. Och i slutet av dagen så lyckas han ändå hitta något att gnälla över. På det så uttrycker han aldrig sina känslor. Inte heller sover han bredvid mig. Han säger att ? han inte sover bredvid mig pga att bebis sover där och han jobbar?. Men det är inget jag begriper.
Har pratat med honom om det här flertalet gånger. Han har själv sagt att han gör fel och att han borde hjälpa till mer och finnas som stöd. Men ändå händer ingenting.
Snart börjar jag jobba efter föräldraledighet och barnet börjar förskola. Och jag känner mig så orolig över den pressen som kommer. Hur ska jag kunna jobba, ta hand om barnet och dessutom hantera ett sådant äktenskap?
Flertalet gånger har jag sagt att jag knappast tror han älskar mig. Då har han svurit på att jag har fel. Har då sagt att det är något man ska bevisa. Men han är så jävla bekväm..
Känner mig så förtvivlad och uppgiven..