Att ”lära” barn ramla mm

Är det ett bra tillvägagångssätt menar jag? Vad tycker ni?

Många gånger blir barnets reaktion värre om det ser att föräldern blir orolig eller tycker synd om det om det ramlar. Det kan titta på föräldern för att ta reda på hur det ska reagera typ, ser det att föräldern är lugn och säger att det inte var någon fara blir det inte så ledset medan om man kommer springandes och ?oj oj lille vän slog du dig gjorde det ont? etc så blir det ledset.

Jag brukar gå fram till mitt barn och hjälpa det upp och sen kolla över ev skador, sen är det på det igen bara.

Ett barn som är blygt för mig som börjar gråta brukar jag gå och hämta föräldern. Har barnet trillat så lyfter jag upp det och säger att vi ska gå till föräldern. Det brukar funka eftersom jag säger tydligt och klart varför jag lyfter upp hen och vart vi är på väg, sen är jag aldrig orolig eller beter mig stressat och på så vis skrämmer barnet.

Idiotiskt. Om barnet ramlar och gör illa sig eller blir rädd så ska det bli tröstat, om det inte behövs så gläds man tillsammans med barnet att det gick så bra som det gjorde. 

Om ett blygt barn blir ängsligt så bör förstås långt mycket bättre sätt användas för att hjälpa barnet att kunna forma goda relationer till andra än tvång. Ett sätt är att finnas nära på det avstånd som barnet är beväm med och göra sig själv intressant för barnet utan att egentligen rikta sig direkt till barnet. Kanske plocka fram en leksak eller med stort intresse titta på något som man har anledning att tro att även barnet skulle gilla. 

Det är väl två olika frågor.

Om ett barn ramlat tycker jag det bästa är att inte göra en stor sak av det. Självklart trösta, men hellre underdriva än överdriva. Men absolut visa att man är där, krama om barnet är ledset.

Om barnet är blygt är det inte bra att tvinga det till något.

Vilka säger dessa absurda saker till dig?

Ett barn som är ledset tröstar man alltid. Om barnet ramlat men inte är ledsen behöver man inte rusa dit.

Vad skulle poängen vara med att tvinga ett barn som är rädd att sitta i ens knä?

Finns väl inte några människor alls som vare sig resonerar eller gör så?

Alltså, självklart tröstar man ett barn som har ramlat och sedan gråter! Men jag kanske inte direkt kastar mig fram om nåt av mina barn trillar, jag väntar på en reaktion, OM inte fallet ser väldigt läskigt ut, då skyndar jag mig fram. Men sånt lär man sig efterhand med sina barn. Det blir lite blås på skadan och en kram och sedan uppmuntrar jag till att fortsätta leken. Och det gör jag med alla mina barn, även 10-åringen. Barn behöver veta att dom är sedda och att man som förälder bryr sig om att dom triilat och slagit knät lite.

Det där med att tvinga ett barn som är blyg eller rädd för en att sitta hos en trots att det blir ledset är ju snudd på plågeri! Finns det en annan människa i närheten som barnet är trygg med så låter man så klart barnet gå dit. Jag som själv är blyg, både som barn och vuxen hade ALDRIG litat på en person som försökt tvinga mig att känna mig bekväm i dens sällskap.

Hur tänker du TS? Var kommer dessa funderingar från? Är det verkligen nån som anser att dessa är bra metoder idag?

Man ska alltid finnas där, herregud!

Jag har inga egna barn, men jag ser rätt ofta hur oförsiktiga många föräldrar är. Senast idag. En mamma satt och pratade med en gammal tant. Två små flickor, den ena har nog nyss lärt sig gå, leker i sandlådan.
Den äldre flickan klättrar upp för stegen på en lekställning. Sen börjar den lilla också klättra upp där. Mamman sitter kvar. Först när den lilla är längst upp så vaknar hon till. Då går hon till andra sidan av lekställningen, för att vänta på att barnen åker nerför rutschkanan.
Senare klättrar den lilla upp där igen. Och mamman står på andra sidan igen och väntar.
Jag skulle aldrig våga låta en så liten klättra upp så själv. 

När jag gick på öppna förskolan när mitt barn var litet upplevde jag att föräldrarna var så inställda på detta att det nästan fivk motsatt effekt. Istället för att direkt trösta så peppade de på en gång istället.

Jag reflekterade över det då och min tanke har sedan dess varit att det viktiga är att vänta in barnets rekation och låta barnet känna efter först själv, så att man som vuxen vare sig talar om att det var jättehemskt och nu ska du fåbli tröstad eller att det där var ju inget att bli ledsen för. Dvs att man låter barnet reagera själv istället för att reagera åt det. Sen reagerar man som vuxen utifrån det behov som barnet visar att hen har. Är barnet ledsen och söker tröst ger man tröst tex.