Har märkt på arbetsplatsen och privat att det har blivit 2 olika "läger".
De som tar pågående pandemin med högsta respekt och verkligen undviker människor och grupperingar och jobbar hemifrån än.
Sedan finns de som reser utomlands avslappnat och känner att de vill leva livet och har en helt avslappnad inställning till pandemin. De anser att media förstorar allt och att mycket är fake news.
Vad tillhör ni och berätta vad ni tycker?
Jag tror att det finns ett stort mellanläge som de flesta, inklusive jag själv tillhör.
Ja, vi bör ta det på allvar. Men samtidigt orkar man inte hela tiden, utan jag är jättestrikt och har munskydd i affären och spritar händerna, men sen tar jag en "onödig" fika med en kompis som jag inte sett på jättelänge fastän man ska undvika folk och tar ett glas vin på en uteservering och kramar henne hejdå (dvs håller inte avstånd).
Jag tycker det är jättesvårt. Mina barn har nästan glömt att de har en mormor eftersom de inte setts på länge (vi har pratat telefon men mormor hör inte vad de säger så det funkar inte), och jag känner att kontakten mellan generationerna kommer försämras för årtionden framåt.
Kan tillägga att mitt jobb som tillåt hemarbete i våras inte gör det längre, vilket bidrar till känslan att det nog är över fast det inte är det.
Det du beskriver ts, är hur jag upplever att det var under våren. Antingen var man livrädd och gick med handskar, handsprit, visir och i princip "låste in sig". Alternativt levde på precis som vanligt, ja nästan lite extra mycket var ute och rörde på sig och träffade andra människor.
Nu allt eftersom sommaren gått tycker jag istället mig se en förskjutning från båda grupperna, en mindre del av den gruppen som "levt på precis som vanligt" har nu också börjat ta till sig och förstå det där med att hålla avstånd om inte för deras egen skull så för andras. Medan en stor grupp av "de livrädda" nu blivit lite mer moderata i sin hållning, ex att man kan gå till affären på en väldigt udda tid, det går bra att gå till frisören om man är ensam kund i salongen och känner sin frisör osv osv.
Menar att det kan ju hända igen att det "blåser" upp igen alla fall.
En ny andra våg. Enligt WHO iallafall.
Ända sen dag 1 så har jag tagit detta med en nypa salt. Jag umgås med folk som vanligt, handlar, fikar.
Undviker dock onödiga kramar, större folkmängder etc. Tar jag en fika med en kompis så går vi inte till det trendigaste stället, utan ett fil där det är mindre folk etc.
Samma gäller resturang/uteservering. Undviker ställen dit alla går för att det är hippt, tar hellre de ställen som inte är fullsatta.
Däremot så tycker jag det är oansvarigt att resa och hålla på. Även inom Sverige, se bara på Gotland och Öland. Galet. Och då lever jag ändå rätt normalt liksom.
Har inte munskydd men handsprit i fickan. Min mormor är multisjuk och har vart mycket med oss, både ute och inne. Och då har jag och våra barn och min man haft Corona. Jag ville först inte träffa mormor pga risken för henne men hon sa då att hon bestämmer själv om hon vill utsättas för risken eller ej och om hon ändå är så pass sjuk och inte har länge kvar att leva så vill hon hellre umgås med oss än att vara helt själv.
Jag har flera kompisar som jobbar på små kontor och som inte går dit pga risken men går i stället och gymmar, vilket jag tycker är helt befängt.
Vad som står mig mest är alla dessa influensers som uppmanat samhället att stanna hemma och leva försiktigt, men dom är fan dom första att hoppa på charterplanen också för att ta sig till Grekland.
Jag och min familj klarade oss bra när vinkade Corona. Hans sida av familjen och min sida av familjen har alla haft det. Min mamma är frisk men har diabetes typ 2 och högt blodtryck och klarade sig bättre än mig. Jag hade som en mild influensa.
Min pappablogg storasyster är väldigt överviktiga och pappa har högt blodtryck men allt gick bra.
Jag har tyckt att Tegnell har gjort ett bra jobb.
Sen kan inte han rå för att er finns puckon som inte tar hans råd på allvar
Jag tror att det finns ett stort mellanläge som de flesta, inklusive jag själv tillhör.
Ja, vi bör ta det på allvar. Men samtidigt orkar man inte hela tiden, utan jag är jättestrikt och har munskydd i affären och spritar händerna, men sen tar jag en "onödig" fika med en kompis som jag inte sett på jättelänge fastän man ska undvika folk och tar ett glas vin på en uteservering och kramar henne hejdå (dvs håller inte avstånd).
Jag tycker det är jättesvårt. Mina barn har nästan glömt att de har en mormor eftersom de inte setts på länge (vi har pratat telefon men mormor hör inte vad de säger så det funkar inte), och jag känner att kontakten mellan generationerna kommer försämras för årtionden framåt.
Jag håller avstånd och är noga med handtvätt, annars lever och jobbar jag som vanligt.
Jag håller avstånd och blir väldigt irriterad på människor som inte gör det.
Det märks att många har tröttnat på att vara försiktiga, speciellt i entréer och
köpcentrum. Även i matbutikerna och i kassan struntar många i att hålla avstånd.
Där jag bor är det många äldre personer som handlar mat kl.17.00 när det är som mest människor.
Jag har ju märkt att jag tillämpar reglerna hårdast av alla jag känner.
Det känns ju en smula obekvämt att alltid behöva tjata och vara den som tycker annorlunda. Självklart så har jag fått göra avsteg mot mina egna principer under alla dessa månader också.
Att vara så ur fas med resten av befolkningen har även gjort att mitt psyke tagit en del stryk.
Jag själv är inte så rädd för smittan, min oro ligger i att smitta ner sköra släktingar eller arbetskamrater. Tänk att vara orsaken till ett smittkluster liksom!
I mars var ångesten rätt stor och jag var olidligt rädd för att min sambo som har en del riskfaktorer skulle drabbas hårt. Jag vet ännu inte idag huruvida hon genomgått covid eller ej. Troligen inte. Jag självmedicinerade med sprit för att behålla lugnet. Inte bra såklart men vad gör man?
Nu är jag mer avslappnad när smittspridningen saktat ner men samtidigt ligger det en oro för hösten och vintern.
Jag försöker anamma en ?det får gå som det går?-attityd men inser ju att det är lättare sagt än gjort.
Överväger kontakt med psyk för att få medicinering. Kbt gör jag på egen hand i vanliga fall vilket hjälper men i kristider är det ett för klent verktyg.
Jag lever i stort sett som vanligt (och har gjort). Kanske för att jag är nästan övertygad om att jag hade det i mars. Jag försöker hålla avstånd ute. Jag går dock inte runt skepp i butiken för att det råkar stå någon i den gången jag ska ha något i. Jag tror på att skydda riskgrupper. Att detta kommer att finnas och gå runt runt som med andra virus. Fungerar inte med att stänga ned och isolera. Gruppimunitet är lösningen i det långa loppet. Psykisk ohälsa stärkt av isolering och kraschad ekonomi är minst lika farligt för hälsan.
Men jag tar absolut hänsyn till andras förhållningssätt. Tar inte i hand, inga kramar, håller avstånd när jag står still osv.