Omogen sambo?
Jag och sambon är tillsammans sedan snart 8 år. Han är flera år äldre än mig men inte hjälper det mot ?den manliga omognaden?. Särskilt när det blir diskussioner eller att vi är oense om något tycker jag att han beter sig som ett barn. Han verkar mentalt vara mogen som en 5-åring i dessa lägen och antingen blir han tyst, skyller ifrån sig eller spelar martyr. Han är enligt egen utsago konflikträdd, men jag vet faktiskt inte om det stämmer. Hans strategi genom livet verkar ha varit att bara låta ?skäll? rinna av honom och det verkar inte som om han verkligen lyssnar eller tar in den eventuella kritik han får. Han verkar mest, åtminstone i stunden, tycka att det är mitt -eller nån annans fel att jag eller hen (chef, släkting eller nån annan) är upprörda. Vi har pratat om det här många gånger. Han vet att det låser sig för honom, det är så han själv beskriver det. Han kan inte föra en vuxen konversation i dessa lägen utan som jag skrev ovan blir argumenten, om ens några, på en mycket barnslig nivå. Människan är över 50 år. Till saken hör att hans mamma, enligt mig, haft lite halvdan moral kring saker och ting. Tex inte kunnat skilja på mitt och ditt och varit lite av en kleptoman. Dessutom haft vissa alkoholproblem. Hon lever inte längre, men det känns på något sätt som att han har anammat hennes stil när det kommer till konflikter. Jag tycker att det är ett passivt aggressivt beteende som bara provocerar mig ännu mer, i brist på en normal vuxen konversation.
Ikväll blev vi då återigen osams över att han hade plockat ut pengar från ett sparkonto utan att diskutera det med mig först. Vi har helt gemensam ekonomi och delar på alla pengar. Till saken hör att han inte haft så bra hand med pengar tidigare i sitt liv men hade ordnat upp det när vi träffades. Men vi har kommit överens om, trodde jag, att vi pratar med varandra inför att vi gör sådana saker som att föra över pengar osv. Men nu hade han gjort det utan att berätta det eller diskutera det med mig innan, det kom fram av en slump.
Jag blev jättearg och ledsen och besviken, och kände mig inte respekterad. Jag har kommit på honom med att ta ett sms-lån utan att han sagt något till mig också, men det var flera år sen nu. Så med bakgrund av den incidenten blev jag väldigt ledsen och arg över det som hände idag. Försökte förklara detta med ömsesidig respekt för varandra i en relation men han verkade inte tycka att han gjort något direkt fel, eller åtminstone att min reaktion var väldigt överdriven. Så det slutade med att jag inte bara var arg och ledsen över själva incidenten, utan över hans beteende och sätt att svara mig när vi sedan diskuterade detta. Han verkar som vanligt inte se sitt ansvar i sitt handlande riktigt, tycker att min reaktion är för stark i relation till det inträffade osv. Vad tycker ni? Är så trött på hans ömsom barnsliga, ömsom martyraktiga beteende i dessa lägen där jag upplever att han skyller ifrån sig istället för att ta sitt ansvar.
Känner någon igen sig?