Bo hemma som vuxen

Det som framförallt har ändrats är kostnaden och tillgången på små bostäder.

Nej fy! Jag ville inte bo hemma och flyttade så fort jag kunde (strax före jag fyllde 20). Blev lite förvånad när jag hörde om en kollega på mitt förra jobb som inte hade något emot att bo hemma hos föräldrarna trots att han var i 19-årsåldern. De hade nyligen flyttat och han fått ett rum i nya huset. han hade planer på att börja plugga och skulle bo kvar under studietiden. Nåja, tror han fick både mat och städning skött av sin mamma, med tanke på att han inte skötte simpla arbetsuppgifter så som att tömma diskmaskinen på jobbet och så trots att han var schemalagd eller tillsagd att göra det.

Själv drömde jag om egen lgh redan vid 17.

Jag är född i mitten av 80-talet. Gick på typ internatskola i gymnasiet, gjorde lumpen på annan ort, åkte utomlands ett år. Jag hade alltså kvar mitt rum, var nog skriven hos mina föräldrar under flera år, men sov oftare på andra ställen.

Sen flyttade jag "hem" till föräldrarna två månader när jag var 24 och råkade bli bostadslös. Det var sista gången jag bodde där. Men jag kan inte helt dra en gräns när jag flyttade hemifrån.

Det beror ju på att det är omöjligt att få en hyresrätt i en studentstad och att det är nästan lika omöjligt att köpa en lägenhet innan man har börjat jobba. När jag var ung gick det ändå att få en hyresrätt med lite möda. Man kunde dela boende med någon osv. Det är inte lika lätt idag.

Jag vill inte heller att mitt barn ska bo i studentkorridor eftersom det är så mkt ohyra (vägglöss) där. Det är inte heller lätt att få ett sådant rum förrän man har pluggat i något år pga köerna. 

Med andra ord: bostadsbristen. 

Jag var 18 när jag flyttade ut, men jag ser inte det i min sons framtid. 

Min 18-åriga brorsdotter kämpar och jobbar nu för att spara ihop till en lägenhet tillsammans med sin kille. Hon får nog jobba i något år för att det ska funka, och då räknar de inte med att betala hemma.

Jag flyttade hemifrån efter gymnasiet. 125 mil bort, inte fyllda 18. Det var på 80-talet. Idag bor barn hemma betydligt längre. Det krävs högre inkomst, mer sparade pengar än då och det är svårare få bostad. Sett det i bekantskapen också att deras barn bor hemma rätt länge. Fast å andra sidan bor våra grannar ihop fortfarande- hon är 90 och sonen 68.

Bostadsbristen har helt gått dig förbi el?

Jag var student i Stockholm 1990-94 och många av mina kursare bodde hemma hela studietiden, fast de blev både 25, 26 och 27 år.

?Hemma? flyttade alla hemifrån direkt efter gymnasiet. Halvstor stad i Mellansverige.

Tack alla som gett trevliga svar!

Givetvis spelar bristen på bostäder in. Men vi bodde inte i egna lägenheter på min tid - det hade ingen råd med. Flera kompisar gick ihop och delade bostad. Och de flesta hyrde i andra hand och flyttade jätteofta. Och vi bodde i inackorderingsrum hos galna tanter i förorter. De som gick folkhögskola bodde på skolan. Egen lägenhet var väldigt ovanligt. Jag var 23 när jag fick min första egna lägenhet, förstahandskontrakt. Då hade jag bott på andra sätt i fem år. Den var sliten och låg långt ut i betongförorten med skitdåligt rykte.

Jag har förstått att Stockholmarna gärna bor kvar. Så klart delvis pga bostadsbrist men jag tror att det är en kulturskillnad också. Om många kompisar gör likadant blir det säkert ett mer naturligt val att bo kvar.

Minns att jag som ung träffade på en Stockholmstjej som bodde hemma vid 25 års ålder. Min första tanke var att något var fel - typ att hon var allvarligt sjuk, missbrukade eller något sånt. Så var det ju inte alls!

Hyran i min första lägenhet var 584:-i månaden. Man kan som lugnt säga att det blitt aningens dyrare än då.