Sladdis eller inte? Nån som ångrat sig?

Beror ju helt på vilket barn ni får. Ni kan råka få ett barn med mycket speciella behov, NPF diagnoser eller andra mer fysiska funktionshinder. Skulle ni orka det ovanpå allt annat? Kan bli 18 år med ständig kontakt med BUP, habiliteringen, kamp för extra resurser i skola etc.

Det är väl det som är det allra viktigaste att tänka på, är ni beredda att ta/orka det?
Det är ju en sak om man liksom råkat bli gravid av en miss, men ett planerat barn, ja då kräver det verkligen att man tänker igenom det noga.
Har en kollega som fick ett svårt sjukt barn, självklart har de aldrig ångrat barnet, men hela deras liv är styrda av sjukhusvård och operationer, så det är sådant som man måste väga in.

Är 38 och har två barn sen innan 13 och 10 med två bonusar i samma ålder. Är nu gravid i v 16 med en sladdis . Velande läääänge då jag kände det va skönt att barnen klarade sig själva och man fick en vecka med egentid och göra vad man vill. Men så testade vi och det gick relativt fort, har ångrat mig många ggr MEN det pga HG, jag spyr som en fontän och mår sjukt dåligt hela gravidideten. Men tror det kommer bli spännande, alla 4 barn är väldigt förväntansfulla :)

Grattis, spännande! Ja, jag har ju haft HG med båda, och det har varit ett starkt skäl till att vi sagt ?aldrig mer?... nio månader från helvetet...

Kör på.

Jag ångrar att vi inte skaffade en sladdis. Det kom med klimakteriet. Jag klandrade min man och betedde mig som en riktig häxa i två år över detta.

Känslan var så stark att jag på allvar anklagade honom för att han inte hade övertalat mig till en sladdis. Att det var hans fel.

Så jag ångrar starkt att det inte blev en sladdis. Har släppt en del och slutat gräla på honom över det, men sorgen är kvar, trots två vuxna barn som kanske skaffar barnbarn inom några år?

Vi fick en sladdis ifjol. Våra andra barn var då mellan 10-16år. Det är det absolut bästa jag har gjort! Njuter var enda sekund av att få vara med henne. Inte en gång har jag känt att jag tycker det är jobbigt eller ångrat mig. Det känns helt annorlunda motför när jag hade de andra små. Man är trygg i sig själv och de andra barnen är stora så man har bara en liten att sköta (hade tätt mellan de andra barnen) och syskonen älskar att vara med henne trots den stora åldersskillnaden

Jag vill vara väldigt tydlig här med att jag älskar alla mina barn, ångrar absolut inte att vi skaffat någon av dem - men det har fasen inte varit en dans på rosor med en sladdis!

Vi var ute ur det där. Barnen började bli stora och mer självständiga. Vårt förhållande var på topp. Så fick jag enorm bebislängtan - kanske för att sista tåget var påväg att gå? Närmade mig 40. Vi körde på! Och ja, visst var det mysigt med en liten bebis igen, men det var inte lätt att börja om med vaknätter igen, ärligt talat. Samtidigt som vi hade tonåringar att ha koll på och energi för. Plötsligt var det dags för VAB igen, sprigmasksanering, magsjukor... Resor och semestermål blev helt plötsligt komplicerat, för ett småbarn/lågstadidbarn har inte samma intressen som tonåringar. Det blev liksom hela tiden att ha en fot i världen där tonåringar ska ha sin frigörelseprocess, komma hem full, dra hem olämplig pojkvän o.s.v. - och samtidigt potträna ett barn. Det var inte lätt!

...så flyttade storasyskonen ut, och vi var väl egentligen på en plats i livet där det är dags att ta det lite lugnt. "Vi gjorde det! Barnen är utflyttade! Alla överlevde! ". ...men då har vi liksom ett mellanstadiebarn. Sedan tonår igen. Här börjar barnbarnen komma, som jag egentligen vill ha så mycket energi för! Men jag har en tonåring med ätstörningar som behöver mig så otroligt mycket.

Så missförstå mig inte nu, jag ångrar INGET barn, och jag ÄLSKAR allihopa, men det är inte alltid riktigt vad man tänkt sig med en sladdis...

Har inte fått barnet än men är gravid med 3:e barnet. Går allt vägen så kommer de stora vara 14 o 7 när bebis kommer. Är dock äldre än dig..kommer vara 43.

Finns för o nackdelar känner jag men tänker att det blir bra. Våga chansa medan ni kan

Jag har velat länge nu, jag vill ha ett tredje barn känner jag så starkt ibland men så tvekar jag andra dagar. Man vet ju inte vad för barn man får. Det kan ju, som någon skrev ovan, bli ett barn med funktionshinder av något slag t ex eller sjukdom som ställer livet på ändå. Hur blir livet för mina andra 2 barn då som är vana att få all vår tid. Hur tänker du kring det, hade du ändå tyckt det var värt risken? Känns som du sitter på ett facit för det är precis vad jag skulle vilja fråga mig själv i framtiden om jag inte skulle våga satsa nu. Borde jag tagit chansen trots risker och rädslor?

Vi har börjat tänka på en sladdis med, kanske försöker om någon månad. Våra barn är 10 och 7 nu.

Vet ju inte hur det kommer gå, om vi kommer få svårt att bli gravida eller så. Men tänker att om vi inte försöker så kommer jag bli ledsen och ångra det. Men om vi försöker och det inte blir något, då är jag otroligt tacksam för de två vi har och sedan ville livet något annat helt enkelt. Så sladdis eller ej får bli upp till våra kroppar att bestämma. Blir det så blir det. (Det har tagit lång tid att landa i det här beslutet, men nu känns det bra.)