Olika syn på uppfostran..?

Verkar som det kommer bli svårt att ändra pappans inställning. Du ska definitivt inte ändra din. Erat barn kommer lära sig att reglerna ser olika ut beroende på vem man är hos.

Nyfiken. Inte dömande... har pappans beteende separerat eller vad såg du i honom när ni var tillsammans? Med tanke på hur du beskriver pappans beteende nu

Du tänker väldigt bra kring hur man ska förhålla sig till barn, tycker jag.

Vad man kan konstatera är sedan att Barn klarar av att föräldrar har olika synsätt på uppfostran. Självklart finns risken att barnet tar efter pappans värderingar. Fullt möjligt att barnet blir mer likt pappan än dig på alla möjliga sätt - personlighet etc beror inte bara på uppfostran eller Uppväxtmiljö.

Det tråkiga svaret är att du får acceptera att du och pappan tycker diametralt olika i det mesta och att det med all säkerhet kommer fortsätta vara på det sättet.

Han var underbar under förhållandets gång, åtminstone första åren, dock inte innan vi blev ihop (enligt vad jag hört), och inte heller efter uppenbarligen. Som att alla hans dåliga sidor tas fram när han är singel, och att han gömmer undan dom (till viss del) när han är i ett förhållande. Rasistiska åsikter har han alltid haft och naiva jag trodde såklart att jag kunde förändra detta hos honom, men det var dumt. Också en av anledningarna till att det tog slut tror jag, avskydde alltid den delen av honom. Sen var det en hel del annat som gjorde att det tog slut mellan oss givetvis, tror inte att jag var så kär heller egentligen nu såhär i efterhand, även om jag trodde det då. Trodde att jag kunde förändra honom kort och gott och tyckte väl att hans bra sidor vägde upp för det dåliga, när han sen började bete sig så dåligt mot mig som han gjorde till slut så såg jag klart att han inte alls är en så bra person. Sen har han förändrats en del efteråt också pga hans val av umgänge bland annat, och ju mer han umgås med dom, desto mer svinig blir han.

Hans syn på uppfostran har han nog alltid haft dock, inget som jag visste om däremot, det kom fram först under graviditeten.

Tog en hel del styrka att lämna honom trots att jag inte hade några känslor kvar, hade liksom ingen annan, inga kompisar ingenting, förutom han. Men det var det bästa beslutet jag tagit :)

Jag ville bara säga att jag tänker precis som du, med undantag för att man alltid ska be om ursäkt om man gör andra illa eller beter sig dumt. Det hör till god uppfostran.

Du får ställa in dig på att pappan oavsett vad ni pratar om kommer att göra som han vill, i sitt hem. När barnet blir äldre kan det välja att låta bli att åka dit, en stark risk som du kan ta upp med pappan redan nu om han fortsätter köra sin hårda stil.

Han var underbar under förhållandets gång, åtminstone första åren, dock inte innan vi blev ihop (enligt vad jag hört), och inte heller efter uppenbarligen. Som att alla hans dåliga sidor tas fram när han är singel, och att han gömmer undan dom (till viss del) när han är i ett förhållande. Rasistiska åsikter har han alltid haft och naiva jag trodde såklart att jag kunde förändra detta hos honom, men det var dumt. Också en av anledningarna till att det tog slut tror jag, avskydde alltid den delen av honom. Sen var det en hel del annat som gjorde att det tog slut mellan oss givetvis, tror inte att jag var så kär heller egentligen nu såhär i efterhand, även om jag trodde det då. Trodde att jag kunde förändra honom kort och gott och tyckte väl att hans bra sidor vägde upp för det dåliga, när han sen började bete sig så dåligt mot mig som han gjorde till slut så såg jag klart att han inte alls är en så bra person. Sen har han förändrats en del efteråt också pga hans val av umgänge bland annat, och ju mer han umgås med dom, desto mer svinig blir han.

Hans syn på uppfostran har han nog alltid haft dock, inget som jag visste om däremot, det kom fram först under graviditeten.

Tog en hel del styrka att lämna honom trots att jag inte hade några känslor kvar, hade liksom ingen annan, inga kompisar ingenting, förutom han. Men det var det bästa beslutet jag tagit :)

Bästa för dig utan tvekan , men kanske inte för barnet som nu utsatts för honom varannan vecka.

Perspektiv på att be om ursäkt...

För mig bör ett förlåt faktiskt också betyda förlåt. Därför kommer jag aldrig tvinga mitt barn att säga förlåt eftersom det snarare blir ett straff än att barnet faktiskt menar förlåt, och för mig är det det som är det viktiga.

Kanske tar det två timmar innan barnet är redo att säga förlåt. Då får det vara så.

Inom förskola ser jag även tendensen att barn börjar bråka enbart för att den ene inte sagt förlåt, och inte för det som faktiskt orakade osämjan från början.

För mig är det viktigare att mitt barn lär sig medlidande och förstår att någon blir ledsen än att hen nödvändigtvis ska säga förlåt.

Jag förstår ju dock dem som anser att man alltid ska säga förlåt, men har själv ett annat synsätt på det hela

Precis. Haft tankar på att gå tillbaka till honom av just den anledningen

Det är tyvärr inte bra heller. Stackars barn. ;(

Kan du samla bevis OM han behandlar barnet illa och försöka få ensam vårdnad ?

Då menar jag om de gör värre saker än att barnet ska be om ursäkt eller måste vara med på bild såklart.

Menade mer detta:

?dåligt mot mig som han gjorde till slut så såg jag klart att han inte alls är en så bra person. Sen har han förändrats en del efteråt också pga hans val av umgänge bland annat, och ju mer han umgås med dom, desto mer svinig blir han. ?

Nej det är ju inte det.

Ja, håller redan på med det! Han har gjort en del något impulsiva, tom olagliga saker. Jag har allt nerskrivet. Inget han gjort emot barnet men i allmänhet liksom.

Inte jättepålitlig kan jag inte påstå.

Hur stor är barnet? Vet du säkert att han har inte gjort nåt?

Min biologisk far låter rätt mycket som ditt ex , och han har slagit och låst in mig när ingen annan var med.

Jag vet säkert eftersom barnet bott hos mig hittills, dom har enbart umgåtts och sällan på tu man hand. Men det kommer att ändras snart.