Hur har er partner hanterat missfall?

Efter första missfallet så kände jag mig väldigt ensam då jag sörjde väldigt intensivt och länge medan mannen blev ledsen när det hände, men kunde gå vidare snabbt. För honom var det nog väldigt teoretiskt. Vi hade inga barn sedan innan, hade inte gjort ultraljud, inte hört hjärtljud, inget syntes på mig och han var väldigt ung. Han har också i efterhand sagt att han inte ville vara ledsen eftersom att jag var så ledsen och han kände att han behövde skydda mig.  Dumt nog läste jag också här på familjeliv om en tjej vars kille lämnat henne för att hon sörjde för mycket efter sitt missfall och det gjorde att jag ännu mindre kunde prata med mannen om hur jag kände(även om han aldrig hade lämnat mig för det). Jag stängde till slut in allt och gick ner mig helt. Jag var uppe och grät(och åt, jag gick upp 20 kg på tre månader) hela nätterna och sov hela dagarna. Sedan blev jag gravid igen och levde upp. Vi fick en dotter.
Vid andra missfallet kunde vi sörja ihop. Då var det inte längre teoretiskt för mannen eftersom att han visste vad vi förlorat. Då pratade vi med varandra och grät ihop. Det gjorde att jag kunde bearbeta sorgen snabbare och jag mådde mycket bättre.

Nu kämpar vi med sekundär barnlöshet. Inget händer. Men vi kämpar och sörjer i alla fall ihop, även om jag misstänker att mannen återigen håller tillbaka för att skydda och trösta mig.