Om mannen kräver faderskapstest?

Såg en tråd på ett annat forum, där killen ville ha dna-test på de ofödda barnet och flickvännen sagt att då gör hon hellre abort, han tog det då som ett säkert tecken på att något var fel, eftersom han trots allt inte haft koll på henne alla dygnets timmar. 

Är det bara jag som tycker det är en chockerande inställning? 

Faktum är att övervägande delen killar/män (och en del kvinnor) som läste hans inlägg höll med om att han skulle dna-testa barnet i smyg.

Hur hade ni själva reagerat och tänkt om er partner krävde faderskapstest? Jag förstår ju att det kan vara en känslig fråga, samtidigt som det faktiskt är en myt att väldigt många barn har fel far enligt dna-tester. Det ska handla om max 3 % och vanligtvis 1% världen över.

Märker man inte att det är fel far på andra sätt? 

Man behover inte skriva ut hela namnet. Du kan ju kalla testet "bebis" och inte koppla DNA-testet till nagot slakttrad. Da vet ju bara den som testar bebisen vad bebisen heter i verkligheten, och ser aven resultatet av testet. Jag har fatt matchningar med personer som bara skrivit ut sina initialer och da ar det inte mycket till hjalp nar man slaktforskar, om nagon t ex. heter M D och inte ar kopplad till nagot trad. Tror aven man sjalv valjer om man publicerar resultatet eller ej, och valjer man att publicera sa far man en massa matchningar, men de kan ju inte veta vem "bebis" och "M D" ar i ett litet slakttrad pa 2 personer (som mannen gjort for att testa faderskapet).

Nej, så känner jag med. Däremot hade han fått dna-testet, men relationen hade blivit svår sedan tror jag.

Jag kände mig lurad på att bli pappa då det framkom under tidens gång att hon medvetet slarvade med pillren under förevändningen att hon inte trodde det var så viktigt att ta varje dag och att det givetvis inte skulle hända något. (som sagt hon var väldigt ung och därtill naiv som man oftast är i den åldern och gärna tror på myter om preventivmedel). Jag använde ofta kondom men inte alltid då det inte fanns tillgängligt alla gånger.

Barnet var givetvis mitt, jag hade inte trott något annat även om jag i mörka stunder lät tankarna skena iväg och nosa på otrohet. Om hon kunde undanhålla att hon slarvar med piller så vad mer kunde hon undvika att berätta liksom? Att begära faderskapstest var det enda vapen jag hade att tillgå just då när besvikelsen var som störst.

Jag trodde att vi var överens om abort eftersom vi skulle vänta med barn. Men det blev inte ens någon diskussion om det utan jag blev ställd inför fakta att hon skulle föda.

Vår son är nu 24 år och vi har haft sporadiskt med kontakt då mamman flyttade till andra sidan av landet strax efter födseln.

Om min partner skulle begära dna-test när jag sa att jag visste att han var den ende potentiella fadern skulle jag ta det som ett otroligt starkt tecken på bristande tillit i relationen. Jag skulle absolut "tillåta" att dna-test gjordes, men har svårt att se hur jag någonsin skulle kunna leva med den mannen om han har så låga tankar om mig.

Så det du säger är att ditt ord är lag och får.aldrig någonsin ifrågasättas?

Du tror inte att alla män som blivit blåsta på faderskap oxå fått höra att barnet var deras?

Det är ju faktiskt så att ett nej är starkare än ett ja. Och det krävs båda vårdnadshavarnas tillstånd.

En skadad tillit är skadad

Jag tycker att en pappas rätt att få vara säker på att barnet är hans och ett barns rätt att veta vem som är dess pappa väger betydligt tyngre än ett bräckligt ego.

En skadad tillit kan lika gärna bestå av tilliten en man kan ha för att hans partner tar hänsyn till hans behov och inte bara sitt ego.

Dessutom kan man fråga sig varför en självklarhet som att vara säker på att ett barn är ens eget eller veta vems ens verkliga pappa är öht ska leda till en skadad tillit?

Jag tycker att en pappas rätt att få vara säker på att barnet är hans och ett barns rätt att veta vem som är dess pappa väger betydligt tyngre än ett bräckligt ego.

En skadad tillit kan lika gärna bestå av tilliten en man kan ha för att hans partner tar hänsyn till hans behov och inte bara sitt ego.

Dessutom kan man fråga sig varför en självklarhet som att vara säker på att ett barn är ens eget eller veta vems ens verkliga pappa är öht ska leda till en skadad tillit?