Forum Barnlängtan - Känsliga rummet
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Ni som haft missfall, Behöver ert stöd

    Tor 3 sep 2020 10:12 Läst 0 gånger Totalt 13 svar
    Anonym (Johan­na)
    Visa endast
    Tor 3 sep 2020 10:12

    Söker andra som fått missfall och som jag kan få prata av mig med. Kanske komma med lite hopp. Just nu är jag på botten och är så ledsen efter mitt tredje missfall i vecka 8 :(

    Snälla, säg jag inte är ensam och att det känns bättre snart...

  • Tor 3 sep 2020 10:45 #1
    Anonym (Johanna) skrev 2020-09-03 10:12:32 följande:

    Söker andra som fått missfall och som jag kan få prata av mig med. Kanske komma med lite hopp. Just nu är jag på botten och är så ledsen efter mitt tredje missfall i vecka 8 :(

    Snälla, säg jag inte är ensam och att det känns bättre snart...


    Du är inte ensam Hjärta Har tre missfall bakom mig. Jag hamnade också på botten efter det tredje missfallet. Blev sjukskriven pga depression i fem veckor och använde den tiden till att återhämta mig. Detta var i april/maj nu i år. Första veckorna klarade jag inte ens av att promenera hunden. Sista veckorna kom jag igen, tog upp ett gammalt intresse (som jag lagt på hyllan "ifall jag blir gravid") och skaffade mig en ny hobby. Försökte få rullning på livet igen, som har stått på paus så länge under tiden vi har försökt bli gravida.

    Jag ska inte säga att det bli "bättre", men livet går vidare och man får upp ångan igen så småningom. Har du gjort missfallsutredning?

    Kram!
    Väntar på regnbågen efter stormen
  • Tor 3 sep 2020 10:46 #2

    Åh, jag lider verkligen med dig... jag önskar att det fanns nåt jag kunde säga... jag har själv "bara" haft ett missfall/MA, och jag blev dessutom gravid igen nästan med en gång efter skrapningen som de till slut gjorde i vecka 13, så mina erfarenheter är väl kanske inte riktigt applicerbara på din situation...

    Har du barn sen tidigare, eller jobbar du/ni på första barnet? 

  • Anonym (K)
    Visa endast
    Tor 3 sep 2020 12:10 #3

    Jag har fått två mf i v 7 men inte i rad. Det första var väldigt utdraget, jag småblödde i flera veckor och när jag väl slutade blöda kom inte äl igång utan dröjde två månader. Jag blev dock gravid igen andra äl efter mf men eftersom äl strulade hade det hunnit gå fyra månader sedan mf. Andra mf gick snabbt. Jag fick en störtblödning på kvällen och sedan lugnade det ner sig. Jag blödde i 6 dagar och 10 dgar efter mf hade jag äl. Min cykel blev precis lika regelbunden som den var innan mf. Ändå tog det åtta månader innan jag blev gravid igen.

    Jag tyckte det var som jobbigast när jag fortfarande blödde. Efter det blev det sakta bättre även om det fortfarande var en stor sorg och jag blev ledsen och avundsjuk när jag såg gravida. Det första mf fick jag precis när mina långa sommarsemester hade börjat. Jag hade sett fram emot att komma tillbaka till jobbet efter sommaren med en liten gravidkula men istället kom jag tillbaka till synen av en kollega med en liten gravidkula. Hon var i samma vecka som jag skulle ha varit i. Det tog riktigt hårt och jag klarade inte av att vara runt henne i början.

    Några veckor efter jag hade fått mitt andra mf, men inte hade berättat om det för någon, berättade en av mina vänner att hon var gravid och det visade sig att hon hade bf två veckor innan jag hade haft mitt bf. Jag var såklart jätteglad för hennes skull men efter ett tag berättade jag om mitt mf eftersom jag hade svårt att vara så där sprudlande glad när hon pratade om mvc-besök och bebissaker. Hon gick över tiden och födde på "mitt" bf men då hade jag nyss fått reda på att jag var gravid igen vilket gjorde det lättare.

    Idag har jag tre barn och två av dem hade inte funnits om jag inte hade fått mina mf. Jag sörjer fortfarande de barnen som aldrig blev och undrar vilka de hade blivit men nu är jag ändå tacksam för mina mf, hur jobbigt det än var då när jag var mitt uppe i dem. Ett liv utan de barnen jag faktiskt har nu är otänkbart! Men det var en jobbig resa för att nå fram till dem. Tillåt dig att vara ledsen och sörja. Jag håller tummarna för att du snart blir gravid igen och att det lilla livet stannar kvar! <3

  • Tor 3 sep 2020 12:27 #4
    Anonym (K) skrev 2020-09-03 12:10:17 följande:

    Idag har jag tre barn och två av dem hade inte funnits om jag inte hade fått mina mf. Jag sörjer fortfarande de barnen som aldrig blev och undrar vilka de hade blivit men nu är jag ändå tacksam för mina mf, hur jobbigt det än var då när jag var mitt uppe i dem. Ett liv utan de barnen jag faktiskt har nu är otänkbart! Men det var en jobbig resa för att nå fram till dem. Tillåt dig att vara ledsen och sörja. Jag håller tummarna för att du snart blir gravid igen och att det lilla livet stannar kvar! <3


    Så otroligt fint skrivet!! Precis så är det!! 

    Ts!! Ta till dig av detta!!
  • Tor 3 sep 2020 12:46 #5

    Jag fick "bara" två missfall/MA innan det blev levande barn.

    Första gången var det spontan blödning i v12. Hade precis hunnit berätta för pappa och mina morföräldrar (mamma visste sen tidigare). Det var i samband med min födelsedag. Åkte till gynakuten och fick först ett väldigt otrevligt bemötande då jag tydligen rensat väldigt bra redan efter ett par timmar så de trodde inte på mig att jag varit gravid. Men hcg-provet visade skyhöga värden så man misstänkte både utomkveds och mola (druvbörd) först. Tur i oturen ändå att jag åkte in eftersom man då upptäckte att jag hade ett myom på 10x10cm i livmoderväggen.

    3 år senare var det dags för nästa graviditet som även den gick åt h-vete. Då upptäcktes det att liten dött i v9 när vi var på KUB-ul. Hade haft en liten oro för att det skulle gå åt skogen under graviditeten vilket ju bekräftades. Sannolikt dog pyret i första graviditeten också i v9.

    Spola fram tiden ytterligare 2 år till det tredje plusset. Hade gått hos en gynekolog innan som tagit min oro på allvar trots att jag inte haft tre missfall. Spolade bland annat äggledarna och såg till att det var rent och snyggt i livmodern. Han sa även att jag skulle höra av mig vid nästa plus för att få ett tidigt ultraljud.

    Mars 2013 kom pluset. Några veckor senare satt jag åter i gynstolen och fick se två små gryn där inne. Chocken var total. Oron var hemsk. Första steget var KUB-ul. Andra steget RUL. Det var först då jag kunde börja njuta av graviditeten och tro att det skulle gå vägen. Men samtidigt så fanns ju oron för att de skulle komma alldeles för tidigt eftersom "tvillingar kommer alltid för tidigt". De kom på 40+2 efter en igångsättning som startade på 40+0 och slutade med snitt och total kollaps av min kropp när de väl var ute. Spenderade första dygnet sovandes på IVA. Minns knappt något alls, bara fragment av hela historien.

    Jag fick två barn på en gång istället för de två jag inte fick. Misstänker iofs att graviditet ett också kan ha varit en tvillinggraviditet då hcg-värdena var så höga (fick ta blodprov för att se att de gick ner ordentligt). 

    Missfall suger! Att få flera missfall är ett helvete mentalt. Man känner sig sjukt misslyckad som kvinna som inte kan behålla något så naturligt och "kvinnligt" som en graviditet. Min relation höll på att gå åt skogen pga missfallen för att vi inte kunde hantera det tillsammans. Han ville inte prata om det men blev sur över att jag pratade med andra om det. Men för mig har det hjälpt att prata om det och sen prata lite mer.

    Man är definitivt inte ensam!

    Hjärta

  • Anonym (Johan­na) Trådstartaren
    Visa endast
    Tor 3 sep 2020 12:54 #6
    Tessaloniki skrev 2020-09-03 10:45:24 följande:

    Du är inte ensam  Har tre missfall bakom mig. Jag hamnade också på botten efter det tredje missfallet. Blev sjukskriven pga depression i fem veckor och använde den tiden till att återhämta mig. Detta var i april/maj nu i år. Första veckorna klarade jag inte ens av att promenera hunden. Sista veckorna kom jag igen, tog upp ett gammalt intresse (som jag lagt på hyllan "ifall jag blir gravid") och skaffade mig en ny hobby. Försökte få rullning på livet igen, som har stått på paus så länge under tiden vi har försökt bli gravida.

    Jag ska inte säga att det bli "bättre", men livet går vidare och man får upp ångan igen så småningom. Har du gjort missfallsutredning?

    Kram!


    Tack för ditt svar! <3

    Nej ingen utredning är startad ännu. Jag har precis gått igenom både Cytotec och skrapning för att få ut min graviditet, sen skulle jag höra av mig till gyn och ställa mig i kö.

    Är rädd för vad en ev. utredning kan visa! Tänk om något är fel? :/

    Har du gjort en utredning?

    Kram!
  • Tor 3 sep 2020 13:44 #7
    Anonym (Johanna) skrev 2020-09-03 12:54:57 följande:
    Tack för ditt svar! <3

    Nej ingen utredning är startad ännu. Jag har precis gått igenom både Cytotec och skrapning för att få ut min graviditet, sen skulle jag höra av mig till gyn och ställa mig i kö.

    Är rädd för vad en ev. utredning kan visa! Tänk om något är fel? :/

    Har du gjort en utredning?

    Kram!
    Usch, vad jobbigt att det krävdes både cytotec och skrapning... Hjärta 

    När det gäller missfallsutredningen så VILL man snarare att något ska vara fel - för det betyder att man har något man kan rätta till som kan göra att det går vägen nästa gång. Vi gjorde utredningen i maj och provresultaten visar att allt är fullständigt normalt, vilket är otroligt frustrerande. Då kan man ju liksom inte göra så mycket.

    Min gyn (går på klinik sedan ett år tillbaka eftersom vi inte lyckats bli gravida själva) skrev ut trombyl (blodförtunnande) och progesteron till mig som jag ska använda nästa gång det blir plus. Det kan vara någon liten blodpropp som sätter stopp på graviditeten, och det kan vara så att kroppen producerar lite för lite progesteron. Jag hade hellre sett att "det HÄR är felet, så HÄR fixar vi det" än det här "vi testar lite här och ser om det funkar". Hur många missfall ska man få innan man hittar rätt liksom?

    Jag har börjat läsa runt en del och har insett att det kan vara immunförsvaret som kämpar emot graviditeterna också. I Sverige har vi noll utredning på hur immunförsvaret påverkar en graviditet och vill man göra det så får man åka utomlands. Jag rekommenderar att du (när du känner att du är redo för det) läser tråden "Vi som snart är gravida efter utredning i Aten" här på familjeliv. Det finns massvis med info där. 

    Det finns en klinik som säger sig hålla på med detta i Sverige, men vad jag har förstått så är det inte samma prover som man tar i (bl.a.) Grekland, men de använder sig åtminstone av samma medicinering. 

    Själv ger jag trombylen och progesteronet en chans till, men blir det ytterligare ett missfall så kommer vi vända oss antingen till Grekland eller till kliniken här i Sverige för att utreda vidare.

    Kram! {#emotions_dlg.flower}
    Väntar på regnbågen efter stormen
  • Anonym (Johan­na) Trådstartaren
    Visa endast
    Tor 3 sep 2020 13:54 #8
    Tessaloniki skrev 2020-09-03 13:44:32 följande:

    Usch, vad jobbigt att det krävdes både cytotec och skrapning...  

    När det gäller missfallsutredningen så VILL man snarare att något ska vara fel - för det betyder att man har något man kan rätta till som kan göra att det går vägen nästa gång. Vi gjorde utredningen i maj och provresultaten visar att allt är fullständigt normalt, vilket är otroligt frustrerande. Då kan man ju liksom inte göra så mycket.

    Min gyn (går på klinik sedan ett år tillbaka eftersom vi inte lyckats bli gravida själva) skrev ut trombyl (blodförtunnande) och progesteron till mig som jag ska använda nästa gång det blir plus. Det kan vara någon liten blodpropp som sätter stopp på graviditeten, och det kan vara så att kroppen producerar lite för lite progesteron. Jag hade hellre sett att "det HÄR är felet, så HÄR fixar vi det" än det här "vi testar lite här och ser om det funkar". Hur många missfall ska man få innan man hittar rätt liksom?

    Jag har börjat läsa runt en del och har insett att det kan vara immunförsvaret som kämpar emot graviditeterna också. I Sverige har vi noll utredning på hur immunförsvaret påverkar en graviditet och vill man göra det så får man åka utomlands. Jag rekommenderar att du (när du känner att du är redo för det) läser tråden "Vi som snart är gravida efter utredning i Aten" här på familjeliv. Det finns massvis med info där. 

    Det finns en klinik som säger sig hålla på med detta i Sverige, men vad jag har förstått så är det inte samma prover som man tar i (bl.a.) Grekland, men de använder sig åtminstone av samma medicinering. 

    Själv ger jag trombylen och progesteronet en chans till, men blir det ytterligare ett missfall så kommer vi vända oss antingen till Grekland eller till kliniken här i Sverige för att utreda vidare.

    Kram! 


    Jo det har du rätt i. Jag är mer rädd att det är något man inte kan fixa, vet inte varför jag tänker så :/

    Nu har jag diabetes så nu har jag fått "gravidförbud" tills jag får ännu bättre blodsocker, sedan kan jag söka om jag vill för en utredning enligt min läkare, men dom tror min diabetes orsakar missfallen, vilket känns sjukt jobbigt efrersom att då har jag orsakat mina fosters död pgr min sjukdom :(

    lite annat än om jag hade varit frisk och det var fel på själva fostrena, då hade jag tagit allt det här bättre känner jag. Så nu får jag och mannen skydda oss några månader framöver vilket känns fel eftersom vi vill ju HA barn, men måste ändå undvika det vi önskar allra mest :(

    Kram! Hoppas att du får ditt plus snart! <3
  • Tor 3 sep 2020 14:34 #9
    Anonym (Johanna) skrev 2020-09-03 13:54:13 följande:
    Jo det har du rätt i. Jag är mer rädd att det är något man inte kan fixa, vet inte varför jag tänker så :/

    Nu har jag diabetes så nu har jag fått "gravidförbud" tills jag får ännu bättre blodsocker, sedan kan jag söka om jag vill för en utredning enligt min läkare, men dom tror min diabetes orsakar missfallen, vilket känns sjukt jobbigt efrersom att då har jag orsakat mina fosters död pgr min sjukdom :(

    lite annat än om jag hade varit frisk och det var fel på själva fostrena, då hade jag tagit allt det här bättre känner jag. Så nu får jag och mannen skydda oss några månader framöver vilket känns fel eftersom vi vill ju HA barn, men måste ändå undvika det vi önskar allra mest :(

    Kram! Hoppas att du får ditt plus snart! <3
    Diabetes kan man ändå hantera, det kommer nog gå fint nu när de börjat tänka på det Hjärta Det är INTE ditt fel att du får missfall. Man får ju (i princip) aldrig veta varför man får missfall, om det är fel på fostret eller kroppen som stöter bort det av någon annan anledning. Det är alltid lika svårt att få missfall oavsett anledning Hjärta

    Förstår att det känns jobbigt att behöva skydda er, men försök se det som att OM ni blir gravida nu så är riskerna mycket högre än om ni väntar lite och får situationen under kontroll! Hjärta

    Tack, och detsamma! Kram! Hjärta 
    Väntar på regnbågen efter stormen
  • Anonym (Johan­na) Trådstartaren
    Visa endast
    Tor 3 sep 2020 20:23 #10
    Tessaloniki skrev 2020-09-03 14:34:03 följande:

    Diabetes kan man ändå hantera, det kommer nog gå fint nu när de börjat tänka på det  Det är INTE ditt fel att du får missfall. Man får ju (i princip) aldrig veta varför man får missfall, om det är fel på fostret eller kroppen som stöter bort det av någon annan anledning. Det är alltid lika svårt att få missfall oavsett anledning 

    Förstår att det känns jobbigt att behöva skydda er, men försök se det som att OM ni blir gravida nu så är riskerna mycket högre än om ni väntar lite och får situationen under kontroll! 

    Tack, och detsamma! Kram!  


    Ja jag försöker tänka att det bara ät under en period som min man säger, men känslan är så lustig att skydda sig när vi så gärna vill bli gravida. Det får liksom inte ihop. Jag vet att min diabetes gör att jag har större risk för missfall än friska personer, det är det tråkiga. Man tänker så mycket "tänk om...." :(

    nu försöker jag lägga allt mitt fokus på att få så bra värden som möjligt ovh tänka framåt, men det är svårt. Jag har svårt att acceptera väntan! Att behöva vänta dessa månader och sen kanske flera månader till på att få det där plusset :(

    Skönt att ha någon att prata med som förstår mig! <3<3
  • Tor 3 sep 2020 21:56 #11
    Anonym (Johanna) skrev 2020-09-03 20:23:00 följande:

    Ja jag försöker tänka att det bara ät under en period som min man säger, men känslan är så lustig att skydda sig när vi så gärna vill bli gravida. Det får liksom inte ihop. Jag vet att min diabetes gör att jag har större risk för missfall än friska personer, det är det tråkiga. Man tänker så mycket "tänk om...." :(

    nu försöker jag lägga allt mitt fokus på att få så bra värden som möjligt ovh tänka framåt, men det är svårt. Jag har svårt att acceptera väntan! Att behöva vänta dessa månader och sen kanske flera månader till på att få det där plusset :(

    Skönt att ha någon att prata med som förstår mig! <3<3


    Väntan är det allra värsta! Hade man vetat att "om si och så många månader är du gravid" så hade man lätt kunnat vänta den tiden... men ovissheten gör väntan så mycket outhärdligare.

    Ja, fokusera på dina värden och hjälp kroppen komma i fas, så kommer ni närmare målet <3 och försök att hitta något mer att göra, en hobby eller så (kan ju vara typ att läsa, eller titta på film!) som du kan fördriva tiden med. Det måste vara något som tar fokus från barnlösheten och missfallen, så att din hjärna får vila från alla de tankarna. Även om det bara så är för en timme i veckan <3 det kommer att göra dig gott! Börja smått och utöka tiden om det känns för övermäktigt i början.

    Kram!
    Väntar på regnbågen efter stormen
  • Anonym (Johan­na) Trådstartaren
    Visa endast
    Fre 4 sep 2020 01:09 #12
    Tessaloniki skrev 2020-09-03 21:56:19 följande:

    Väntan är det allra värsta! Hade man vetat att "om si och så många månader är du gravid" så hade man lätt kunnat vänta den tiden... men ovissheten gör väntan så mycket outhärdligare.

    Ja, fokusera på dina värden och hjälp kroppen komma i fas, så kommer ni närmare målet <3 och försök att hitta något mer att göra, en hobby eller så (kan ju vara typ att läsa, eller titta på film!) som du kan fördriva tiden med. Det måste vara något som tar fokus från barnlösheten och missfallen, så att din hjärna får vila från alla de tankarna. Även om det bara så är för en timme i veckan <3 det kommer att göra dig gott! Börja smått och utöka tiden om det känns för övermäktigt i början.

    Kram!


    Jo jag ska försöka med det.

    Jag tror jag tog mig vatten över huvudet ikväll. Vi hade sex för första gången på någon månad sedan missfallet hände, med kondom då och det tig hårdare på mig än jag rrodde! Kändes konstigt, fel och bara allmänt "nej" att tvingas använda kondom helt plötsligt! :( Kanske är något jag bara måste vänja mig vid, det här med skydd en tid nu framöver.

    Man känner sig så lustig i sin sorg på något sätt. Svårt att förklara. Blir alldeles paff av folk som tycker att typ 3 dagar är lång tid att sörja ett missfall... jag har liksom sörjt i 3 veckor nu. Känns som något är fel på en att man känner sig så sårbar, fast jag vet det inte är något fel att känna så :(
  • Fre 4 sep 2020 08:14 #13
    Anonym (Johanna) skrev 2020-09-04 01:09:59 följande:
    Jo jag ska försöka med det.

    Jag tror jag tog mig vatten över huvudet ikväll. Vi hade sex för första gången på någon månad sedan missfallet hände, med kondom då och det tig hårdare på mig än jag rrodde! Kändes konstigt, fel och bara allmänt "nej" att tvingas använda kondom helt plötsligt! :( Kanske är något jag bara måste vänja mig vid, det här med skydd en tid nu framöver.

    Man känner sig så lustig i sin sorg på något sätt. Svårt att förklara. Blir alldeles paff av folk som tycker att typ 3 dagar är lång tid att sörja ett missfall... jag har liksom sörjt i 3 veckor nu. Känns som något är fel på en att man känner sig så sårbar, fast jag vet det inte är något fel att känna så :(
    Det finns inget rätt och fel när det kommer till sorg - vissa sörjer i tre dagar, andra tre månader, och det är inget någon ska ha en åsikt om. Jag var som sagt sjukskriven i fem veckor och det var ju inte direkt så att jag hade "sörjt klart" då. Jag sörjer ofta alla mina missfall, särskilt eftersom man passerar den beräknade födseln. I år kommer jag ha passerat tre tillfällen där jag skulle ha fött mitt barn, två har jag redan passerat. Den tredje blir tyngre, då det är på Nobeldagen och förra året var jag gravid på Nobeldagen (med mitt MA som togs bort bara sex dagar senare) och tänkte att "Nästa år får jag ligga här med min bebis och se på prisutdelningen" (det är tradition för mig, älskar Nobeldagen!). Då kommer jag garanterat att sörja. 

    När det gäller kondomen så ja, det är ju tyvärr bara att vänja sig. Förstår verkligen känslan, jag avstår hellre sex än att ha kondom nu, just för att det känns så fel. Men så behöver ju inte vi undvika en graviditet av någon anledning heller. För er del så kanske det blir ett längre avbrott så ni får nog vänja er om ni vill fortsätta ha sex även i uppehållet.
    Väntar på regnbågen efter stormen
Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll