Till er som lever med ångest.

Jag har levt med daglig ångest i snart 15 år nu. Har provat en mängd olika terapiformer och mediciner men ingenting av det har hjälpt. Det som funkat för mig är att jag blivit snällare mot mig själv och lärt känna mig själv, och att jag accepterat att jag har ångest. Jag slåss inte mot den längre.

Min teknik är att inte låta ångesten styra mitt liv. Jag lyssnar helt enkelt inte på den. Ja, det ger mig en högre ångestnivå (och gör att mina energinivå är lägre än normalt) än om jag skulle vara ångestdriven (det där med KBT, att ångesten skulle minska vid exponering, har aldrig funkat på mig) men skulle jag lyda ångesten skulle jag inte ha något liv att tala om. Jag behandlar för det mesta ångesten som om det vore en jobbig familjemedlem man aldrig blir av med. Jag kan i huvudet prata med den och säga ?Jaha är du här och bråkar med mig igen, ja jag vet vad du tycker men det är faktiskt inte du som bestämmer här?. Jag separerar helt enkelt ångesten från mig själv. Churchill sade det rätt bra, han kallade ångesten för sin svarta hund. En följeslagare man inte blir av med men man behöver ju inte låta den bestämma vart man ska gå.

När det blir riktigt jobbigt så tar jag en sömntablett och sover i kanske fjorton timmar. Eller så tröttar jag ut mig fysiskt genom att träna tills jag nästan svimmar. Det är det enda som funkar för mig.

Du behöver hitta dina egna tekniker. En del gillar mindfullness, avslappningsövningar, distrahera sig genom träning, läsning eller liknande. Prova dig fram, ge inte upp och sök hjälp. Det finns ju professionell hjälp att få och många blir bättre av det. Kram <3

Hej, och tack för svar, det var ett smart sätt att se det på. Jag har försökt meditation och avslappning men det funkar inte så bra, har kanske inte varit ihärdig nog. Jag känner mig just nu så arg och trött på att jag ska behöva ha ångest, det känns så otroligt jobbigt att tänka på att jag ska behöva leva med det för alltid. Jag äter antidepressiva, ganska låg dos men vill inte trappa upp, hade helst slutat helt men det funkar inte just nu. Jag behöver verkligen börja träna. Jag bara har så svårt att liksom förstå varför jag ska behöva ha det såhär.

Jag vet inte om det är så hjälpsamt, men jag driver lite med min ångest, typ att idag har jag iaf bara cancer på två ställen så idag är en bra dag. Jag tror även det hjälper att bara acceptera att den är. Ibland får min kropp för sig att känna konstiga saker och reagera på läskiga sätt men det är inget fel på den egentligen. Lite som tidigare råd, den finns där men jag varken bryr mig eller låter den styra allt. Varje gång jag tror att jag ska svimma så vet jag ju att jag inte kommer göra det så jag fortsätter som vanligt. Du bör nog göra precis tvärtom mot vad du gör just nu gör, dvs ge den inte så stort utrymme. Fokusera inte på den. Fightas inte med den. Acceptera att den finns där ibland. Slut fred med den och fokusera på annat.

Jobba med acceptansen! Det är det viktigaste rådet jag kan ge. Det var inte förrän jag accepterade att jag hade ångest (på samma sätt som att jag jobbat med att acceptera andra sidor hos mig själv, typ att jag är kort) som livet blev uthärdligt. Jag tog det alltså på samma sätt som att jag har pollenallergi. Det är ju skitjobbigt och jag är jättesur för det varje vår, men det är bara att gilla läget. Livet är inte rättvist och precis som att man kan födas med en tendens att vara allergisk kan man födas med en extra känslighet för stress och ångest.

Aktiv avslappning och meditation fungerar för många (dock inte för alla, för mig blir det bara värre och ångesten tar över). Bara om du gillar det ska du fortsätta! Det finns andra sätt att finna avslappning på. Jag slappar t.ex. av genom att lyssna på ljudbok eller se någon film eller tv-serie som jag kan utantill. Tricket är alltså att det inte ska vara spännande överhuvudtaget, det ska bara vara sådant som är förutsägbart, nästan tråkigt, men som man ändå tycker om och som är mysigt att höra/se. Är det riktigt svårt att slappna av på grund av ångest och stress tar jag en antihistamin så att jag blir lite dåsig, lägger mig ned och blundar och lyssnar på när Astrid Lindgren läser någon av sina böcker (och då inte de med mycket konflikter och sorg, Bröderna Lejonhjärta går helt bort!). Det tar inte bort allt för mig men det lindrar.

Anledningen till att jag berättar ovan är för att det är en metod jag hittat själv. Du behöver prova dig fram och se vad som fungerar för just dig! Se det som ett litet projekt.

Så du, jobba med acceptansen och försök hålla skenet uppe för dig själv (jag vet att det är svårt). Inställningen kan vara: ?Jaha, det var ju ett nedrans elände att jag föddes med den här sjukdomen men nu får jag göra det bästa av situationen, det är ju som är. Okej dumma hund, om du tänker fortsätta följa efter mig så ska jag ta reda på vilket koppel och uppfostringsmetod fungerar bäst mot dig.? Det är trial and error som gäller därefter.

Stort lycka till.

En lång promenad i vacker miljö gör att det blir mer uthärdlig. 

Jag förstår precis det ni skriver om acceptans och inser att det verkligen är där jag behöver börja arbeta, jag har verkligen haft svårt att acceptera att det är såhär.

Samma när man får fysiska psymptom som stickningar el hjärtklappning, har haft så svårt att liksom förstå hur ångest kan sätta sig i kroppen. Jag vet ju att det är så men jag har bara inte velat eller kunnat acceptera det.

Bra tips med att driva lite med det, det kan jag göra lite i perioder men inte när jag mitt i det, då är allt liksom på blodigt allvar, sen är det nog lättare med att kunna göra det med någon som fattar grejen. Så bra att kunna få tips på ett forum såhär, även om jag verkligen saknar att kunna prata med någon ibland som verkligen förstår.

Jag har b.la GAD. Det som har hjälpt mig mest är medicin (Lyrica) Motion är också jättebra. Ångest beror ofta (inte alltid) på någonting, i mitt fall har det varit att jag har svårt att säga nej, kör över mig själv och att saker inte är anpassade till hur jag fungerar och det gör mig stressad och får mig att känna mig oaccepterad. För mig har det fungerat bättre att jobba med dessa saker än själva ångesten i sig. 

Jag brukar kunna sova bort ångesten när jag kommer hem. Är jag ute så tar jag på hörlurar och stänger inne mig i musik, eller går länge ute, helst i skogen.

Usch, såhär på kvällen kommer det ofta, det börja ofta med något fysiskt, som att det sticker i vänster arm, då tror jag att det är hjärtat och så är igång. Tänker ofta att jag ska dö och hur det ska bli för barnen. Har även katastrof tankar till och från, som att det ska bli krig. Jag hatar att vara sån. Just nu sticker och hugger det och det bara mal i tankarna.

Hur funkar Lyrica för dig? Hört så mycket dåligt om den medan en del skriver att den är bra.