När sätter missfallet igång på riktigt?

Fick missfall idag. Var i vecka 5+1. Kom först lite rosa efter morgonens promenad, så jag tänkte det var därför. Men kort där på brakade det loss och nu blöder jag rejält plus att jag har kraftiga menssmärtor. Tog ett grav.test och plusset är nästan obefintligt.

Känner mig så naiv. Det tog oss 3 försök att nå dethär plusset och när det väl satt där på stickan så tänkte man ju att: nu är det bara att vänta till maj tills den lille vill komma ut. Bortskämd känner jag mig på något vis också då jag har 3 fina, friska barn. Jag har aldrig ens behövt röra en ägglossningssticka och graviditeterna har blivit fullföljda och alla 3 gånger har det blivit plus efter första försöket. Känner mig så ledsen och Depp. Vill bara sluta blöda Nu! Hatar dethär! Hoppas på ny äl om drygt 2 veckor för ett nytt försök. Lyckas vi inte då så blir det paus i verkstaden fram till sommaren. Min förstfödde är född mitt i högsommaren och det vill jag inte utsätta min kropp för igen då jag samlade på mig så sjukt mycket vätska, typ 30kg +. Det var fruktansvärd påfrestande kroppsligt så vinter och våren verkar bättre för mig. Men somsagt... Jag har vart bortskämd... och ändå sitter man här och tjurar ???? det ligger lite stress i det hela med då jag nu är 35 fyllda... klockan tickar ju!

Åååh. Beklagar för dig också! Hoppas vi lyckas nästa gång! Kom verkligen som en chock för mig! Antar att det är så för alla som drabbas?! Lider och känner mig otroligt ödmjuk inför dem som verkligen får kämpa med hormoner, ivf och flertalet missfall i bagaget!

Beklagar verkligen! Jag surar över att exakt 2 veckor efter missfallet så är min sambo uppe och fiskar i Norrland med sin pappa. Det gör mig liksom arg då detta känns som en bottenlös sorg! Som kvinna så får man både uppleva, känna och se missfallet rinna ur en. Det känns så hårt. Bitter är bara förnamnet. Håller tummarna att du får ett plus ????

Men åh vad okänsligt! Jag förstår om de inte vet hur de ska agera .. Men att bara vara hemma och finnas där är ju tillräckligt många gånger. Jag tycker det känns värst.. även om jag bara hann veta om graviditeten i ca 1.5 vecka, att jag hade sååå många symtom. Är känslig för hormoner så jag hade både fått enorma och spända bröst, tröttheten var som en käftsmäll.. ja.. allt såntdär man känner till en början som en man aldrig kan känna eller förstå sig på. Har 3e dagen med blödningar idag.. fortfarande väldigt kraftig blödning.. Men inte så att jag blöder igenom... undrar hur länge detta ska hålla på?! :(

Förstår detdär med att inte prata om det.. Jag har så svårt själv att prata när jag är såhär ledsen att jag bryter ihop så fort jag öppnar käften. Är så glad att vi inte berättat för en kotte om graviditeten för jag hade aldrig orkat få frågor om hur jag mår osv. Jag bearbetar det på mitt sätt genom att söka upp likasinnade och leta info på nätet.