Jag den andra mannen - också fylld av sorg, saknad och skam

Hej ts!

Jag har precis börjat samma resa som dig. Det skulle börja som något kul vid sidan av (första gången för oss båda) men plötsligt inser vi att våra känslor bara växer. Jag kommer lämna min relation, inte på grund av honom utan på grund av att jag aldrig hade befunnit mig i denna sits om allt var bra i mitt förhållande. Han vet jag aldrig kommer lämna sin familj oavsett hur starkt han känner. Han tar till strategier för att hålla ett visst avstånd så detta inte växer mer, ändå kan vi inte låta bli varandra när vi ses.

Jag tycker allt detta är otroligt jobbigt och inser jag fallit för honom. Ifrågasätter mig själv i detta då det gått så jävla fort men han är bara allt det där jag söker i en man och det svider att inse jag aldrig kommer få ha honom. Jag inser ju också att jag måste avsluta detta inom kort. Ser ju på din story att ni höll på länge och nu sitter du i sitsen du gör.

Jag är även rädd att detta är den där typiska klyschan där man säger det jag vill höra för ligger är najs men att han egentligen är sjukt nöjd med sitt liv och bara har mig för att krydda upp det. Usch jag får nog bryta här i veckan. Om jag är stark nog.

Otroheten har inget med uppbrottet att göra. Jag har funderat i över 2 år. Otroheten är bara några veckor gammal.

Tror du hennes man hade reagerat likadant om han vetat om han vetat om hennes äventyr med kollegan?

Är det ok att gå i terapi och sitta och ljuga om eller undanhålla om saker som är centrala för förhållandet? Är inte det som att gå till läkaren för huvudverk och undanhålla att man har en påle genom huvudet?

Att påstå att en otrohet varit en katalysator eller uppvaknande i fallet du beskriver är ju ganska cyniskt eftersom mannen inte ens var medveten om det och fick aldrig chansen att förhålla sig till problemet i sin helhet. Deras sk uppvaknande skedde baserat på lögner.