16 år o Gravid! Hjälp!!
Jag möter genom mitt jobb många unga gravida/ unga med barn. Vuxna verkar fördomsfulla och negativa. Men som har all anledning att vara det om man ser till forskning och statistik.
Jag tänker var helt brutalt ärlig. Självklart så känner du dig redo. Du är så ung att du inte har förmågan att förstå vad det innebär. Du skriver att du tagit hand om dig själv länge. Har du det? Har du inte blivit försörjd, fått rådgivning, blivit skjutsad, haft någon som betalat räkningar, deklarerat, lagat diskmaskinen mm på länge? Gör du dessa saker själv? Att du inte vill supa är rätt normalt. Du får inte ens gå på krogen ännu. Hemmafester i någons rum är inte så roliga. Du missar nattklubbar, resor, restauranger pubar mm under din ungdomstid.
Du kan utgå från att din kille snart lämnar dig. Det är extremt sällsynt att det håller vid tonårsgraviditeter. Papporna är sällan speciellt engagerade efter separationen. Det är roligt ett tag sedan vill dom träffa en ny, barnlös tjej, resa, plugga, flytta.
Vilka killar kommer du sedan träffa efter det tagit slut? Vilka unga killar vill vara med en ung ensamstående mamma? Det är en speciell grupp killar som vill det, inte dom utbildade, drivna, trygga och attraktiva killarna utan ofta dom som har svårigheter själv.
Du löper en enormt ökad risk att sitta i långvarig, relativ fattigdom. Ditt barn löper större risk för missbruk, dålig psykisk och fysisk hälsa ( barn till tonåringar har till och med fler benbrott och mer karies än andra barn), högre risk att själv hamna i relativ fattigdom, större risk att utsättas för våldsbrott, ökad risk att själv bli tonårsföräldrar, ökad risk för självmord som vuxna.
Den stora majoriteten av unga mammor känner sig väldigt ensamma. Pappan försvinner ganska snabbt och dyker upp nån gång ibland och hälsar på. Vänner tycker först barnet är gulligt med försvinner snart. Bebisen är söt men det är inte så kul i längden att sitta på någons rum och lyssna på skrik och barnperspektiv. Ingen orkar med dig på aktiviteter då allt styrs av ditt barns behov. Nu måste hen amma, blöja bytas, nu skriker hen oavbrutet och där kom en ryggbajs... Tillslut är det ingen som ringer eller smsar.
Det finns dom som säger att dom fått barn som inga och det minsann gått bra iallafall. Men dom har inget att jämföra med. Dom vet inte hur mycket bättre andra barn och mammor ofta mått. Dom vet inte hur det känns att ha en stabil ekonomi, en stabil kärnfamilj, en villa med mycket utrymme, en lång gemensam föräldraledighet utan ekonomisk besvär under småbarnsåren. Jag har hört ensamstående tonårsmammor med missbruksproblematik säga att det minsann går minst lika bra för dom i deras föräldraroll som andra äldre mammor!
Forskning om hjärnans utveckling visar till och med att flera tonårsmammor får en sämre kognitiv förmåga! Sömnbrist och icke åldersadekvata utmaningar kan hindra den viktiga utveckling som hjärnan går igenom i slutet på tonårstiden !
( läs,: SCB, forskning på googlescholar, Normbrytande beteende i barndomen ( Andershed)
Visst kan det bli bra till slut! Men är du redo för denna hård resa? Är du redo att utsätta ett barn för denna resan?
Jag fick själv barn tidigt, de jobbigaste sakerna var att jag var helt ensamstående då pappan försvann när jag var gravid och sedan aldrig mer hörde av sig (barnet är idag över 20 år, och de har aldrig träffats). Det var inte jobbigast just att vara ensamstående på det sättet att jag fick göra allt arbete, utan mer att jag inte hade någon att dela allt med. Det kändes som bara jag brydde mig om alla hans framsteg (är även jag född av en tonårsmamma som jag har en dålig relation till)
Den andra jobbiga saken var att det var svårt för mig att skaffa mig en utbildning, helt enkelt för att jag var så slutkörd, det började jag med först när mitt barn (som då var två barn) var 12. Så jag var alltid fattig.
Men jag ångrar inte mitt barn, dock kan jag än idag känna en otillräcklighet över hur han fått växa upp med knappa resurser hela tiden och periodvis med mig utbränd.