Påbörja fertilitetsutredning. Tips? Hur går det till m.m

Ja, olika sjukhus kollar väl olika saker antar jag. Min ska göra spermaprov nummer 2 på torsdag, sen några veckors väntan på resultat och läkarbesök, spännande!

Ja, testa kan man göra! Man känner ju sin kropp hyffsat eller alla dessa månader, och det är ju inte gratis heller!

Hur är din sömn när du tempar? När jag närmar mig bim vaknar jag flera gånger per natt och tror jag ska tempa, händer endast när jag gör det så drar parallellen att det stressar iallafall mig ganska mycket. Lite skönt att bli tillsagd att sluta. Min partner vet aldrig när jag har äl, jag säger inget, då hade det nog inte gått för honom.

Tråkigt, men känns nog mer okej nu eftersom man vet att man kommer få hjälp, och ta reda på om något är fel. Förhoppningsvis slipper ni vänta hela 3 månader utan blir kallade tidigare, det vore ju otroligt skönt!

Ja, nu vet jag ju inte exakt när äl var, men misstänker vi trots allt fick till det iaf mer än en gång kring då. Vi har varit i princip helt nyktra snart 2 år(dricker iofs nästan aldrig ändå) , begränsat oss just ifall vi blir gravida. Den här helgen gjorde vi precis tvärtom och blev båda bubbelbad och lite god cider och öl.

Man måste ju leva lite också :)

Jag har samma tankar. Ingen av oss har barn sedan innan dock och jag har alltid haft en väldigt stor barnlängtan. Jag har också haft funderingar om det är fel på mig, så jag förstår vad du känner.. Det vore en stor sorg för mig om jag får reda på att jag inte kan bli gravid..

Nu har jag kommit till en punkt då jag börjat ifrågasätta varför vi inte började tidigare vilket känns jobbigt för det går ju inte att påverka nu.. jag hade aldrig liksom tänkt att det skulle vara några större problem. Nu vet vi ju inte än vad utredningen kommer att visa, så det kanske inte är några problem utan att det bara tar tid.

Ja, samma tanke har slagit mig - om att vi kanske inte är kompatibla. Jag vet inte vad som händer då.. Finns det ens sjukvård som kan hjälpa till med det? Jag har ingen aning.

Jag har inte berättat för någon än, varken att vi försöker eller genomgår utredning. Jag är väldigt delad och vet inte om jag kommer tycka att det är skönt att berätta eller om jag kommer känna press av att andra vet om att vi försöker och sedan bli stressad av det..

Okej, vad skönt! Min ska lämna första provet om någon vecka och sedan ska det gå 2-3 månader innan han får lämna nästa prov. Känns som en så utdragen process. Men jag ska väl inte klaga för mycket för det är ju fantastiskt att få möjligheten att genomgå en utredning!

Ja precis! Nej verkligen inte gratis! Haha.

Jag sover bra och oftast hela nätterna oavsett om jag tempar eller inte. Ja men det är säkert så, att det stressar en utan att man riktigt vet om det.

Min sambo ville först inte veta när jag hade äl för att det stressade honom. De senaste månaderna har han ändrat sig och han har insett att det tar längre tid än han trott och att han nu vill veta. Så nu delar vi liksom ansvaret att få till det när jag har äl, vilket jag tycker är väldigt skönt.

Härligt att ni fick till det! Då finns det ju chans, jag håller tummarna!! Jag har inte äl förrän nästa vecka.

Hos oss så har jag typ slutat med alkohol det senaste året, jag får typ dåligt samvete när jag dricker för att jag känner att det kan påverka. Min sambo har inte slutat helt men han väljer sina tillfällen på ett annat sätt än tidigare.

Vad härligt det lät med bubbelbad! :) Det är ju precis som du säger, man måste leva lite också! Det gäller liksom att inte tappa bort sig själv och varann i allt detta. Det är jobbigt nog som det är, så det får liksom inte bara bli pekpinnar utan det måste få vara okej att unna sig också!

Jag känner att jag har 100 frågor att bomba min läkare med nu vid spolningen. Ja det är skönt att processen är igång men ändå står liksom tiden stilla. Tror den känslan kommer vara fram tills man får ett plus. Jag tror och hoppas ändå att det kommer att gå, jag lever lite på hoppet med att just vårat barn är svår bakat men kommer att bli helt fantastiskt när det väl sker :)

Jag tyckte att det va rätt skönt att iaf berätta för mina två kollegor som står mig närmast. Just för att ha någon till att prata med men också att dom förstår mer varför man kanske är extre nere någon dag i månaden osv.

Hur gamla är ni? Och vart har ni sökt hjälp om jag får fråga? :)

2-3 månader? Vår bm sa åt min sambo att ta sina med 2 veckors mellanrum. Konstigt dem har så olika tidsspektrum? Sen sa dem att det tog 6+ veckor att få resultaten dock.

Ja, man ska ju vara tacksam för att man får detta gratis. Kostar ju en smärre förmögenhet annars...

Så länge det funkar spelar det ju ingen roll hur man gör. Är så skönt när dem vill vara med på det hela, och inte bara "det roliga". Måste vara skönt att slippa vara den enda som har det ansvaret. Samtidigt förstår jag min sambo, prestationsångest är inget roligt.

Jaa, och jag tänker som så nu att vi har följt alla "regler" och "borde" senaste 2 åren, har ändå inte blivit gravida. Så en cider en eller två gånger om året försämrar nog inte våra odds (:

Känns så lätt att bli så uppe i allt och nästan lite slukas av tanken att bli gravid. Vänner och bekanta ta lyckas direkt, trots p-piller och dagen efter piller, och här sitter man. Heja oss!!!

Då är det uppladdningssträcka för dig nu, håller tummarna för oss båda! Jag har bim nästa ons/tors och ska till en kurator på onsdag. Får se om min pms spelar mig ett spratt deluxe eller om man fortfarande känner sig hoppfull vid det laget.

Brukar du vänta in mensen eller testa innan?

Hur gamla är ni förresten om jag får fråga? Första barnet? :)

Ja, så är det ju. Jag känner samma även om vi inte kommit lika långt i vår utredning som ni. Ja, jag försöker också att tänka att det är en fråga om när det blir ett plus och inte om det blir ett plus. Oftast är huvudet och hjärtat med på de tankebanorna men ibland orkar jag inte och kraschar.. oftast är det i samband med mens, antar att det kan vara lite hormoner och puttar mig över kanten..

Ja, när vi väl får vårt plus så kommer det antagligen vara bästa ögonblicket i livet (hittills)!!

Ja, det är sant! Jag kanske ska försöka berätta för någon men är rädd att allt blir så mycket mer på riktigt när jag sätter ord på det, om du förstår vad jag menar.

Vi är 29 och 27 år gamla. Hur gamla är ni?

Absolut, vi har sökt hjälp via regionen/landstinget i västmanland. Ni då?

Så olika utredningarna verkar vara. På vårat första besök fick jag lämna blodprov för att kolla äggen och även undersökning på mig och min sambo lämnade då spermaprov då redan första gången. Sen bokades spolningen in, men där emot har inga andra blodprover tagits på mig för att se hormoner osv.. Vi går till en klinik i Uppsala. Kontaktade dom direkt.

Jag är 33 och min sambo 34 år.

Ja usch tiden när mensen kommer och dom första dagarna i cykeln vill jag helst bara ligga i sängen och inte gå upp mer än nödvändigt. Just det tyckte jag va skönt med att berätta för mina kollegor som ändå kunde se att det va något och dom förstår ju verkligen nu varför jag är så nere ibland.

Jag tror och håller tummarna för alla oss som kämpar att våra plus kommer komma <3

Jaa, de verkar som att det varierar en del. På mig kollar de hormoner nu direkt, men får ju inser veta provsvaren förrän på läkarbesöket. Undra varför de gör olika..

Nu har jag snart äl, så jag försöker tänka positiva tankar nu! :) denna cykeln är det alla som kämpars tur att få plus!

Hur ofta har ni sex vid äl? Kör ni varannan, varje dag eller när ni får feeling?

Ja, väldigt konstigt. Till oss sa bm att det tar så lång tid för kroppen att skapa en ?ny omgång? med spermier och för att kunna se om spermiekvaliteten är bestående behövs den tiden mellan testerna. Men man har ju ingen aning, man gör ju bara som man blir tillsagd.. haha.

Exakt så är det här med.. Jag blir så himla glad för andra när de blir gravida samtidigt som det också påminner mig om att vi kämpar och kämpar så jag blir också oftast ledsen. Jag är liksom inte missunnsam men min egen sorg kommer liksom krypande i dessa situationer och uppepå allt detta får jag dåligt samvete. Helt galet när jag tänker på det men så känner jag.

Ja precis! Så nu ska vi mysa järnet fram tills nästa helg iaf! Haha.

Jag hoppas ni får plus denna månad!

Okej. Är det första gången du ska till kurator? Vad fick dig att bestämma dig för att gå dit? Hoppas allt går bra!

Numera brukar jag vänta in mensen. I början så testade jag innan för att inte bli överraskad och besviken av mensen men nu är jag så trött på negativa test att jag hellre låter mensen komma. Hur gör du?

Vi är 29 och 27 år gamla, ni då? Det är första barnet för oss båda. Har någon av er barn sedan innan?

Ja, klart, man litar ju på dem. Kanske går det fortare nu eftersom vi ändå hållet på så länge. Det lät lite så på bm, att dem inte tycker det är lönt att gräva för mycket om dem inte hittar något uppenbart utan tycker då ivf är ett bättre val direkt.

Förstår dig exakt, och den känslan måste ändå få vara okej. Man missunnar ingen något, men när man är mitt uppe i kämpande kan det bli för mycket. Jag har ibland bara lämnat samtalet och gått om andra står och diskutera sina graviditeter och hur lätt det var mm.

Ja, det är det faktiskt. Har ju varit ganska tufft under hela denna tiden, så ska bli intressant! Jag hade aningens pms när vi var på första besöket av utredningen, och var smått gråtfärdig, haha! Bm märkte väl det och frågade om jag inte ville prata med någon, så jag tog bara emot det. Fick tid väldigt snabbt också :)

Har ni berättat för familj eller vänner att ni kämpar?

Ibland testar jag, ibland inte. Varierar lite hur otålig jag blir. Men är nog smartast att bara vänta in mensen.

Vi är 28 och 29 år, inga barn sen innan här heller. Nu börjar alla ens vänner få barn, och här står vi...

Håller tummar och tår att vi alla lyckas denna månad! Det är vår allas tur nu!