En person som alltid hamnar i drama och konflikter?

Jo lättkränkta offerkoftor som saknar förmåga att tänka objektivt utan tycker att deras känslor är centrum i universum är onekligen extremt jobbiga oavsett kön, men frågeställningen här var snarare hur det kommer sig att såna oftast verkar förekomma på ställen med kvinnlig majoritet och inte tvärtom?

Nejdå, att visa genuint intresse hjälper sällan mot lättkränkthet och offermentalitet eftersom dessa personer kommer snabbt hitta något nytt att känna sig kränkta över och till slut blir det svårt att varken förstå eller visa genuint intresse eftersom det man känner sig kränkt över många ggr är helt irrationellt.

Möjligt att vi talar om olika saker,  jag delar inte din erfarenhet. Man kan ha diskuterat rutin eller förslag i vederbörande forum, ha inhämtat alla berördas syn på saken  och besluts ha fattats om att göra på ett visst sätt. Personer med detta beteende fortsätter trots detta att påtala hur dåligt tillvägagångssättet är, gärna VARJE gång det genomförs och flera gånger däremellan.
Eller så lyssnar jag eller någon annan kortfattat och säger "Du kan ha en poäng (eller "själv är jag inte insatt i detta" eller "själv tycker jag inte detta är en god idé pga..." beroende på vad det handlar om) MEN det är bättre att du tar upp det i XX-forum/med Y som beslutar om detta. Varpå personen aldrig gör det utan tycker att någon annan, som kanske varken jobbar med rutinen själv eller håller med om förslaget, ska lyfta det till beslutande instans.

Den springande punkten för mig är  inte att dessa personer inte blir lyssnade på utan att de kräver absolut medhåll och anpassning till sina åsikter. Det går ju utmärkt att lyssna ordentligt på någon utan att för den delen hålla med dem, men det accepterar inte de här personerna. Att någon kan fatta informerade beslut som inte stämmer med deras slutsatser går helt enkelt inte in eller accepteras.

Min erfarenhetsbaserade fördom är för övrigt är att beteendet är vanligast (men inte begränsat till) personer i den lägre skalan av kunskap och varierad erfarenhet, personer som objektivt sätt kan vara sämre på att se helheten och fatta underbyggda beslut. 

Känns som att det har spårat ut lite i diskussionen. TS frågar hur hon kan hjälpa sin sambo och det urartar till långa haranger om att ts sambo bara skulle mala och mala, aldrig kunna ha fel, är empatilös, saknar självinsikt och det bästa vore att lämna henne mm. Jag kan verkligen inte läsa något av det i TS trådstart. 

Snarare att han skriver om en person som samtidigt som hon säger till när saker är fel också är generös med beröm. Och som är en person som inte jamsar med när andra lider (står emot när otrohet förhärligas, står upp för patienten som inte blir omskött på bästa sätt). 

Men sedan har hon saker hon behöver lära sig kring att välja sina strider och hur hon ska framföra saker på bästa sätt vilket hon med tanke på att hon är ledsen för hur saker nu tas emot säkert också är villig att arbeta med. 

Du läser ihop olika inlägg. Bara någon enstaka (som säger sig ha haft liknande partner) har talat om att lämna. Själv skrev jag t ex om tunnelseende och att mala, inte ett ord om att lämna relationen.  
Däremot tror jag sambon bör vara medveten om att han köper sambons upplevelse och beskrivning rätt av och att hennes övriga omgivning, arbetskamrater etc, förmodligen har en helt annan bild.

Personligen tror jag det kan vara svårt att hjälpa någon som - enligt beskrivningen - inte alls ser sin egen del i svårigheterna som uppstår, som ser sig just som den goda, rättfärdiga och rakryggade person du uppfattade av inlägget och som TS ser. Men blir det konflikter med allt och alla brukar den egna delen i dem vara stor.. 

Nja, om en och samma person alltid hamnar i konflikt med andra så finns det all anledning att tro att problemet kan ligga hos personen och inte bara hos alla andra. Visst personen har säker styrkor och bra egenskaper oxå (människor är sällan monokroma) men någon egenskap hos personen gör ju att den ofta hamnar i konflikt med andra och det behöver inte bara handla om att man är ärligare än andra eller står upp mot orättvisor mer än andra. Positiva egenskaper leder oftast inte till konflikter med andra. Det är oftast negativa egenskaper som leder till konflikter med andra.

Nej såklart det inte ligger bara hos alla andra, men det ligger antagligen inte enbart hos ts sambo också. Och eftersom att hon är ledsen över konflikterna så är hon nog antagligen också villig att arbeta med sin del i dem. 

Det logiska vore ju att hon insåg sin egen del i det men för att hon ska vara villig att arbeta med sin del i dem så krävs det att hon har självinsikt och inser att en del av problemet ligger hos henne och det är det långt ifrån alla som har. Jag tror att det är ganska vanligt att man hellre skyller det på andra istället.

Jag känner som sagt igen mig själv i TS beskrivning av sin sambo och baserat på det så tror jag nog att hon ser sin egen del. Jag tror att de som inte ser sin egen del i konflikterna inte heller blir lika påverkade och ledsna av dem.

Blir man ledsen och påverkad så är det naturligt att man funderar över sin egen del också men det är inte givet att man för det på egen hand kommer på hur man ska göra för att situationerna inte ska uppstå. 

Ser det som att det finns tre grundorsaker till varför en del ofta hamnar i konflikter.

.Såna som har intriger och drama som hobby

. Bulldozers som använder ärlighet som ursäkt för att vara elaka och trycka ner andra (mobbare).

. Personer som vågar vara annorlunda och inte jasägare.

Känner igen mig i en del som TS skriver och jag tycker många i denna tråd förenklar det hela lite väl mycket.

Jag är själv en stark person med höga krav på mig själv och andra. Jag är en faktanörd av stora mått och är själv mån om att lära om/korrigeras om jag har fel då jag har en stark vilja att utvecklas och hela tiden bli bättre. Bra/nöjd/good enough finns inte i min vokabulär.

Med det sagt så är det egenskaper som antingen tar en långt eller istället stjälper rejält, beroende på sammanhanget man befinner sig i samt hur stor förståelse man har för det sociala samspelet.

Jag lärde mig tidigt att anpassa mig i viss mån efter situation, exempelvis är jag tyst i vardagliga situationer som med horoskopet.

Avstår oftast från att säga något alls om inte min åsikt efterfrågas, konstigt nog så görs den ofta det. Då svarar jag sakligt utan att linda in.

Delar in sociala kontakter i bekanta och verkliga vänner, behöver jag umgås med bekanta förminskar jag mig själv kraftigt.

Mina vänner är väl utvalda så jag kan vara mig själv.

Skyr kvinnodominerade områden som pesten och har valt en yrkesväg där min personlighet är en stark fördel som jag dessutom uppskattas för.

Jag kan välja konflikt i vissa situationer men det är idag ett enda område jag tenderar att hamna i det mot min vilja.

Och det är att jag säger ifrån. Jag tolererar inte skitsnack, mobbing eller andra elakheter varken mot främlingar eller personer jag känner. Då säger jag till ordentligt utan att Linda in. Det retar såklart gallfeber på en del varvid jag själv hamnar i att det blir skitsnack bakom ryggen på mig. Är medveten om varför och väljer att inte göra något åt det just för att det faktiskt är en sida hos mig själv jag är nöjd med.

De personer jag stött på som orsakar/omger sig med konflikter åt alla håll ser inte  sin del i det hela i min erfarenhet. Snarare är alla andra "dumma" (utom de bekanta som jamsar med "tyckaren" och därmed tillhör de "goda". De är ledsna över om folk drar sig undan, över att inte bli uppskattade för sitt (som de upplever) engagemang, över att bli ombedda att sköta sina egna uppgifter i stället för att lägga sin tid på andras, eller helt enkelt över att andra inte "förstår" (=håller med om) deras åsikt. Tanken att de själva kan ha fel, eller att det finns flera saker att göra saker på som fungerar bra varav deras bara är ett, går inte in. Det finns ett sätt som är rätt och det är deras. 

En annan erfarenhet jag har är att dessa personer gärna stoltserar med att vara ärliga och raka men i själva verket ofta sysslar med skitsnack bakom ryggen på andra (som TS sambo gör hemma om arbetskamraterna, förklätt till att alla andra gör fel, vilket inte verkar helt trovärdigt) och att de inte alls uppskattar när andra är raka mot dem, att höra att andra inte håller med, att någon säger att de har fel eller ens vänligt uppmärksammar dem på saker de gör (objektivt) fel. En arbetskamrat av den här typen sprang till chefen och hävdade att hon blivit "kränkt" på ett arbetsmöte där någon lyft att alla behöver tänka på en rutin där det blivit en del fel. Utan att själv ha blivit omnämnd och utan att ha sagt ett ljud om saken själv på själva mötet. 

Hej.

Jag kände igen mig själv i din flickvän, jag hamnar alltid i skit fast jag inte vill och nu har det gått så långt att jag tog kontakt med en av mina bästa vänner från 20 års åldern (ot: jag är idag 35 å han är fortfarande min vän men vi pratar inte så ofta). Han skrev direkt att jag är brutalt ärlig och sen analyserade vi vidare lite och jag kom själv fram till att när jag hamnar i bråk så släpper det alltid inom 10 min-24 tim om det bara är småtjafs och inget allvarligt och sen är jag glad på personen igen... detta verkar heller inte uppskattas av folk, en gång fick jag höra att jag inte kunde komma och vara vän igen dagen efter ett bråk, det funkar tydligen inte så (men hur länge ska man då vara osams??!!)
- den här biten är det väll att lära sig att hålla käften, vet inte hur men ja.

den 3:dje grejen är att jag är väldigt bra på att arbeta, jag kan vara jättelat hemma ibland men på jobbet då är det jobb som gäller för mig och detta har fört mig in i många konflikter, tog ett tag att fatta varför men upptäckt att den/de som gått emot mig är inte så bra på att jobba och därav avundsjuka från deras håll. Kanske är din tjej likadan, alltså att hon är super på att jobba? I den här situationen så vet jag inte hur det ska lösas för jag vill inte vara en slöfock på jobbet, sorry men nej så jag antar att livet får vara skit i det läget.....

(ot: Och nu är jag i drama på mitt jobb för jag råkar tycka en ledig kollega är jättefin, jag önskar verkligen jag höll käften om det för jag berättade det för en kvinnlig kollega som är gift, hon tog det inte alls bra och helvetet har brutit ut, så mycket att jag inte ens vill gå till jobbet längre. Helt sjuk situation som jag inte bad om).

Din flickväns mamma har fel det är inte din tjej som skapar alla konflikter, några ja för att hon säger rakt ut vad hon tycker/tänker men det är inte av illvilja, hon känns som mig, ser saker annorlunda än många andra. Andra krig dras hon i mot sin vilja

diagnos? nej tror inte det

Det här kanske inte hjälpte dig alls och jag sa för mycket åter igen eller så fick du en tankeställare, men om ni kommer på hur man löser det får ni gärna hinta mig.

ps, otrohetsgrejen fattar jag verkligen inte när man själv har valt sin partner, intvingad i något så ja men annars ett stort nej så din tjej sa rätt där ;)

Om du alltid hamnar i problem och skit så är det faktiskt dags att inse att den gemensamma nämnaren är DU. Det handlar inte om att du är bra på att jobba eller att du inte är långsint eller att andra är avundsjuka. Du förlägger helt ansvaret utanför dig själv, och där hittar du svaret. Även om du kan relatera till TS flickvän innebär inte att TS mamma har fel. Det innebär bara att du har samma typ av problem som TS flickvän.

Jag känner i viss mån också igen mig i beskrivningen av TS flickvän. Det har gett mig en bra karriärskjuts många gånger. :) Tänk att vara först med en klockren analys av läget, det som alla vet men ingen vill ta upp för att de är så måna om att "men tänk om Agneta blir sur om jag säger det här", osv. Det som är likt beskrivningen med TS flickvän är också att jag inte alls gör en grej av att säga sanningen, det vore uppenbarligen en dålig strategi. 

Som sämst leder det onekligen till spänningar och konflikter som går ut över en själv. Därför är rådet "Välj dina strider" ett gott råd. I takt med att striderna tätnat på min arbetsplats har det varit absolut nödvändigt att inte ta upp varenda felaktighet. Det är bra att vara avvaktande och vänta lite. Jag brukar avvakta innan jag tar upp det som är fel, och framförallt ser jag till att ha mycket på benen innan jag anmärker. Det ger bättre resultat. Sen kan man lära sig agera efter "en gång är ingen gång, två gånger är ett mönster".

Så om en sjuksköterska skulle lägga om ett liggsår på ett uselt sätt skulle jag först notera, kanske fråga: Tror du inte att du...? vad man nu säger om saken. Men nästa gång jag såg att samma sjuksköterska gjorde det skulle jag ta upp det på riktigt. Dessvärre funkar det ofta inte heller utan konflikt. Folk är generellt extremt känsliga för kritik. Jag skulle se det som: Okej, här står en patients lidande mot en yrkeskunnigs stolthet på spel, vad väljer jag? Jag skulle välja att ställa mig på  patientens sida, för den är den svagare parten och lidande är värre än ifrågasatt yrkeskunnande/förlorad stolthet. 

Om jag under en tjejkväll fick höra om en kompis som var otrogen skulle jag nog säga vad jag tyckte, och det är inte givet att jag skulle moralisera. Det kan ju handla om en kompis vars man är outhärdlig och som själv varit otrogen? Men säg att det är ett fint par där jag känner båda, och den ena säger att den inlett en otrohetsgrej, ja, då skulle jag inte heja på likt de andra. Även om det betydde att jag inte direkt steg i popularitetsrankningen. 

Men privat har det löst sig för mig eftersom jag umgås med folk som "står ut med" mitt beteende. På arbetsplatser och andra situationer har jag fått göra stora ansträngningar för att hamna rätt. En tidig insikt var att kvinnodominerade arbetsplatser gick bort, för mycket konsensus på dem. 

Och TS, tycker det ser ganska bra ut utifrån att hon/ni är medvetna om att man har en del att vinna på att arbeta bort de kantigaste sätten att uttrycka sig. Man ska inte ta det som att man är en sämre människa, inte heller att man är helt oförmögen att ändra sig. Det är ganska kulturellt betingat. Jag har själv jobbat i olika länder och anpassat mig till olika kulturer, det ser olika ut beroende på var man hamnar.

Det kan se extremt olika ut på olika arbetsplatser också. Om ens arbetsförhållanden är dåliga, otrygg anställning, lite medbestämmande, är det givetvis sämre läge och mer konfliktfyllt från att börja med. I sånna lägen kan man kanske förbereda sig mentalt och bara tänka: Okej, det är är en skitkass arbetsplats. Låt dem hålla på. Det är inte min roll att styra upp det här. Jag lyfter min lön för att kunna betala räkningar, det är allt. Då har man så att säga förekommit alla situationer där konflikter uppstår, och kan lägga sitt engagemang på rätt nivå. Om man sedan skulle ha mer befogenheter, kanske en mellanchefsroll, kanske det ingår i jobbet att ta sig an konflikter. Men längst nere i kedjan uppskttas sällan att man har de där egenskaperna, man får helt enkelt gå in helhjärtat och ta det som en personlig utmaning (hatar ordet) att bara flyta med. Betalningen i det ligger i att man bidar sin tid medan man lyfter en lön. Om din flickvän ser det på det sättet är jag övertygad om att hon kan hålla igen på arbetet. :)

Att din flickvän får problem med sin egen familj har jag svårare att kommentera. Du ger inte exempel på vad de konflikterna berör?