Mitt ex vill att jag ska betala för vårt vuxna barn, som bor hos h*n

Min syn på saken är att man hjälper sina barn så länge man kan och så länge de anstränger sig och har som mål att klara sig själva. Det gäller till viss del vuxna barn men i synnerhet unga vuxna. Såklart inom rimliga gränser (jag skulle t.ex. inte försörja en 40-årig arbetslös son som drömmer om att bli rockstjärna och därför vägrar skaffa ett vanligt jobb). 

Jag vet att en del har filosofin att människor ska reda sig själva i princip så fort de fyllt 18. Jag tycker att du kan titta lite åt ditt eget håll: Du har sparpengar som du lever på just nu. Som 20-åring har man inte ännu haft möjlighet att skaffa ett stort sparkonto om inte föräldrarna hjälpt en med detta. Du har också arvspengar, alltså pengar dina föräldrar tjänat ihop, som gör att du nu kan starta upp ditt företag. Kanske det kan få dig att förstå att alla kan behöva lite hjälp ibland.

Har du inte råd att hjälpa din son så är det ju så. Har man inte pengar så kan man inte ge bort pengar, så är det ju. Men om du kan hjälpa så tycker jag att du borde göra det. Att studera på heltid kan vara svårt (lite beroende på utbildning), så att jobba sig till en rimlig månadslön under tiden riskerar verkligen att påverka ens studieresultat negativt. Den medföljande stressen kan dessutom leda till psykisk ohälsa. Att överklaga CSN-beslut lär vara ett slöseri på tid och energi. Att skaffa heltidsjobb är i sig ganska svårt (och det tar tid innan det visar sig på kontot) och särskilt om man snart ska fortsätta studera. Samtidigt finns det en del att vinna på att kunna bli färdig med sin utbildning ganska snabbt, komma ut i arbetslivet och kunna bli en "riktig vuxen" med sparkonto och allt sådant som man behöver för att må bra.