"Din barndom måste ha varit frukansvärd"

Nej, det tycker jag inte. Man kan inte dra den slutsatsen enbart utifrån att du inte har några barndomsminnen. Jag tycker dessutom att det var okänsligt sagt av henne. Tänk om du faktiskt HADE haft en hemsk barndom. Då hade du kanske inte velat dela med dig av den till dina kollegor. Däremot tycker jag det är märkligt att du saknar minnen från din barndom. Men du kanske har dåligt minne, bara.

Om jag hade haft en hemsk barndom som jag kom ihåg så tror jag att jag hade sagt samma sak som jag gjorde nu för att undvika att prata om det.

Jag har inte dåligt minne från efter äldsta barnet föddes. Jag har inte dåligt minne i andra sammanhang. Det är bara barndomen och fram till just efter förlossningen jag inte minns saker ifrån.

Nej jag tror din kollega har en snäv syn på världen. Visst är det konstigt om du inte har några fasta minnen sedan innan ditt barn kom till världen men om din kollega skulle ha rätt skulle du ha kommit ihåg en massa andra saker förutom din barndom, om den nu hade varit så traumatisk.

Nej. Min tvillingbror har i princip inga barndomsminnen och vi delar ju ändå uppväxt. Vi hade en lugn och trygg uppväxt utan några större trauman.

Jag tror i och för sig att han har minnen från grundskolan, i alla fall från högstadiet, men frågar jag om dagis och lågstadiet så minns han ingenting. Själv minns jag saker som hände när jag var tre, tydligt.

Han har ibland funderat över om det kan finnas något trauma som han förträngt. Men jag tror att man helt enkelt fungerar olika.

Det är inte normalt att en så stor del av ens liv försvinner, händer det beror det på något! Det behöver inte vara trauma utan kan lika gärna vara ett fysiskt fel, jag tycker du ska kolla upp det. Börja med att boka en tid på VC. 

Boka tid på VC.

Jag har inte heller några barndomsminnen. Kan komma ihåg några fragment men kan inte berätta om några direkta minnen.

Jag lever , och har alltid gjort, i nuet... det jag gjort har jag liksom gjort... likaså är jag inte intresserad av framtiden... allt blir som det blir.

I nuet är jag fullt närvarande och det funkar för mig... ingen oro för framtiden och ingen ångest för misstag jag gjort typ...

Kan inte vara normalt att man inte minns sin uppväxt.. om det är sant behöver du nog boka tid till din hälsocentral.

Har du inga minnen från relationen som ledde till barnet heller?

Inte situationer som hänt, nej. Inte på det sättet.

Jag har själv inga barndomsminnen, vet ej varför. Jag kan komma ihåg enstaka händelser men några riktiga barndomsminnen har jag inte, barndomen är som en enda stor lucka för mig, kanske beror det på min sexuella läggning.

Tror faktiskt det är ganska vanligt för flera som jag känner har likadana syndrom, jag hade en okej barndom vad jag vet men har inga minnen från den.

Kanske kan det vara så att det hände något i ungdomen som gjorde att man förträngde barndomen totalt, jag vet inte heller om det är så. Jag hade en väldigt jobbig pubertet som tog mycket mental kraft, kände mig ständigt utanför och malplacerad.

Det var som att jag kom in i en väldigt mörk period när jag kom in i puberteten, jag förstod inte vad som hände med min kropp och varför jag kände som jag gjorde. Hade även självmordstankar då jag kände mig så annorlunda, kunde inte acceptera min läggning.