Känner mig ensam efter mina missfall :(

Det är tuffare än man tror att få missfall, oavsett hur ?tidigt? det än är.

Vi (jag är mannen) fick missfall precis efter att 3-månaderskontrollen gjorts. Allt var bra och vi fick uppmaningen att gå hem och börja njuta av graviditeten. Ett par-tre dagar senare började hon blöda och fick missfall.

Jag trodde aldrig att jag som man skulle bli så påverkad som jag blev. Detta trots att vi redan hade två barn. Min fru blev väldigt ledsen och påverkades under lång tid av hormonobalanser osv.

Det enda jag kan koppla känslan till är sorg, ren och skär sorg. Så det är inte alls konstigt att du känner som du gör. Du verkar stark dock och jag är övertygad om att du/ni kommer att klara detta och till slut så kommer du/ni att få en fullbordad graviditet/föda ett friskt barn.

Som någon i tråden redan skrev så kanske det är läge att titta närmare på vad som orsakar missfallen i ditt fall så att man eventuellt kan agera rent medicinskt för att hjälpa till under graviditeten?

Stor kram och lycka till !

Åh vilken chock för er det måste varit! Kul att du som är mannen i förhållandet skriver din syn på saken tycker jag. Min man och jag sörjer lite olika, vi är båda ledsna men jag visar det mer utåt än vad han gör, vilket kan leda till att jag känner mig mer ensam ibland med sorgen fast jag vet att vi båda sörjer, men bara på olika sätt. Och det måste få bara okej såklart, men känns tufft.

I dags läget känns en ny graviditet så långt borta, vilket känns väldigt sorgligt då vi måste genomgå den här ofrivilliga aborten först, sen läka och sen försöka igen (att försöka kan ju ta väldigt lång tid också). Att sedan dra igång en ev. utredning känns som allt kommer ta ännu längre tid.

Tack snälla, kram!

Det är svårt och oerhört komplicerat. Jag förstår vad du menar då det ofta kanske också är mer accepterat från samhällets sida på något sätt att kvinnan visar sina känslor mer öppet än mannen vid den här typen av förlust (resonemanget är ju mer - Hon fick missfall). Jag blev som sagt förvånad hur hårt jag tog det. I början var det mycket fokus på min fru så klart då det var hon som blödde och fick det fysiska missfallet - i brist på bättre ordval.

Men efter ett tag märkte jag att jag tänkte mer på missfallet än vad jag hade trott jag skulle göra. Jag kände orättvisa/ilska av att ha blivit drabbade och blev vid ett specifikt tillfälle väldigt emotionell när jag berättade för en morbror, som också är läkare, att vi fått missfall. Jag kände då att ren sorg vällde över mig - nästan lite okontrollerat. Detta trots att jag får höra att jag är så emotionellt stark, kanske till och med att jag kan upplevas som lite känslokall nästan vid tillfällen. Det som också slog mig var att set satt i så länge. Gick lång tid då jag kunde komma på mig själv att jag tänkte på det som hänt, att jag ibland frågade mig själv hur det barnet hade kunnat varit, om det hade blivit en pojke eller flicka, osv.

Tankar som i sig inte leder till något konstruktivt men som ändå poppade upp i huvet på mig. Jag kan som sagt inte tolka det som annat än ren sorg och att det var ett relativt långt sorgearbete som tog vid.

Sedan kröp ju, så som du beskriver, rädslan för hur ska det gå nästa gång? Kan vi över huvud taget bli gravida igen? Är det ens klokt att testa igen med tanke på hur påverkad min fru blev både psykiskt of fysiskt? En massa frågor som kom upp i våra huvuden - tillsammans och enskilt. Det tog faktiskt 3 år innan vi vågade försöka igen. Vi hade turen att bli gravida igen och hade en ganska okomplicerad graviditet men jag kan villigt erkänna att jag inte slappnade av tills barnet var fött och vi fick grönt ljus att åka hem.

Jag/vi är oerhört tacksamma för våra barn och har samtidigt en stor empati för dem/er som kämpat/kämpar med denna mycket tunga del av det som ändå är livet. Hoppas din man inte håller allt för mycket inom sig själv. Det i sig är inte heller hälsosamt. Min/vår upplevelse är heller inte unik på något sätt. Har ett par vänner som gått igenom ett par missfall och när jag jämför mina upplevelser med mannens upplevelser i den relationen så är det förvånansvärt mycket som varit så lika i hur vi dom män/äkta makar känt vid missfallen.

Än en gång, lycka till och låt inte hjärnspökena sätta för stora käppar i hjulen för er framöver när ni känner er redo att förhoppningsvis testa igen - för som du vet så kommer de garanterat att finnas där och då gäller det att fäkta bort dem och se framåt med positivism och Can do-anda. Kram

Min man uppfattar sig själv också nästan som känslokall ibland. Han känner mer inom sig än han visar och har alltid haft det så. Han känner sig maktlös och vill hjälpa mig som är den som får gå igenom dessa missfall fysiskt. Det är skrämmande hur hjärnspökena kan påverka en. Nu när vi haft otur tre gånger i rad är vi båda väldigt rädda att kanske gå igenom ett fjärde missfall igen, så vi vet inte om vi vill vänta eller försöka igen direkt. Känns samtidigt väldigt konstigt att kanske behöva skydda sig om vi kännee att vi behöver vänta.. man blir liksom inte klok på detta. :/

Hade jag varit i din/er situation nu efter ett tredje missfall skulle jag sökt aktiv medicinsk hjälp/kontroll. Jag skulle även ha bett om att få prata med en psykolog eller familjerådgivare för er.

Det är väldigt starka krafter som är i rullning hos er båda och jag skulle inte vara rädd för att be om råd/hjälp den vägen.

Vi går hos både kurator på gynmottagningen och familjerådgivare, men känns ändå tufft.

Det Är tufft. Inget att förminska eller vifta bort.

Lycka till och tappa inte modet.

Tack. Jag försöker intala mig varje dag att det är ok att sörja. Ett tag tvivlade jag på om det var ok att sörja då folk runt omkring tyckte att ett foster i vecka 8 inte är något att vara ledsen för... men för mig var det allt redan då :(

Skrivit förrut. Jag har fått 6 missfall (konstaterade) ja du kommer överleva, du kommer kunna få barn i framtiden

Förstår din känsla av ensamhet

Vet inte om det är så självklart för mig att kunna få barn i framtiden. Börjar tappa hoppet och självkänslan totalt då jag verkligen rrodde att senaste graviditeten skulle gå vägen.

Känner med dig och tänker att min historia kanske kan ge lite hopp. Hade själv två uteblivna missfall (MA) på rad förra året i vecka 12 och 7 , båda efter att ha sett hjärtljud På UL. Vet allt om hur traumatiskt, ledsamt och hur enormt ensam, arg och förtvivlad man känner sig efteråt och att ingen som inte själv haft missfall kan förstå .

Gjorde många undersökningar efter både första och andra missfallet då man misstänkte att min livmoder var missbildad men fick svaret att allt var okej. Blev gravid igen och nu har jag en nyfödd baby efter en graviditet full av ångest och oro vilket jag tror är oundvikligt för oss som haft missfall innan.

Många kramar och hoppas det blir din tur nästa gång. kräv undersökningar/utredning eftersom att man har rätt till det efter tre missfall på rad <3