Hans ex förstår inte att hon ska hålla sig undan!

Men snälla, nu får du väl ge dig. Ts reaktion är inte rimlig. Att pappan får 7 sms på 1 månad om sitt barn är helt normalt, till och med ganska lite när man bara ses 1 helg i månaden. Han lägger kanske 1h på en månad på att läsa och svara på sms om sitt barn. Han borde ju själv vilja ha information om sitt eget barn eller? Borde inte ts förstå det?

Har även läst dina andra svar och du hittar ju bara på känslor/egenskaper/situation, du har ingen aning om det är så. Den ända informationen vi har är den som ts har lämnat och i den så är hennes reaktion helt orimlig.

Jag tycker du har en bra poäng och verkar ha ett klarsynt perspektiv på hur det kan vara att få sitt första barn under dessa omständigheter. Det går ju dock inte att uttrycka sig med så stor säkerhet att det är så här ts har haft det även om jag tycker att du har en väldigt bra teori. Ingen här vet vad som ligger bakom, varken du, jag eller någon annan. Jag för min del vill ju helst tro att det finns någon mänsklig orsak till varför man känner så här som ts beskriver och jag gissar att du tänker likadant. 

Precis det du beskriver känner jag igen för min egen del. När jag fick barn hade jag en person i min närhet som var så överväldigande glad över det här barnet och det var mycket ståhej kring det, men aldrig att den personen frågade hur jag mådde. Det var faktiskt inte en trevlig situation att befinna sig i. Det var väldigt mycket fokus på bebisen men det var som att det var lite besvärligt att jag, bebisens mamma, måste vara en del av det där. Så jag kan förstå vad det är som du försöker säga. Det är en väldigt obehaglig känsla när det handlar om ens eget barn. Man bär på ett barn/har precis fött ett barn och så finns det någon som beter sig som att du har gjort ditt nu och kan pysa iväg någon annanstans så att syskonet och pappan kan få ha sin familj med bebisen utan dig nu. 

Om det är så ts känner sig så tycker jag att hon får träna på att berätta att det. Jag har svårt att se om det är så här för henne eller om det handlar om något annat, men jag vet att det är oerhört svårt att uttrycka de här känslorna, det är som bäddat för att någon ska anklaga dig för att vara svartsjuk och så trycks du ned ännu mer i skorna, därför är det få som klarar av att berätta om det. Jag tror inte det är många som kan tänka sig in i hur det känns, men du verkar vara en av dom som kan det. Jag vet idag att jag inte heller är ensam om dessa upplevelser, jag har hört hårresande exempel på hur en nybliven mamma kan trängas undan inom den ombildade familjen. 

Men snälla, nu får du väl ge dig. Ts reaktion är inte rimlig. Att pappan får 7 sms på 1 månad om sitt barn är helt normalt, till och med ganska lite när man bara ses 1 helg i månaden. Han lägger kanske 1h på en månad på att läsa och svara på sms om sitt barn. Han borde ju själv vilja ha information om sitt eget barn eller? Borde inte ts förstå det?

Har även läst dina andra svar och du hittar ju bara på känslor/egenskaper/situation, du har ingen aning om det är så. Den ända informationen vi har är den som ts har lämnat och i den så är hennes reaktion helt orimlig.

Frekvent?

Sju SMS på en månad?

Ett SMS var fjärde dag?!

Om jag bara fick ett SMS var fjärde dag om mina barn som jag inte ser annars hade jag varit sjuk av funderingar om dem.

Det hade nog de flesta normala mäniskor varit, för den delen.

Ts skrivet INGENTING om vad pappan tycker om det. Jag hoppas ju att han vill ha uppdateringar och information om barnet.

Även om ts är i nån bebisbubbla och vill vara ifred så försvinner ju inte hans tidigare barn. Hon har bara 1 men han har 2, båda två lika viktiga.

Det är snare sjukt att bara vilja ha kort information 2-3 gånger i månaden om sitt eget barn. Stackars barn. Mina barn bor inte med sin pappa, åh dom vill prata med sin pappa varje dag. Nu är största så pass stor så att hon har egen telefon och kan ringa, men för lilla ringer jag fortfarande. Dessutom vill han har information och uppdateringar om barnen, gärna så fort vi gör nått eller det händer nått åh vill att jag ska skriva och skicka sms. För han älskar sina barnen, bryr sig om dom och är intresserad av vad som händer i deras liv.

Fast om du inte är ts så har du ingen aning om hennes perspektiv. Hon har inte skrivit något av det som du påstår. Självklart lidar barnet av en frånvarande och ointresserad förälder.

Här är det ju ts som inte vill anpassa sig eller respektera att allt inte handlar om henne.

Träffas de bara 1 gång i månaden så är ju kontakten där i mellan extremt viktigt. Även om det är mamman som skriver så berättar hon ju säkert för barnet vad pappa svarade och tycket om det barnet hade gjort. Att få höra att pappa tycker jag är duktig som kan cyklar själv, kan stärka ett barn mycket, särskilt när de ses så sällan.

Får han läsa böcker, titta på tv, prata med en kompis eller något annat som flyttar uppmärksamheten från ts?