-
-
Min mamma fick missfall i v 26 när jag var 9, tråkigt såklart, mest tråkigt att se mamma ledsen.Anonym (Sanna) skrev 2020-09-16 13:33:02 följande:
Vi sa faktiskt vid både tredje (och fjärde) barnet att om vi upptäckte kromosomavvikelser skulle vi verkligen överväga abort, även om syskonen redan visste om barnet i magen, och även om det kan vara lite tabubelagt att abortera barn med downs (de andra två kromosomavvikelserna verkar folk tycka är mer OK att abortera). Det då jag vuxit upp med ett syskon med downs. Missförstå mig inte, jag ÄLSKADE min bror, men alla med downs får INTE någon enklare sort a la Ica reklamen... Min bror behövde i princip dygnet runt assistans, och det tog otroligt hårt på mina föräldrars relation, och vi syskon fick ständigt stå tillbaka. Min bror dog ungt dock, vid 35, p.g.a. hjärtat (också vanligt vid downs, och min bror opererades flera gånger...). Det var som så tragiskt allt
Jag har full förståelse för om du och/eller frun inte vill abortera, jag dömer inte åt något håll, men jag hade inte tagit med syskonens längtan i beaktningen faktiskt. Man får helt enkelt berätta att barnet i magen visade sig vara väldigt sjukt och dog... Jättejobbigt, absolut, men vad är värst? ...är väl vad man får fråga sig.
Och ilskan du bär på gör ingen skillnad här. Försök vara rationella istället!
Men jag håller med dig, syskonens längtan är inte en faktor i det hela. Det är oändligt mycket mindre traumatiskt att förlora ett syskon man aldrig träffat än om det dör senare.
Hade en granne med downs som dog 2 år gammal och aldrig ens lärde sig hålla huvudet. Det finns liksom alla nivåer och som du säger är det oftast de som klarat sig absolut bäst på alla fronter som syns. Var det inte någon av Bert-författarna som förlorade en son med downs före 20 också p g a hjärtfel?
