Rädsla för ett liv i ensamhet

Tack för ditt svar! 

Jag är inte särkilt kräsen, jag har såklart en del parametrar som måste stämma in och det är att en attraktion måste finnas och han måste kunna få mig skratta och vilja hitta på saker. Utöver det får han vara hur fattig/rik han vill, ha vilket jobb han vill, klä sig hur han vill osv. Är inte jättelåst där men det finns en del saker som måste stämma och jag tror inte jag är orealistik i mina förväntningar av en potentiell partner. 

Killar fattar väldigt ofta tycke för mig, och jag har behövs göra många besvikna, vilket jag såklart tycker är jobbigt för jag önskar ju att jag känt annorlunda. Jag har blivit ratad en gång sedan mitt förra förhållande (5 år sedan), jag blev blixförälskad och han kände inte att han kunde inleda en seriös relation pga sin livssituation. Han tyckte om mig och ville gärna ses ändå men jag kände att det hade varit rent självskadebeteende då jag tyckte om honom så pass mycket, det dog ut lika fort som det började med andra ord. 

Det är ju ofta så att folk hittar en partner, till slut. Men vissa gör ju faktiskt inte det, tanken på att "vissa" skulle kunna vara jag är det som gör att jag mår så otroligt dåligt av situationen. Jag är ute med kompisar, på fest och andra sociala evenemang men det är tvärdött även då och ofta hittar mina andra singelkompisar någon på samma tillställning. 

Det är klart att vissa har det värre. Men det lättar inte min ångest :/ 

Jag tycker som sagt att jag verkligen försöker göra sånt alla säger att man skall göra och bara ha is i magen men ensamheten känns så total att jag inte vet vart jag ska ta vägen. 

Jag får tänka på att ingen sitter som svaren precis som du säger. Min ångest som säger att jag kommer leva livet i ensamhet sitter ju inte heller på svaren, jag måste bara hitta något sätt att kontrollera den så att den inte tar över min vardag.

Jo killar är ju konstiga på det sättet, "nöjer sig" fast det inte känns 100% bra. 

Jag är intitiativtagande som fan, Det är ett av mina personlighetsdrag, ganska rättfram och driven. Vilket jag har trott ska hjälpa, men det har inte visat sig vara till min fördel. 

Jag är väldigt mycket med vänner och familj, men blir så extra jobbigt när folk omkring skaffar barn, förlovar sig och gud vet vad. Som att man blir påind om att man inte ens är nära på att få uppleva samma sak. 

Tror också att många förhållanden är väldigt dåliga, och det är faktiskt en sak som kan lyfta mig i ensamheten... att jag i alla fall inte lever med någon som gör mig olycklig eller är dum mot mig. 

Jag försöker så gott jag kan att släppa det här, men tankarna äter upp mig, får sån extrem ångest ibland. Jag gillar ju mitt liv, och njuter ofta att få göra precis som jag vill och ta hand om min egen skit ifred... men längtan efter någon är större än att trivas med ensamheten. Jag har överlevt att lämna ett långt förhållande, det är bara det att jag hade inbillat mig att jag skulle hitta någon ny vid det här laget. Känslan av att älska någon kan ju absolut gå över, och förhållanden kan ta slut, men någonstans måste man ju få älska och känna kärlek igen. 

Jaha, du är en sån där manlig oskuld som buhuar över att ingen vill ligga med honom.....