Rädsla för ett liv i ensamhet

Du är i bättre situation än mig iaf. Är i samma ålder och har aldrig ens dejtat, har autism så har verkligen svårt för att träffa nya.
Tänker att du lär fatta tycke för någon. Försök att slappna av lite så att du inte pressar dig själv. Ha kul istället så kommer det lösa sig. 

På din beskrivning så låter det som att det är DU som har svårt att fatta tycke för någon? Vad kan detta bero på? Är du för kräsen? Jag fattar att man inte vill ta första bästa liksom, men man kan ju inte heller vara för kräsen och tro att man ska hitta en modellkille med felfri personlighet, för sådana personer existerar inte i verkligheten.

Fattar killar tycke för dig? Eller brukar du också bli dissad?

Jag tror att väldigt många har känt som du, men sedan hittar i princip alla en partner ändå. Kan du dra ut med någon vän på något uteställe eller någon fest? Där kanske du kan hitta en kille att snacka lite med. Såklart ska man inte vara desperat, men det skadar ju inte att dejta lite. Klart att det kan ta tid också.

Du kan träffa din blivande partner var som helst och när som helst. Det finns ingen som sitter på svaren och det är väl egentligen själva grejen med livet.

Du får tänka att det finns många som har det värre än vad du har det. Det går liksom inte att göra så mycket åt att du längtar efter en pojkvän. Du kan ju inte bara magiskt trolla fram en eller ta vem som helst. Det enda du kan göra är att socialisera dig, dejta och inte vara för kräsen. Var öppen! Jag är helt övertygad om att det finns någon för alla - även för dig!

Känner bitvis igen mig. Har samma rädsla som du att vara ensam hela livet och att aldrig få uppleva tvåsamhet eller få familj.

Anledningen är dock att jag inte lyckas hitta någon som är intresserad av mig (är man). Har bara varit på 2 dejter i hela mitt liv och jag känner bara hur livet rinner ifrån mig.

Jag tror jag kommer vara ensam hela livet. Har alltid varit obekväm med tanken att ens vara nära killar. o.O

Dessutom är jag inte helt frisk varken fysiskt eller psykiskt. 
Jag gillar att vara ensam, men jag tror faktiskt det mest beror på att jag är väldigt petig med vilken typ av människa jag ens orkar umgås med.

Jag kommer nog åldras ensam, tyvärr. Om jag ens lever ett fullt liv.
Men visst, ibland drömmer jag om att uppleva kärlek- det är bara så att verkligheten inte är lika lockande som fantasin tyvärr.

Och nu i och med den här jäkla pandemin så är det än mer otroligt att jag kommer dejta någon någonsin.

Men överlag, så tror jag att det bästa sättet att träffa någon är i situationer där du trivs, exempelvis om du träffar någon via gemensamma vänner- så är sannolikheten stor att personer du träffar är personer du kommer trivas med.

Eller via ett intresse.
Har du provat nätdejting?  Prova hitta människor via gemensamma intressen online.
 

Okej, då låter det inte som att du har för höga krav eller är för kräsen.

Det verkar ju inte vara så att du har en dålig personlighet eftersom att du inte brukar bli dissad. Dock brukar tjejer hitta en kille oftare än vad killar hittar en tjej, känns det som. Jag tror att det beror på att killar ofta är mer desperata och ger komplimanger även till tjejer som de tycker ser mindre bra ut samt ligger med fula tjejer.

Tar du initiativ eller väntar du på att killar ska göra det? Om du inte tar initiativ så tycker jag att du ska börja göra det. Ta kontant och vänta inte på att andra ska göra det. Börja prata med en kille, ställ frågor och var social. Då tror jag att du kommer att hitta en kille, förr eller senare. Det kan ju dock vara så att det tar tid men då är det så.

Du har ju vänner och familj, umgås med dem och försök att inte tänka så mycket på det här med att ha en pojkvän. Du kan inte trolla fram någon, som sagt, så det ger inget att sitta och tänka på att ha en pojkvän. Du hittar någon när du hittar någon. Så är det för alla. Det finns många som får vänta länge.

Sedan ska man ju inte heller tro att alla förhållanden är bra. Tror att minst 50% av alla förhållanden är dåliga. Verkar som att många är tillsammans bara för att inte vara ensam så de stannar hos sin partner för att ha någon, men så vill du väl inte ha det? Därför kan det ta tid att hitta en person man verkligen passar ihop med.

Mitt råd är att försöka sluta tänka på det här. Lev ditt liv och umgås med dina vänner och din familj så kommer du säkert att hitta en kille en vacker dag. Sedan får du också tänka så att du måste försöka bli bekväm med att vara ensam. Det är dåligt att tänka att man behöver en partner för att vara lycklig, för vad gör du då om förhållandet tar slut en dag?

Visst, de flesta vill ha en partner att dela livet med, men man bör också vara bekväm med att vara ensam, med sig själv, utan en partner. Man kan inte hänga upp hela sin lycka på en partner. Det är destruktivt att vara så beroende av någon annan och dessutom kan ju förhållandet ta slut.

Känner igen mig i dina beskrivningar. Har också alltid haft svårt att vara nära killar och människor fysiskt. Måste ha extremt starka känslor av attraktion, näst intill besatthet för någon för att ens komma på tanken om sex och att vilja ha fysiskt umgänge, kyssas och så. Äcklas lätt av kroppar, dofter, och stör mig på utseenden, klädstilar och personligheter väldigt lätt. Med vänner än är det annorlunda men har som du svårt att orka med människor nån längre stund och alla krav en relation kräver både vänskaplig och romantisk sådan.

Alla vill ha för mycket eller ger alldeles för lite. Att hitta de där som det flyter med och känns naturligt med är extremt svårt, speciellt i vuxen ålder.
Tyvärr bäddar ju sådan läggning för ensamhet och att få ett ganska hårt liv eftersom man inte kommer ha ett nätverk av människor som kan stödja och hjälpa vid behöv.Kan sörja det enormt emellanåt men trivs bra i min ensamhet. Lite väl bra dessvärre eftersom man lätt blir en kuf och får sociala hämningar.

Till TS tror jag som du skrev att det bästa sättet är att vänta in tillfällen som faller sig naturligt. Gå ut och festa lite och röra sig bland folk. Dejtingsidor tror jag inte på, trots att jag för flera år sedan hittade en stor kärlek där. Men det var andra tider då och beteendena har förändrats och tillgängligheten på nätet ger fel sken av hur verkligheten egentligen ser ut och ger felaktiga  förväntningar.

Kanske skrämmer du bort den med din egen självbild. Du verkar ha höga tankar om dig själv och ditt utseende och sådant märks och skrämmer vissa. Man verkar inte lika ödmjuk och kanske visar upp en felaktig bild av sig själv?

Hela livet känns som en stor överdrift. Du har ju träffat lite killar och klarar att vara social, folk gillar dig osv. Det känns snarare som att det kan hända när som helst, att du bara träffar någon av en slump som du gillar. Alla bitarna är ju liksom på plats. 

Du har vänner skriver du, kan du inte prata med dessa om detta? Be om tips eller nåt. 

Utifrån låter det som om du ligger ganska bra till

Ja, jag har försökt få fler dejter men lyckas inte. 2 dejter med 4 års mellanrum och nästan 4 år sedan den senaste. Jag har försökt på Tinder, Match.com. IRL har jag försökt men aldrig hittat någon som vill gå ut med mig. Känns rätt knäckande ibland om man ska vara ärlig men låter man sig knäckas så går det ju aldrig, eller hur?

Ja du har onekligen många järn i elden så förutsättningarna finns ju. Har psykologen ingen aning alls om vad som kan hålla dig tillbaka?

Inga dåliga erfarenheter av män som spökar?

hmm.. min personlighet är väldigt jobbig, på många sätt. Tror inte att jag skulle orka med någon som är som jag :)haha...  
Jag tror inte att jag är menad för kärlek.

Jag vet inte vad som är bäst sätt att träffa någon om inget du provat fungerat bra än..  :/ Svårt.  

Det är en grej jag inte riktigt fattar. Jag förstår det som att du inte har lätt för att fatta tycke för någon, men om du tar initiativ och är framåt, nappar inte killar då? Verkar ingen intresserad? Eller menar du att det ändå är du som har svårt för att börja gilla någon och känna attraktion?

Förstår att det är jobbigt när man ser andra som har man och barn och allt det där, men man ska inte jämföra sig med andra. Du kommer säkerligen att få det där du också, men det kan ju ta tid.

Jag tror absolut att du kommer att få älska någon och bli älskad igen, men tills det sker så behöver du komma på något som lindrar din ångest. Något som får dig att inte tänka på detta så mycket. Vad kan det vara? Vad brukar hjälpa? Håll fast vid det och när tankarna kommer så försöker du påminna dig själv om att inte tänka på det där utan försöka göra saker istället.

Fokusera på andra saker. Fokusera på dig själv. Har du några speciella mål du vill uppnå? Mål som alltså inte har med detta att göra. Kanske mål inom karriären eller något annat? Det kan kännas bra att ha något att fokusera på. Kika på avslappningsövningar och börja göra sådana övningar, kanske?

Om du inte lyckas på egen hand så kanske du borde gå i terapi och få läkemedel mot din ångest.

Det här blir nog den längsta citeringen här men ger ett gott försök :)

Jag själv en karl som började dejta för 1:a gången i världshistorien förra året och med min vetskap är jag 32 år i höst, fått reda på att jag har lätt autism = Nervös ständigt så pass att sociala sammanhang kraschar som beror på prestationsångest (får ge sig själv en klapp på axeln allt oftare), 12 årings mentalitet där fantasi & kreativitet hjälper mig rejält, målar upp en fasad som kräver energi att underhålla (som märks är dessa strategier att trycka tillbaka autism). Jag lever relativt ensamt där föreningslivet blivit en nyckel till gemenskap åtminstone. När jag ser o hör om vänner o i sin tur deras vänner skaffa familj känns det i själen, blir givetvis inte bättre vid fika bordet på jobbet.

Mitt knep är och fokusera på ett mål i livet som jag realistiskt kan uppnå, låt detta vara ex flytta till ny stad, klara av ett sportevenemang etc. Men ingen har sagt att färden dit är smärtfri, givetvis. Ironiskt känns dejtingen alltmer i vägen för mina intressen och var gång jag försökt sluta känns hålet i hjärtat tyvärr. Men du verkar ha gott om vänner omkring dig, ty dig till dem medans du färdas framåt mot ditt mål. Ial det låter som att ditt vanliga jag är en helt underbar tjej under ytan, är denna person något som alla dina vänner känner sig trygg med?

Känns det för långt att konversera här får du givetvis PM:a mig.

Jag är också väldigt ensam, har väldigt få kontakter och det känns ärligt talat omöjligt att jag skulle kunna träffa en partner.

Då jag har varit hemma arbetslös på grund av bland annat Corona i några månader, har det blivit att jag knappt orkar med nånting. Skulle säkert få glädje och energi om jag bara kunde hitta något jag gillar att göra, men alla gamla intressen roar mig inte länge.

Är också introvert och håller med om att krogen och dejtingappar helt enkelt inte fungerar.

Det där med att sluta jaga/leta är nog ett bra tips, men man får ju inte glömma att man måste ut och träffa folk också.

Tycker förhållanden är överskattatade. Det är inte så jäkla underbart anser jag. Varit i förhållande sedan jag var 18 och väldigt korta pauser mellan killarna. Nu sedan ett år tillbaks är jag singel och mår bättre än någonsin. Har 4 friare efter mig som jag tycker om, men vill inte ha något förhållande.

Njut så länge du kan, snart dyker han upp och barnen kommer komma som ett brev på posten. Helst plötsligt står du där med man och barn och drömmer dig ibland tillbaka när du kunde styra fjärrkontrollen själv.

Det har du rätt i. Även om man inte aktivt letar så att säga så kan man ju ändå vara öppen för nya kontakter och så. Jag själv kommer på mig själv med att undermedvetet flirta med folk jag träffar. Naturligtvis inget jag gör med vilje. :s.

Men om du egentligen inte gillar killar, för det säger du ju faktiskt ovan. Varför är relation så viktig?

Du nämner tvåsamhet, giftemål och barn. Du radar upp en norm som kanske inte är lämpad för just dig?

Jag har en väninna som var exakt så. Hon letade och letade och dejtade och dejtade men hittade aldrig någon hon föll för. När det ställdes på sin spets så var det just det där andra hon ville ha; det normativa med giftemål och familj. Men hon var egentligen inte intresserad av killen. Han var mer ett verktyg för att uppfylla hennes dröm. Det blev ett uppvaknande.

Idag lever hon på en gård med sin väninna. De har ett stort hus som de delat. Vännen är frånskild med barn och min väninna skaffade barn på eget vis. Istället för att leva ensamma i jakt på mr right så renoverade de en gård, barnen är bästa vänner, de hjälps åt i vardagen och skrattar gott om kvällarna över ett glas vin och lite sällskapsspel. Killar har de som de träffar sporadiskt i stan, men dessa är aldrig välkomna hem till dem. Ett annat sorts liv som passar alla. Nu menar jag inte att du ska ingå i ett kollektiv. Men man kan utforma ett liv på lika sätt! Så det passar ens personlighet. Du kan fylla ditt liv med barn och vänner. Detta är inget en man behöver ge dig.

Det är jobbigt när man gör det. Jag undrar varför man gör det?

Det är tyvärr som du säger en extra tröskel för mig, min diagnos är inget jag kan lägga åt sidan när det känns obekvämt o otryggt. Dem dejter jag haft har fått intrycket av att jag har dålig självkänsla men när det är min autism som spökar o är ständigt närvarande. Du verkar ha någon form av lätt ADHD som du nämnde, det innebär koncentrationssvårigheter förstår jag? Lätt att hoppa igång på saker o ting som sker eller människor som kommer i din närhet?

Fasaden är något som sker av överlevnadsskäl skulle jag hävda, om jag inte för mig på ett visst sätt blir jag inte accepterad in i flocken. På så vis är jag imponerad av att du faktiskt har 7 hela vänner som kan lyssna på dig utan att behöva bli utmattad inombords om jag förstår dig rätt?

Jag själv kom igång i förra året direkt efter sommaren med att börja träna och utmana mig på mer saker utanför min komfort zon; Gå ut på diskotek själv eller med någon, lärde mig lite salsa dans, kör sång, löpa & styrketräna längre pass tills jag började med lite motionslopp i våras o fortsatt så tills nu. Vills det delas Strava (logg för löpar aktiviteter etc) så går det bra, fler motions kamrater sökes tacksamt.

Oavsett hur mycket jag pushat mig att få upp mål i livet att sträva efter, kan jag brista ut i gråt ibland liksom i ren förtvivlan över vart allting är påväg. Det är något jag haft hela mitt liv lurandes under ytan o som dykt upp vid stress men sen jag började med dejtingen har det eskalerat fullständigt. Det är ett oerhört socialt spel som ör svårt att bemästra för mig, men tänk efter ty det är ju egentligen ingenting vi vill bli bra på? Vi vill ju få det hela överspelat egentligen och återgå till våra liv, trots spänningen det av o till ger oss?

Långt svar mitt i natten! Hoppas det mås bättre så länge :)

Själv är jag närmare 50 och har gett upp helt. Är 10 år sedan jag hade sex och en kortare tillfällig relation. Sedan dess har jag inte "anat något" (när du minst anar det) och jag anar inget framåt heller.

Du är ung och det finns ännu hopp, men såklatt finns inga garantier. Kanske du hittar någon eller så gör du det inte.