Rädsla för ett liv i ensamhet

Jag tror jag kommer vara ensam hela livet. Har alltid varit obekväm med tanken att ens vara nära killar. o.O

Dessutom är jag inte helt frisk varken fysiskt eller psykiskt. 
Jag gillar att vara ensam, men jag tror faktiskt det mest beror på att jag är väldigt petig med vilken typ av människa jag ens orkar umgås med.

Jag kommer nog åldras ensam, tyvärr. Om jag ens lever ett fullt liv.
Men visst, ibland drömmer jag om att uppleva kärlek- det är bara så att verkligheten inte är lika lockande som fantasin tyvärr.

Och nu i och med den här jäkla pandemin så är det än mer otroligt att jag kommer dejta någon någonsin.

Men överlag, så tror jag att det bästa sättet att träffa någon är i situationer där du trivs, exempelvis om du träffar någon via gemensamma vänner- så är sannolikheten stor att personer du träffar är personer du kommer trivas med.

Eller via ett intresse.
Har du provat nätdejting?  Prova hitta människor via gemensamma intressen online.
 

Känner bitvis igen mig. Har samma rädsla som du att vara ensam hela livet och att aldrig få uppleva tvåsamhet eller få familj.

Anledningen är dock att jag inte lyckas hitta någon som är intresserad av mig (är man). Har bara varit på 2 dejter i hela mitt liv och jag känner bara hur livet rinner ifrån mig.

Jag tror jag kommer vara ensam hela livet. Har alltid varit obekväm med tanken att ens vara nära killar. o.O

Dessutom är jag inte helt frisk varken fysiskt eller psykiskt. 
Jag gillar att vara ensam, men jag tror faktiskt det mest beror på att jag är väldigt petig med vilken typ av människa jag ens orkar umgås med.

Jag kommer nog åldras ensam, tyvärr. Om jag ens lever ett fullt liv.
Men visst, ibland drömmer jag om att uppleva kärlek- det är bara så att verkligheten inte är lika lockande som fantasin tyvärr.

Och nu i och med den här jäkla pandemin så är det än mer otroligt att jag kommer dejta någon någonsin.

Men överlag, så tror jag att det bästa sättet att träffa någon är i situationer där du trivs, exempelvis om du träffar någon via gemensamma vänner- så är sannolikheten stor att personer du träffar är personer du kommer trivas med.

Eller via ett intresse.
Har du provat nätdejting?  Prova hitta människor via gemensamma intressen online.
 

Fy, tråkigt att höra, tror det finns många som upplever samma känslor som oss, kring ensamheten och avsaknad av någon att dela livet med och bilda familj med. Har du försökt att gå på fler dejter men inte fått till dem? Testat dejtingsidor? 

Och som svar på det du skrev nedan

"Glömde lite pepp, vad tycker du om att göra? Vad är det som gör att du inte trivs med de du träffat? Är det rädsla för att det ska gå fel som ligger bakom? Funderat på att tala med en terapeut om vad som kan ligga bakom?"

Jag tycker om golf, friluftsliv, matlagning, Hundar, träning, löpning, kreativitet som målning och fotografi, middagar på stan med vänner och roliga tillställningar. Ett väldigt brett spektra som du hör. 

Jag tycket för de mesta att de är trevliga, ger dem kanske 5 dejter sen inser jag att jag har noll attraktion utan ser dem som vänner. Jag är verkligen inte rädd för att kasta mig med huvudet före och bara chansa om det skulle kännas så... Jag går till psykolog och pratar om det mesta. Men ingen lösning på detta, tyvärr. 

Okej, då låter det inte som att du har för höga krav eller är för kräsen.

Det verkar ju inte vara så att du har en dålig personlighet eftersom att du inte brukar bli dissad. Dock brukar tjejer hitta en kille oftare än vad killar hittar en tjej, känns det som. Jag tror att det beror på att killar ofta är mer desperata och ger komplimanger även till tjejer som de tycker ser mindre bra ut samt ligger med fula tjejer.

Tar du initiativ eller väntar du på att killar ska göra det? Om du inte tar initiativ så tycker jag att du ska börja göra det. Ta kontant och vänta inte på att andra ska göra det. Börja prata med en kille, ställ frågor och var social. Då tror jag att du kommer att hitta en kille, förr eller senare. Det kan ju dock vara så att det tar tid men då är det så.

Du har ju vänner och familj, umgås med dem och försök att inte tänka så mycket på det här med att ha en pojkvän. Du kan inte trolla fram någon, som sagt, så det ger inget att sitta och tänka på att ha en pojkvän. Du hittar någon när du hittar någon. Så är det för alla. Det finns många som får vänta länge.

Sedan ska man ju inte heller tro att alla förhållanden är bra. Tror att minst 50% av alla förhållanden är dåliga. Verkar som att många är tillsammans bara för att inte vara ensam så de stannar hos sin partner för att ha någon, men så vill du väl inte ha det? Därför kan det ta tid att hitta en person man verkligen passar ihop med.

Mitt råd är att försöka sluta tänka på det här. Lev ditt liv och umgås med dina vänner och din familj så kommer du säkert att hitta en kille en vacker dag. Sedan får du också tänka så att du måste försöka bli bekväm med att vara ensam. Det är dåligt att tänka att man behöver en partner för att vara lycklig, för vad gör du då om förhållandet tar slut en dag?

Visst, de flesta vill ha en partner att dela livet med, men man bör också vara bekväm med att vara ensam, med sig själv, utan en partner. Man kan inte hänga upp hela sin lycka på en partner. Det är destruktivt att vara så beroende av någon annan och dessutom kan ju förhållandet ta slut.

Känner igen mig i dina beskrivningar. Har också alltid haft svårt att vara nära killar och människor fysiskt. Måste ha extremt starka känslor av attraktion, näst intill besatthet för någon för att ens komma på tanken om sex och att vilja ha fysiskt umgänge, kyssas och så. Äcklas lätt av kroppar, dofter, och stör mig på utseenden, klädstilar och personligheter väldigt lätt. Med vänner än är det annorlunda men har som du svårt att orka med människor nån längre stund och alla krav en relation kräver både vänskaplig och romantisk sådan.

Alla vill ha för mycket eller ger alldeles för lite. Att hitta de där som det flyter med och känns naturligt med är extremt svårt, speciellt i vuxen ålder.
Tyvärr bäddar ju sådan läggning för ensamhet och att få ett ganska hårt liv eftersom man inte kommer ha ett nätverk av människor som kan stödja och hjälpa vid behöv.Kan sörja det enormt emellanåt men trivs bra i min ensamhet. Lite väl bra dessvärre eftersom man lätt blir en kuf och får sociala hämningar.

Till TS tror jag som du skrev att det bästa sättet är att vänta in tillfällen som faller sig naturligt. Gå ut och festa lite och röra sig bland folk. Dejtingsidor tror jag inte på, trots att jag för flera år sedan hittade en stor kärlek där. Men det var andra tider då och beteendena har förändrats och tillgängligheten på nätet ger fel sken av hur verkligheten egentligen ser ut och ger felaktiga  förväntningar.

Kanske skrämmer du bort den med din egen självbild. Du verkar ha höga tankar om dig själv och ditt utseende och sådant märks och skrämmer vissa. Man verkar inte lika ödmjuk och kanske visar upp en felaktig bild av sig själv?

Hela livet känns som en stor överdrift. Du har ju träffat lite killar och klarar att vara social, folk gillar dig osv. Det känns snarare som att det kan hända när som helst, att du bara träffar någon av en slump som du gillar. Alla bitarna är ju liksom på plats. 

Du har vänner skriver du, kan du inte prata med dessa om detta? Be om tips eller nåt. 

Utifrån låter det som om du ligger ganska bra till

Ja, jag har försökt få fler dejter men lyckas inte. 2 dejter med 4 års mellanrum och nästan 4 år sedan den senaste. Jag har försökt på Tinder, Match.com. IRL har jag försökt men aldrig hittat någon som vill gå ut med mig. Känns rätt knäckande ibland om man ska vara ärlig men låter man sig knäckas så går det ju aldrig, eller hur?

Ja du har onekligen många järn i elden så förutsättningarna finns ju. Har psykologen ingen aning alls om vad som kan hålla dig tillbaka?

Inga dåliga erfarenheter av män som spökar?

Ja, jag har försökt få fler dejter men lyckas inte. 2 dejter med 4 års mellanrum och nästan 4 år sedan den senaste. Jag har försökt på Tinder, Match.com. IRL har jag försökt men aldrig hittat någon som vill gå ut med mig. Känns rätt knäckande ibland om man ska vara ärlig men låter man sig knäckas så går det ju aldrig, eller hur?

Ja du har onekligen många järn i elden så förutsättningarna finns ju. Har psykologen ingen aning alls om vad som kan hålla dig tillbaka?

Inga dåliga erfarenheter av män som spökar?