Rädsla för ett liv i ensamhet

Jo killar är ju konstiga på det sättet, "nöjer sig" fast det inte känns 100% bra. 

Jag är intitiativtagande som fan, Det är ett av mina personlighetsdrag, ganska rättfram och driven. Vilket jag har trott ska hjälpa, men det har inte visat sig vara till min fördel. 

Jag är väldigt mycket med vänner och familj, men blir så extra jobbigt när folk omkring skaffar barn, förlovar sig och gud vet vad. Som att man blir påind om att man inte ens är nära på att få uppleva samma sak. 

Tror också att många förhållanden är väldigt dåliga, och det är faktiskt en sak som kan lyfta mig i ensamheten... att jag i alla fall inte lever med någon som gör mig olycklig eller är dum mot mig. 

Jag försöker så gott jag kan att släppa det här, men tankarna äter upp mig, får sån extrem ångest ibland. Jag gillar ju mitt liv, och njuter ofta att få göra precis som jag vill och ta hand om min egen skit ifred... men längtan efter någon är större än att trivas med ensamheten. Jag har överlevt att lämna ett långt förhållande, det är bara det att jag hade inbillat mig att jag skulle hitta någon ny vid det här laget. Känslan av att älska någon kan ju absolut gå över, och förhållanden kan ta slut, men någonstans måste man ju få älska och känna kärlek igen. 

Jaha, du är en sån där manlig oskuld som buhuar över att ingen vill ligga med honom.....

Jag är väldigt mycket ut och rör mig bland folk, festar och har kul. 

Det är verkligen ett haveri detta med dejtingsidor, det är för lätta att rata människor där.

Jag har en otroligt dålig självbild faktiskt, även om jag kanske inte framställer det så. Men jag kan på mina bästa dagar förstå att jag är snygg (eftersom jag faktiskt får höra det ofta, men sällan själv tror på) Att jag har en bra personlighet är ju otroligt subjektivt, antingen gillar man sånna som mig eller så gör man det inte, jag är lite av en clown som gillar att tillfredsställa andra och vara rolig, mycket på min egna bekostnad. Jag är otroligt rädd för att inte vara omtyckt därför lägger jag ibland till med en fasad som kan ge intryck av att jag inte har något djup utan bara är en supersocial "skojare". Denna brukar dock rasa så fort man pratar med mig ensam och jag visar mer "mig själv". 

Jag är också väldigt ensam, har väldigt få kontakter och det känns ärligt talat omöjligt att jag skulle kunna träffa en partner.

Då jag har varit hemma arbetslös på grund av bland annat Corona i några månader, har det blivit att jag knappt orkar med nånting. Skulle säkert få glädje och energi om jag bara kunde hitta något jag gillar att göra, men alla gamla intressen roar mig inte länge.

Är också introvert och håller med om att krogen och dejtingappar helt enkelt inte fungerar.

Det där med att sluta jaga/leta är nog ett bra tips, men man får ju inte glömma att man måste ut och träffa folk också.