Sonen vill vara flicka - vad göra?

Det är stor skillnad på att vara flicka och att leka med flickor och ha långt hår. Jag har alltid sagt till mitt barn att man väljer själv hur man ser ut och vad man leker med utan att försöka påverka till att något är bättre eller sämre. Jag har aldrig sagt att en leksak eller aktivitet är för ett visst kön.

Min son var lika dan vid 4. Nu är han en helt normal 9åring :)

Varför inte bara låta honom vara som han vill vara och tala om att han är ok vare sig han är "pojkig" eller "flickig" Kanske är det en fas, kanske inte men det viktiga är ju att ni inte ger honom intrycket av att han är felaktig och inte duger som han är. .

Jag tror att det är bra att göra som ni, hänga med, inte säga emot. RFSL har en del info om barn och könsdysfori, 1177 också.

Han är endast 4 år gammal. Ta det lugnt! Fortsätt som du gör nu bara och gör ingen stor sak av det. Låt honom leka och utforska bäst han vill. Kan vara en fas, men är inte säkert heller. I vilket fall som helst, ingen ide att oroa sig för något man inte vet, tids nog får ni veta om det är på allvar eller ej... och namnbyte skulle jag aldrig ens fundera över på ett barn.

Om nu barnet vill kallas typ "Johan Maria", så gör det ibland som en lek.

Men har ni pratat med förskolepersonalen? Vill han kallas "Johan Maria" där också och hur gör de i så fall?

Han är 4! år, hur många perioder har han ha haft där han sagt att han vill ha långt hår?

Suck.

Han säger att han VILL VARA tjej. Inte att han ÄR tjej. Två helt skilda saker.

När jag var 4 år ville jag vara kille. När jag var 7 år ville jag fortfarande vara kille. När jag var 9 år hade jag bestämt mig för att jag kunde göra allt en kille gjorde, så jag behövde inte faktiskt vara en kille för det. Då var jag fullt nöjd med att vara tjej.

Jag fick höra att tjejer inte kunde spela fotboll, klättra i träd, ha shorts på sommaren och mycket mer. Din son kanske har hört att killar inte får ha glitter, gilla rosa eller dansa. Då kan det fort bli så att han tror det är bättre att vara tjej.

Mina barn har också velat pröva andra namn. Då har jag begränsat det till hemmet under vissa tider. Tur det, för de har kunnat byta namn rätt många gånger innan de växte i från det. Det är som en låtsaslek. "Nu leker jag att jag är Spindelmannen och nu leker jag att jag är en supersmart tjej som heter Ronja och nu leker jag att jag är ett monster som heter Casper".

Jag var också kring den åldern, ca 4 år när jag såg mig som det andra könet än det jag föddes till.. Dock uttryckte jag inte en önskan om att vara det andra könet "jag vill vara en kille....Jag önskar jag var en kille" Utan i mitt fall så kände jag mig bara som det andra könet, dvs jag såg mig som en kille naturligt trots att jag föddes som tjej på pappret.

När jag sen växte upp och var ca 10-11 år frågade min mamma mig helt plötsligt "varför vill du vara kille?" (Lekte med mina bröder just då att jag var en kille från en film)

Först kring den åldern fattade jag att jag inte var kille ..

Menar... Helt plötsligt var det inte naturligt att vara kille och jag började sörja över att jag inte fick vara den kille som jag känner mig som... Och tänkte många gånger "skulle jag hitta en magisk lampa skulle min störta önskan vara att bli en riktig kille, förutsatt jag inte måste rädda en familjemedlem med min magiska önskan"

Ang lekar och kompisar... Från 6-12 års åldern var min bästa vän en kille... Sen efter det var det tjejer...dvs jag har/ är vän med bägge könen.

Och när jag lekte så lekte jag blandat mellan fightlekar och leka med barbiedockor.

Och jag ser mig som bisexuell transkille som är väl 90% bög och 10% straight.

Hursomhelst.... lekar och vänner säger inte så mkt om din son/dotter är trans eller inte/ är flicka eller pojke... lekarna och vännerna säger bara vilken personlighet ditt barn har.

Om just ditt barn är trans eller cis kan jag inte säga... Och det kan nog varken du eller ditt barn säga I Heller... men, tills ditt barn är tillräckligt gammal, så kan du tänka på några saker.

Fine att det är super bra att du påpekar att både pojkar och flickor kan ha långt hår...Men tänk då på hur du uttrycker dig...säg inte; "Du som pojke kan ha långt hår precis som tjejer kan".... Utan säg ist; " Man blir inte flicka för man har långt hår då alla kan och får lov att ha långt hår"

... För....Säger ditt barn att denne är en tjej så svider det i hjärtat att få "du som pojke" intryckt i faceet med jämna mellanrum.

Visst... Ditt barn är kanske för liten för att reflektera över det...Men är den trans så kommer den snart vara tillräckligt gammal för att bli ledsen över hur man uttrycker sig.

Ang namnet... Låter som en bra idé att använda det namnet hemma... Lite som en lek /rollspel man kör tills barnet säger stopp:)

Och vill barnet ha långt hår..Så klipp inte av håret för att den föddes som pojke på pappret... Jag kan fortfarande inte glömma/ förlåta min mamma att jag inte fick klippa av mitt hår när jag var ca 11-12 år... xD

När jag var fem år 1960 så ville jag vara pojke och heta Kurt. (så hette man då) Jag lånade min storebrors långkalsonger och kläder (han var bara 1,4 år äldre) Jag hatade klänning och kjol och det satt i tills jag var 32 år faktiskt då jag väntade mitt första barn. DÅ kände jag mig kvinnlig för första gången....MEN inte har jag någonsin i vuxen ålder velat vara man . Idag tar vi kanske lite för seriöst på barns undringar och lekar då genusdebatten går hög på ett sätt som aldrig tillförne!?

Vår son gick i klänningar under en period runt 3-5 år.

Han lånade ofta storasysters festklänningar med glitter och tyll, dessa gick han med hemma (precis som för stora syster så var detta inte praktiska fsk-kläder) och fick sedan även två egna trikåklänningar som han hade någon gång ibland till fsk med mjukis/långkalsonger/leggings under. Älskade att snurra med klänning eller kjol som lyfte.

Hans fastnade ofta för t-shirts med glittertryck och glada färger på flickavdelningen, vilket blev det vi köpte. Men han gillade även kavaj och Spiderman så det blev en härlig röra av stilar

Idag är han 8 och gillar guldhalsband, knutna armband och har hål i örat där han gärna sätter en örhänge med en sten som glittrar. Kläderna han väljer ska helst fortfarande vara färgglada eller klassikt militärmönster och han vill inte ha tjejkläder längre.

Det jag vill få sagt är, låt honom hållas.

Antingen växer han ur det eller så gör han det inte, och då behöver han antagligen ert stöd i att han får vara som han vill och den grunden har ni då redan lagt när ni accepterade hans klädval som liten.

Född i fel kropp är bara dumt hittepå för att knasmänniskor ska få utlopp för sina sjuka tankar.

Han är född kille ÄR en kille och ska behandlas som en kille och ingenting annat.

Eller vill ni ha en transa till son??

Fy fan för sjuka fantasier!

Det finns två kön ingenting annat och man är det man är född till.

Varför låta en 4 åring kille ha klänning.

Nu ska man ju iofs. Inte uppmuntra psykiskt sjuka... om en psykiskt sjuk person säger ?jag tror väggen pratar med mig? så betyder inte det att du gör honom en tjänst genom att säga ?ja du har rätt, väggen pratar nog med dig?...

Man kan inte födas i fel kropp, det är omöjligt. Och man kan inte heller välja att identifiera sig med ett annat kön, du är född som man eller kvinna, det kommer aldrig förändras, inte ens om du tar droger och skär bort kroppsdelar.