Sonen vill vara flicka - vad göra?

Jag tror att det är bara en fas. Under flera år under min barndom ville jag vara en kille (tyckte att det var lättare med killkläder, generellt att killar haft det lättare,osv), men sen har jag insett så är inte fallet alls och blev helt nöjd med att vara en tjej. Avvakta, han är för liten för att göra allvariga påstående än.

Låt honom vara den han är. Kläder, intressen och leksaker ska inte vara bundna till kön utan de handlar om personlig preferens.

Vill han bli kallad ett flicknamn - gör det ibland, låt honom prova på.

När jag var liten ville jag vara pojke. Jag gillade pojkkläder, så kallade pojkfärger och tyckte de hade roligare lekar och friare liv.

Jag gillade liksom både bilar och Barbie. Lekte vildare lekar med pojkar och stillsammare med flickkompisar. Upplevde inget hinder från omgivningen vad som gällde det här. Hade också ett pojknamn som jag låtsades att jag hette.

Jag är född på 1980-talet och på 1990-talet kom ju en feminismvåg som handlade om att alla ska få vara den de är oavsett kön. Blev tillfreds med min könsidentitet och förstod att min personlighet eller intressen inte sitter i könskromosomerna.

Hade jag växt upp nu istället kanske jag sett mig som en transperson eller ickebinär eftersom jag inte upplevde att jag passade i könsrollen. Det gör jag för övrigt fortfarande inte, jag är såklart en solklar kvinna, det går inte att ta fel på men jag kan ibland känna att jag och många kvinnor är från skilda planeter. Är iofs samma med väldigt många män - jag och väldigt många med mig är icke-normativa men vi måste ju få lov att vara kvinnor eller män för det.

Vår son gick i klänningar under en period runt 3-5 år.
Han lånade ofta storasysters festklänningar med glitter och tyll, dessa gick han med hemma (precis som för stora syster så var detta inte praktiska fsk-kläder) och fick sedan även två egna trikåklänningar som han hade någon gång ibland till fsk med mjukis/långkalsonger/leggings under. Älskade att snurra med klänning eller kjol som lyfte.

Hans fastnade ofta för t-shirts med glittertryck och glada färger på flickavdelningen, vilket blev det vi köpte. Men han gillade även kavaj och Spiderman så det blev en härlig röra av stilar

Idag är han 8 och gillar guldhalsband, knutna armband och har hål i örat där han gärna sätter en örhänge med en sten som glittrar. Kläderna han väljer ska helst fortfarande vara färgglada eller klassikt militärmönster och han vill inte ha tjejkläder längre.

Det jag vill få sagt är, låt honom hållas.
Antingen växer han ur det eller så gör han det inte, och då behöver han antagligen ert stöd i att han får vara som han vill och den grunden har ni då redan lagt när ni accepterade hans klädval som liten.

Just ja, i princip alla accepterade att sonen gick i klänning och kommenterade det neutralt. Dock hade min pappa (född -43) lite issues med att säga sonen hade klänning och envisades med att säga "Åh vilken fin särk du har"  

jag tror som dom flesta här skriver att det bara är en fas, utforskar litegrann. 

jag känner en familj där det började så tidigt som vid 4år, flickan är idag 13 och det är samma sak fortfarande. 

hon sa redan som fyraåring till sin mamma då mamman sa godnatt gumman, "kalla mig inte för gumman mamma, jag ÄR en pojke" och hon vägrade att använda trosor hon ville ha kalsonger. Och hon klär sig, klipper sig fortfarande som en pojke och kallar sig själv för ett unisex namn istället för sitt riktiga namn. 

så jag tror helt klart på att barn så tidigt kan känna att dom är födda i fel kön, men jag tror att dom uttrycker det tydligare då, som med ordet "är" . 

Han är fyra år, i den åldern har det inte blivit så tydlig uppdelnings av flickor och pojkar utan barn identifierar sig med båda. Släpp detta. Det är helt omöjligt att sia om framtiden utifrån detta.

Såklart han vill ha glittriga saker och fina klänningar ibland. Hur kul är egentligen pojkkläder?? Vore nästan konstigt om ett barn i den åldern föredrog mossgrönt och svart framför glada och sprakande färger (som de flesta tjejkläder har).

Vet massa småpojkar som i den åldern också ville vara Elsa i Frost, kunna trolla och ha fina klänningar och få beröm för detta såsom sina systrar. Ingen av dem Visar några tecken idag på att vara i -fel kön-.

Släpp detta. Var glad att ni har ett barn som inte känner sig begränsade av påfund vi vuxna uppfunnit. Han är helt normal.

Jag skulle inte ta en fyraårings uttalanden som så allvarliga. Det hinner rinna mycket vatten under broarna innan hans könsidentitet är mogen. 
Gör som många skriver här - låt honom klä sig som han vill och göra vad han vill, han är ett barn och ska vara fri att utforska livets alla möjligheter på en fyraårings nivå. 

Min son vill också ha glittertröjor och säger att rosa är hans favoritfärg. Det får man väl tycka oavsett om man är pojke eller flicka? Man behöver inte värdera det barn säger utan bara lyssna och ta in. 

Han kan vara en flicka eller en pojke, tids nog får ni veta. 

Om nu barnet vill kallas typ "Johan Maria", så gör det ibland som en lek.

Men har ni pratat med förskolepersonalen? Vill han kallas "Johan Maria" där också och hur gör de i så fall?