Sonen vill vara flicka - vad göra?

Transsexualitet är en mycket ovanlig psykisk sjukdom som drabbar kanske så få som hundra personer per år i Sverige. Däremot finns det mörka krafter i samhället som det senaste dryga decenniet kampanjat för att främja och normalisera transsexualitet eftersom det är ett effektivt sätt att bryta ner normer, trygghet och sammanhållning i samhället. Ju fler av oss som blir besatta av vår identitet, vare sig riktig eller inbillad, desto mer bråkar vi med varandra och låter de med makt över oss vara ifred. Dessa mörka krafter, som ofta samlas under paraplybegreppet kulturmarxism, har infiltrerat stora delar av samhället.

Inte minst har de infiltrerat utbildning på alla nivåer, inklusive förskolan. Det vore en kvalificerad gissning att förskolepersonal satt destruktiva tankar i din son som gjort honom osäker på vem han är. Barn i hans ålder är väldigt formbara, vilket kan vara både bra och dåligt. Själv trodde jag en kortare period att jag egentligen var en utomjording. Det höll bara i sig några dagar, men i ett barns tankevärld kändes det verkligt för mig.

Det finns anledningar till att modern konst är skräp. Att moderna byggnader ser kalla, hårda och fientliga ut. Att migrationsverket välkomnar IS-terrorister och utvisar högutbildade, arbetande invandrare. De här och många andra fenomen har inte uppstått av misstag, eller "naivitet" som statsministern ibland kallar det, utan det finns kalkylerad, genuin ondska bakom samhällets förfall.

Om nu barnet vill kallas typ "Johan Maria", så gör det ibland som en lek.

Men har ni pratat med förskolepersonalen? Vill han kallas "Johan Maria" där också och hur gör de i så fall?

Han är 4! år, hur många perioder har han ha haft där han sagt att han vill ha långt hår?

Suck.

Han säger att han VILL VARA tjej. Inte att han ÄR tjej. Två helt skilda saker.

När jag var 4 år ville jag vara kille. När jag var 7 år ville jag fortfarande vara kille. När jag var 9 år hade jag bestämt mig för att jag kunde göra allt en kille gjorde, så jag behövde inte faktiskt vara en kille för det. Då var jag fullt nöjd med att vara tjej.

Jag fick höra att tjejer inte kunde spela fotboll, klättra i träd, ha shorts på sommaren och mycket mer. Din son kanske har hört att killar inte får ha glitter, gilla rosa eller dansa. Då kan det fort bli så att han tror det är bättre att vara tjej.

Mina barn har också velat pröva andra namn. Då har jag begränsat det till hemmet under vissa tider. Tur det, för de har kunnat byta namn rätt många gånger innan de växte i från det. Det är som en låtsaslek. "Nu leker jag att jag är Spindelmannen och nu leker jag att jag är en supersmart tjej som heter Ronja och nu leker jag att jag är ett monster som heter Casper".

Jag var också kring den åldern, ca 4 år när jag såg mig som det andra könet än det jag föddes till.. Dock uttryckte jag inte en önskan om att vara det andra könet "jag vill vara en kille....Jag önskar jag var en kille" Utan i mitt fall så kände jag mig bara som det andra könet, dvs jag såg mig som en kille naturligt trots att jag föddes som tjej på pappret.

När jag sen växte upp och var ca 10-11 år frågade min mamma mig helt plötsligt "varför vill du vara kille?" (Lekte med mina bröder just då att jag var en kille från en film)

Först kring den åldern fattade jag att jag inte var kille ..

Menar... Helt plötsligt var det inte naturligt att vara kille och jag började sörja över att jag inte fick vara den kille som jag känner mig som... Och tänkte många gånger "skulle jag hitta en magisk lampa skulle min störta önskan vara att bli en riktig kille, förutsatt jag inte måste rädda en familjemedlem med min magiska önskan"

Ang lekar och kompisar... Från 6-12 års åldern var min bästa vän en kille... Sen efter det var det tjejer...dvs jag har/ är vän med bägge könen.

Och när jag lekte så lekte jag blandat mellan fightlekar och leka med barbiedockor.

Och jag ser mig som bisexuell transkille som är väl 90% bög och 10% straight.

Hursomhelst.... lekar och vänner säger inte så mkt om din son/dotter är trans eller inte/ är flicka eller pojke... lekarna och vännerna säger bara vilken personlighet ditt barn har.

Om just ditt barn är trans eller cis kan jag inte säga... Och det kan nog varken du eller ditt barn säga I Heller... men, tills ditt barn är tillräckligt gammal, så kan du tänka på några saker.

Fine att det är super bra att du påpekar att både pojkar och flickor kan ha långt hår...Men tänk då på hur du uttrycker dig...säg inte; "Du som pojke kan ha långt hår precis som tjejer kan".... Utan säg ist; " Man blir inte flicka för man har långt hår då alla kan och får lov att ha långt hår"

... För....Säger ditt barn att denne är en tjej så svider det i hjärtat att få "du som pojke" intryckt i faceet med jämna mellanrum.

Visst... Ditt barn är kanske för liten för att reflektera över det...Men är den trans så kommer den snart vara tillräckligt gammal för att bli ledsen över hur man uttrycker sig.

Ang namnet... Låter som en bra idé att använda det namnet hemma... Lite som en lek /rollspel man kör tills barnet säger stopp:)

Och vill barnet ha långt hår..Så klipp inte av håret för att den föddes som pojke på pappret... Jag kan fortfarande inte glömma/ förlåta min mamma att jag inte fick klippa av mitt hår när jag var ca 11-12 år... xD

När jag var fem år 1960 så ville jag vara pojke och heta Kurt. (så hette man då) Jag lånade min storebrors långkalsonger och kläder (han var bara 1,4 år äldre) Jag hatade klänning och kjol och det satt i tills jag var 32 år faktiskt då jag väntade mitt första barn. DÅ kände jag mig kvinnlig för första gången....MEN inte har jag någonsin i vuxen ålder velat vara man . Idag tar vi kanske lite för seriöst på barns undringar och lekar då genusdebatten går hög på ett sätt som aldrig tillförne!?

Vår son gick i klänningar under en period runt 3-5 år.

Han lånade ofta storasysters festklänningar med glitter och tyll, dessa gick han med hemma (precis som för stora syster så var detta inte praktiska fsk-kläder) och fick sedan även två egna trikåklänningar som han hade någon gång ibland till fsk med mjukis/långkalsonger/leggings under. Älskade att snurra med klänning eller kjol som lyfte.

Hans fastnade ofta för t-shirts med glittertryck och glada färger på flickavdelningen, vilket blev det vi köpte. Men han gillade även kavaj och Spiderman så det blev en härlig röra av stilar

Idag är han 8 och gillar guldhalsband, knutna armband och har hål i örat där han gärna sätter en örhänge med en sten som glittrar. Kläderna han väljer ska helst fortfarande vara färgglada eller klassikt militärmönster och han vill inte ha tjejkläder längre.

Det jag vill få sagt är, låt honom hållas.

Antingen växer han ur det eller så gör han det inte, och då behöver han antagligen ert stöd i att han får vara som han vill och den grunden har ni då redan lagt när ni accepterade hans klädval som liten.

Nej självklart skulle vi inte byta namn på honom sådär hux flux men jag tänker mer på vad han vill bli kallad av oss. Det är en sak om det tydligt hade varit ett leknamn, typ Batman eller prinsessan det eller det, men nu är det ju ett helt vanligt flicknamn han vill bli kallad. Det känns ju mindre som en lek av den anledningen. Jag förstår att för fyraåringar är mycket bara lek, men samtidigt finns det väl många som är trans som känt det väldigt tidigt så därför funderar vi kring vad som är vad...och personligt integritet för små barn.