Mitt barn tycker mitt boende är mkt sämre än pappans :(

låter lite som att barnet tagit efter någon annans synsätt (pappans? kompisarnas?) och handlar om att han är prepubertal, då skäms man lättare för saker. snart blir det ännu värre, då kommer han vilja gå fem meter ifrån dig.

Dvs - jag tror det handlar om att han antingen vill va som sina kompisar (osäkerhet, prepubertet) eller har internaliserat någon attityd från pappan som du drabbas av. fråga gärna vad som fått honom att tänka såhär, speciellt om han verkat nöjd förut.

tror även att, som någon nämnde, berätta vad det skulle vara för levnadsstandard om ni bodde finare (inget tv-abonnemang, mobilabonnemang, billigare kläder, etc), dvs inga pengar över.

då sätter du en gräns om attityden kommer från pappan, alt visar vad det skulle innebära med din inkomst. är det kompisarna det kommer ifrån kan han behöva stöttning i självförtroende.

Om du bott i 7 år kanske du har råd att uppgradera nu till ett bättre område? Du kanske kan titta lite, det kanske inte är så långt bort som du tror? Ett lite mindre radhus kanske men i ett bättre område? En flytt kan faktiskt pigga upp både vuxna och barn och man måste ju inte köpa ett splitter nytt jättehus, man kan uppgradera litegrann.

Jag förstår att det känns men det är en "oförstående tonåring" så ta inte åt dig. Kanske sitta ner tillsammans och förklara ekonomi och hur olika människor har olika förutsättningar men att du gör så gott du kan. Som någon skrev peka på vad hon har istället för att bo i ett finare område, långt ifrån alla kan bor i radhus heller.

Vilken korkad kommentar, det är ju du som är verklighetsfrånvänd. På 7 år hinner mycket hända både med bostadens värdestegring och belåningsgrad. Det är absolut ingenting konstigt att börja med ett enklare boende och byta upp sig efter hand som man kan, vare sig man är ung, äldre, gift eller skild.

Nu hade trådstartaren inte denna möjlighet vilket är tråkigt men så gör många. Jag bodde på 55 kvm med mina tre barn direkt efter skilsmässan. Ett år bodde vi så. Det var trångt och bökigt men vi sparade pengar och kunde amortera hårt.

Idag har jag ett hus på 180 kvm, gammalt och slitet för att jag skulle ha råd med det, men i ett bra område och med bra tomt och bra utrymmen för barnen. I en Stockholmskommun. Barnen bor heltid hos mig.

Så kom inte och snacka skit om att jag skulle vara verklighetsfrånvänd. Jag vet mycket väl vad det innebär att vara skild och ensamstående med barn. Man får spara, snåla och prioritera.