Vill veta lite hur pass ansträngande det är att vara ensamstående med nyfödd/småbarn , och om det underlättar väldigt mycket att vara två? Funderar på att hitta en pappa som kan hjälpa till , är själv barn till ensamstående mamma.
Bör man hitta en partner som kan hjälpa till så att man slipper bli så dränerad energimässigt om man kanske blir sjuk eller inte har någon hjälp, eller "klarar" man det själv?
"Hitta en partner som kan hjälpa till.." Vad menar du med det? Har du ett barn/är gravid och pappan inte finns med i bilden åh du vill hitta någon som kan ta över ansvaret? Eller ska du inseminera dig? Eller hur har du tänkt slaffa barnet? Bäst är ju att ha en partner först och tillsammans skaffa barn. Skaffar du en partner när du redan har ett barn så är det ju inte säkert att partnern vill ta ansvar för ditt barn.
Men svar på din fråga: det är extrem olika. Beror helt på hur du är som person och hur ditt barn är. Jag har vart ensam med två barn i snart 6 år (sen stora va 2 år och jag var gravid med yngsta). Det har inte vart några större problem. Jag är sällan sjuk, jag är självständig och gillar att vara själv. Mina barn är dessutom ganska lätta och har alltid sovit bra. Visst skulle det vart skönt med lite mer egentid ibland men jag överlever utan.
Hur långt är ett snöre?
Vissa saker underlättas förstås av att man är två, men läser man vissa trådar på forumet känns det ibland som att en kvinna har sin nyfödda OCH en jättebebis att också ta hand om. Då är det lättare att vara ensamstående tänker jag många gånger.
Är man däremot två hängivna föräldrar som hjälps åt med hem, barn och ekonomi förenklar det såklart.
Har två väninnor som skaffat barn på egen hand. Ena fick det jättetungt med en bebis som har kolik och ingen avlastning från någon direkt mer än mig (som själv har fyra småbarn och liksom inte kan åka och vagga hennes bebis på skriknätter - för jag har ju mitt eget som kräver sitt...). Den andra är gravid med sitt tredje donatorbarn och hon verkar inte ha det mer körigt än de flesta så att säga 
Jag hade tyckt det varit trist att vara själv om allt. Visst, det hade gått. Det går nu i perioder när min man skickas på flera veckor långa tjänsteresor. Men tänk att inte ha någon annan att dela allt det fantastiska med! Första stegen, första dagen på skolan o.s.v. Det hade känts så ensamt om inte den andra som också älskar barnen lika mycket som jag var där
Jag har varit ensam med småbarn och tyckte att det fungerade bra. Att det finns någon som kan ta över vid sjukdom är viktigt. För övrigt har jag inte behövt mycket hjälp från andra. Att välja partner för att man vill ha hjälp med barn verkar vara fel utgångsläge. Om man ska se det ur barnens synvinkel skulle nog de flesta säga att det vill ha båda sina föräldrar med under uppväxten. Det kan ske på olika sätt. Att barn får se och erfara goda relationer är sunt. Det skapar harmoni om föräldrarna har det bra ihop. Om inte kan det vara bättre att vara ensamstående och ge sina barn ett lugn i det.
Jag är ensamstående på heltid och det har varit supertufft. Nu var inte mina förutsättningar de bästa men ändå. Första året med kolik och sömnbrist knäckte mig nästan. Bristen på egentid har varit tufft. Och tanken på att barnet bara har en förälder är jobbig.
Det är svårt. Alla vakennätter och allt skrik och all trots hamnar på dig själv. Du har ingen att ventilera med eller dela allt med. Det finns bara du och även fast du själv är sjuk i 39 graders feber måste du ändå ta hand om ditt barn. Det existerar ingen egentid. Du klarar förstås av det men det är jättejobbigt.
Du vill inte ha en kärleksrelation med pappan utan bara en praktisk pappa som tar en del ansvar? Bara där kan du få problem till att börja med vad gäller just praktiska bitar. En pappa måste du stå ut med och samarbeta med minst 18 år framåt oavsett vad... Det är alltså viktigare att det är rätt pappa än vad du behöver leta spermier... Ni behöver ha en någorlunda samsyn i uppfostran och värderingar och kunna vara sams även om ni hittar nya partners, får nya barn på varsitt håll, gifter er, flyttar, ändrade ekonomiska förutsättningar etc etc etc... Juridiskt kan det bli tufft om du inte ser upp. Han har 50% bestämmanderätt över barnet oavsett vad du tycker om det.
Sen hur din egen vardag blir med ett barn handlar ju om din egen inställning och vad du själv gör av livet som förälder. En del klarar kolik i 6 månader ensam utan att bryta ihop och en del bryter samman efter 3 nätter på BB med avlastning .. Du vet liksom inte förrän du utsätts för det.
Det beror helt på vilken sorts barn man får och vilka förutsättningar och förväntningar man har. Vårt första barn hade alla klarat av ensam. Lugn, nöjd, lättsam, bara hängde med överallt. Vårt andra barn- tja, han har nästan knäckt oss fast vi är två för han är en hnb:are. Sånt går ju inte veta i förväg. Får man barn som ensamstående så får man ju och måste ju klara av det. De flesta gör också det. Många kan ju i vart fall få lite avlastning med barnvakt eller i början bara nån som hälsar på och är känslomässigt stöd.
Alltså du klarar det om du inte har några andra val. Frågan är ju vilket pris du får betala och om du verkligen är en bra förälder under de förutsättningarna? Har du något pålitligt skyddsnät omkring dig som fångar upp dig om det går överstyr? Klarar du själv av att be om hjälp?
En viktig aspekt är ju att fundera över hur din vardag ser ut och om den klarar av att få ett barn med särskilda behov? Ett hnb-barn tex? Eller ett aktivt barn som sällan sover? Ev sjukdomar och funktionshinder?
Kommer pappan vilja vara med då? Han kan ju faktiskt välja att inte vara pappa i värsta fall