Exakt VAD är problemet med att inte få döttrar?

När jag väntade mitt första barn hade jag ingen speciell önskan om kön. Jag fick en son och när jag precis fött honom fick jag en känsla av att jag bara skulle få pojkar, jag vet inte varför. När jag väntade barn nummer två hoppades jag på en flicka för jag tänkte att det kunde vara kul med en av varje men känslan sa fortfarande att det var en pojke och det var det. Blev inte direkt besviken men funderade ändå på varför jag hade hoppats på att få en liten tjej. Kläder och sånt bryr jag mig verkligen inte om, en ev dotter hade fått ärva brorsans kläder i vilket fall. Jag har själv alltid varit en pojkflicka och använder väldigt sällan kjol eller klänning och sminkar mig aldrig. Gillar mer stereotypa manliga aktiviteter så längtade inte heller efter stereotypa kvinnliga aktiviteter. Tillslut kom jag fram till att det enda jag verkligen ville göra med en ev dotter som inte går att göra med en son, är att döpa henne efter min farmor. Min farmor har funnits där i vått och torrt, till skillnad från min mormor som inte har visat något större intresse för varken mig eller min bror någonsin trots att jag försöker och försöker. Så det där med att döttrar har bättre kontakt med sina mammor och att man därför, om man får söner, skulle ha sämre kontakt med sina framtida barnbarn stämmer absolut inte i min värld. Så det jag sörjer är inte i första hand att jag inte fick någon dotter utan att jag inte fick hedra min farmor med att döpa ett barnbarnsbarn efter henne. Den insikten var skön att komma fram till och jag har berättat för min farmor om att vi hade tänkt döpa en dotter efter henne vilket hon blev väldigt glad och stolt över.

Jag fick ett tredje barn också. Jag tänkte fortfarande att det hade varit kul med en tjej men visste att blir det en till kille är det lugnt, jag skulle absolut inte bli ledsen eller besviken. När vi dessutom fick sämsta möjliga resultat på kub-testet och inte visste om barnet skulle överleva blev könet på barnet HELT oviktigt. Det var en pojke till och jag älskade honom och längtade efter honom så mycket att det kändes som att hjärtat skulle sprängas. Vi gjorde fostervattenprov och det visade sig att han inte hade någon kromosomavvikelse och ut kom världens kramigaste och gosigaste lilla kille! Vild och galen, absolut, men kramarna han ger mig varje dag är helt magiska. Så nu har jag tre pojkar. En lugn som gillar att pyssla, en mitt emellan som gillar att idrotta lika mycket som han gillar att sitta och läsa och en liten som är överallt hela tiden. Tre pojkar, tre olika personer och tre helt olika personligheter.