Min man riskerar sitt liv medvetet
Min mans ena förälder har bipolär sjukdom och min man har sedan tonåren varit en ångestfylld person med återkommande depressioner. Under depressionerna blir han väldigt otrevlig, tjurig och trött och sover i stort sett all sin vakna tid, utom när han är på jobbet. Han har dock aldrig haft något självskadebeteende eller självmordstankar, utan depressionerna handlar mest om att allt känns meningslöst. Normalt sett är han en väldigt snäll person, men när han hamnar i jobbiga situationer uppträder han totalt känslokallt, även mot närstående, helt oavsett om han just då har en depression eller inte. När det väl gäller tycks han sakna empati för andra. Han kan t.ex. från en dag till en annan låtsas att en tidigare närstående person inte existerar alls. Detta har hänt flera gånger. Hans sjuka förälder har ett liknande beteende. Han tror inte själv att han har ärvt den bipolära sjukdomen, eftersom han aldrig har haft en mani, men vi vet egentligen inte.
Häromdagen frågade jag honom mer om hur hans nuvarande depression egentligen känns, eftersom han alltså sagt att han inte har självmordstankar. Han berättade då att han inte vet om det räknas som självmordstankar, men att han inte bryr sig om han dör och därför struntar i säkerheten och tar dumma risker på jobbet. Till saken hör att han har ett riskfyllt jobb som är direkt farligt om man inte följer säkerhetsinstruktionerna. Han kör även bil i tjänsten, ofta flera mil om dagen. Jag blev självklart bestört av att han utsätter sig för stora risker dagligen, pga depressionen. Till saken hör att han tvärvägrar all form av vård för sitt mående.
Jag vet verkligen inte hur jag ska hantera den här situationen. Han vägrar ju vård, så ingen kan hjälpa oss. Man blir liksom inte tvångsinlagd för att man lever oförsiktigt och struntar i säkerhetsföreskrifter. Det finns även ett barn med i bilden, men han bryr sig inte ens om att barnet i så fall förlorar honom. Jag är jätterädd för att något ska hända och samtidigt arg, även om det är orättvist och han inte kan hjälpa hur han mår. Jag är arg för att han vägrar söka vård, trots att ett barn är inblandat. Arg för att han kan göra så här mot mig, som han påstår sig älska. Arg för att han inte bryr sig mer om sina kollegor som antagligen skulle tvingas bevittna om något händer eller om sina medtrafikanter som utsätts för fara.
Hur tusan ska jag kunna leva på som vanligt med den här vetskapen som någon sorts vrickad hemlighet. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra. Är han bipolär eller låter det mer som någon annan diagnos? Och om han är bipolär; kan vardagen verkligen fungera i längden, helt utan vård och mediciner. Hjälp?
