Jag ville döpa våra barn till vår tro, och pappan gick med på det utan problem.
I generationer innan har vi varit medlemmar i kyrkan, maken har även ett gäng präster i släkten bakåt. Det är inte bara att välja en tro utan även ett sammanhang att trivas i med traditioner. Så tänkte vi vid dopet.
Sedan har jag berättat för barnen som idag snart är tonåringar, att de får välja själva när de är stora nog (18+) MEN att de skall veta VAD de väljer eller inte väljer. De skall få läsa på och därefter bilda sig en egen uppfattning om kyrkan, dess verksamhet och sin egna ev tro, till exempel genom konfirmation (finns även icke-kyrklig om så är).
Jag har varit väldigt nöjd med kyrkans verksamhet, kanske beror det på var man är uppvuxen? På orten där jag växte upp konfirmerades alla som tillhörde svenska kyrkan (typ alla utom den som var JhV). Jag var även med i kyrkans ungdom - det var ju det som fanns om man inte ville hänga vid bensinmacken och frysa rumpan av sig...
Som vuxen har jag övat och sjungit i kör som till viss del varit lite kyrklig och hängt flera år på deras öppna förskola som var hästlängder bättre än den kommunala. Jag har vänner som åkt på utmattningssymtom som till slut vänt sig till kyrkan och fått bättre hjälp där än på vårdcentralen med mera. Flera gånger har det visat sig att kyrkornas lekplatser är riktigt bra! De lånar (hyr) gärna ut sina lokaler till olika sammanhang till en överkomlig peng. Kort sagt, det finns så mycket bra!
Återigen tror jag mycket spelar in på var man är uppvuxen eller var man bor. I mindre orter märks nog kyrkan mer och de visar att de finns där på ett eller annat sätt.
De små kronor jag kan bidra med känns rätt gott faktiskt! Ett år som student bidrog jag med 666:- sug på den! :-P
