Jag är nog för romantisk?

Jag är inte tjugo längre, har sambo, hus och mår bra.

Har varit tillsammans med karln i snart fem år. Han är mitt hem och hos honom är jag väldigt trygg. Men det är en aspekt i vårt förhållande som jag upplever som ganska stor.. Jag är romantiker och han är pragmatisk och gillar att diskutera saker som man kan ta på, saker vi fysiskt gör, har gjort eller ska göra. Han pratar ytterst sällan om känslor av sig självt, utan för vi det någon gång så är det för att jag tar upp det. Men även då pratar han inte direkt, utan det är jag som mest sitter och har en monolog. Han är jätteduktig på att lyssna dock, och jag blir alltid lika positivt överraskad över hur mycket han faktiskt lyssnar. Men han har aldrig lärt sig prata känslor.

Han kan ge komplimanger, men oftast handlar det om att jag är snygg, söt eller att jag varit duktig och stark (fysiskt). Jag är ganska verbal och älskar att prata om och höra på djupare samtal, ur ett mer psykologiskt perspektiv. Jag hade ju drömt om att få höra komplimanger som höjer mig som person eller som syftar på vår relation, typ "jag älskar hur du skrattar" eller "du är så smart", "jag beundrar dig" eller "jag blir så lycklig av att se dig".

Mest handlar det dock om att jag ibland crave:ar känslor. Att få vältra sig i olycklig kärlek, ha kärlekspirr och ha en kärleksrelation som sweep me off my feet. Liksom känna att jag lever. Jag ogillar starkt det här med "vardagslunket" och att man tar sin partner för givet.

Det har säkert också ett samband med att jag väldigt lätt får en crush på andra män (nej, jag skulle aldrig vara otrogen). Jag vill inget med dessa män, utan jag vill nog bara ha känslan. Kan bli lite besatt av dem och tänka på dem hela dagarna. Sen försvinner känslan och det börjar om med någon ny. Bara tanken på att lämna min karl får det dock att knyta sig i magen på mig och det är honom jag vill vara med, så bespara mig kommentarer om att jag bör lämna honom omgående osv, för ni har uppenbarligen inte fattat grejen.

Jag har lätt för att förälska mig i min omgivning och naturen, eller i fin inredning. Lever liksom med känslor hela tiden, i det mesta jag gör. Och det är så otroligt påfrestande. Ändå vill jag hellre ha det såhär än tvärtom. Jag älskar att kunna uppskatta småsaker i livet och skulle aldrig vilja gå runt och tänka svart eller vitt om saker och ting..

Jag ville egentligen bara skriva av mig lite. Kanske veta att någon läser. Känner mig lost som en tonåring ibland. Det känns hopplöst och jag vet att min karl inte riktigt förstår mig..