Ensamstående (och ensam) sedan länge med blandade känslor, fler än jag som har det likadant?

Nu är det 6 år sedan jag och mina barns pappa separerade, och varannan vecka livet började. Jag har varit singel sedan dess, med några kortare relationer, men som aldrig presenterats för barnen.
Jag börjar längta efter något, men vet samtidigt inte efter vad. Jag kan tröttna ganska snabbt i konversationer på dejtingappar, bli irriterad och känna att jag egentligen inte har ork eller tid. Är jag ens intresserad av att lära känna någon?
De veckor jag har mina barn vill jag gärna fokusera på dem, och på oss, och de barnfria veckorna på mig själv, vänner, mina intressen och mitt arbete. Däremellan ges inte riktigt så mycket utrymme för ännu en till.
Och på sätt och vis skrämmer en relation mig. Kanske det okända, jag vet inte. Mina barns pappa har ny fru och nya barn och är så att säga en annan sorts familj. Jämför jag oss känner jag en sådan enorm otillräcklighet som ensam förälder med alla möjligheter som kan erbjudas där under helt andra förutsättningar (finare och större boende, bättre ekonomi, större nätverk i familjerna, avlastning i hushållssysslor etc.), samtidigt som jag ju lika mycket hör att det är ganska jobbigt för barnen med upplevda orättvisor och icke-valda människor att ta hänsyn till så att säga. Att jag vet att jag har mer av min tid att erbjuda, när det bara är vi. Men ändå denna enorma otillräcklighetskänsla och självkänslan är lite i botten. Särskilt när barnen högt jämför oss och våra ekonomiska förutsättningar, då skär det rakt in i hjärtat.
Jag vet inte om det fortfarande är sorg över livet som aldrig blev i en kärnfamilj jag bearbetar ännu, även om jag är helt på det klara att jag och exmaken inte kunnat fortsätta tillsammans. Eller om jag bara känner mig ensam.
Jag vet inte riktigt hur jag ska tänka, ge mig ut i dejtingdjungeln, dejta järnet och till slut hitta kärleken? Eller helt lägga det åt sidan och kanske förlika mig med att vara ensam resten av mitt liv?
Jag börjar bli äldre nu och festar aldrig, går sällan ut. Har inte heller tid att odla mina egna intressen i förening eller liknande, då barnens egna aktiviteter går före och krockar tidsmässigt. Jag vet inte hur jag ska komma vidare riktigt, och skulle så gärna vilja veta om det finns liknande erfarenheter där ute och hur tankarna går hos er?
Tack.