Hur bråkar ni?

Han behöver söka hjälp för att kunna hantera sin ilska.
Säg att du inte accepterar detta och kommer gå iväg under hans raserianfall. Var konsekvent och gör detta
Kräv att han får hjälp, 

Tack. Jag har lite svårt att gå iväg under raserianfallen tyvärr, är vi i vår lägenhet så följer han efter och det är lite besvärligt att måsta gå hemifrån varje gång, orkar inte åka hem till någon kompis eller familj om jag är ledsen. Men jag ska prata med honom om att han behöver hjälp att hantera anfallen.

Ta på dig skorna och gå ut en promenad.
Blir orolig när du skriver att det är besvärligt att göra det varje gång, det händer alltså ofta?

han behöver professionell hjälp. Nöj dig inte med mindre

Hm. 1 gång i månaden kanske. Så nej, inte jätteofta. Men vi har egentligen inte så mycket att bråka OM så det som gör mig oroad är att 1 gång i månaden kanske blir till fler gånger om vi i framtiden skulle måsta bråka om pengar eller barn eller något annat åtagande vi inte kan komma ifrån. 

Det jag menar med besvärligt är mer att det känns orättvist att jag alltid måste gå ifrån, ibland har jag precis kommit hem från jobb eller att det är sent på kvällen och då har jag egentligen lust att ligga hemma och ta det lugnt och inte gå ut på en timmes promenad.

Hur vi bråkar...? ja vi är nog båda lite som din sambo, det stormar rejält låter mycket - och går över fort! Då vi bor i villa så stör vi ju inte heller några grannar så det fungerar ganska ok för oss.

En del av ert problem är ju att ni har så olika sätt att reagera när ni bråkar, han blir arg och du blir ledsen.
Vill du prova något annat sätt att agera när ni bråkar kan du ju  säga "nu är det nog" och demonstrativt sätta på dig stora hörlurar med hög musik, alternativt som andra föreslagit ,lugnt säga att "det här tänker jag inte lyssna på" och gå ut. Säg att han kan skriva ner det han har att säga dig på ett papper så läser du när du kommer tillbaka.

Tack för tips! Jag har provat alla möjliga sätt men så länge jag är hemma så slutar det inte på något annat sätt än att jag lipar och han skriker. Eller ja, få gånger har jag lyckats hålla mig iskall trots att han hållt på men då fortsätter han tills han är klar ändå så det funkar tyvärr inte heller.

Jag tycker att ni ska prova familjerådgivning/parterapi eller liknande. Det är fanimej det bästa jag har gjort, och vi behövde bara gå en gång, för att alla skulle bli nöjda. (Vi valde kommunens parterapi som kostar som ett läkarbesök)

I vårt förhållande är det jag som "skriker och gapar" vilket min man får "ångestattacker" av. För det mesta tycker jag inte ens att jag skriker, men han upplever det så.

Vi gick en gång på parterapi och det hjälpte oss båda att förstå hur den andra tänker och upplever det hela. Parterapeuten ville boka in fler möten, men vi tackade nej, för det behövdes helt enkelt inte. Nu kan vi diskutera saker på ett helt annat vis än tidigare, och utan att en blir "jättearg" och den andra "superledsen." Det har hänt ett par gånger att vi har fallit tillbaka, men då har någon av oss sagt: "stopp, jag går och lägger mig. Vi pratar mer imorgon." och dagen efter har vi suttit och pratat igenom vad som egentligen hände och båda har varit uppriktigt ledsna för att det blev som det blev. Tidigare kunde ingen av oss se att vi själva gjorde fel och triggade varandra, men det funkar nu.

Om du någon gång tänkt skaffa barn så lämna honom nu. Det är inte honom du vill ha barn med. Om inte så måste du ta upp detta när han är lugn. Säga att du inte vill att han skriker, så kan du fråga honom om förslag på hur du kan få slippa. Till små barn rekommenderas en boxningssäck som de kan stå och slå på. Som svar på frågan så bråkar vi inte. Vi snäser lite, sambon går in i datarummet och sätter på hörlurar, kommer ut efter 5 min lugn. Så tar jag upp det igen vid ett senare tillfälle om det finns något som kan förbättras till nästa gång.

Vi bråkar ytterst sällan. Däremot så kan vi få utbrott och då låter det, oavsett vem det är.

Men jag tror aldrig vi stått och skällt på varandra. Är vi ovänner (vet inte när det hände sist) då diskuterar vi inte alls, utan låter varandra vara i fred

Låter helt sjukt med såna utbrott varje månad. Destruktivt.

Vi bråkar sällan, några gånger per år. Han låter sur på mig vilket jag oftast tycker är orättvist och blir surig tillbaka. Brukar inte prata på en halvtimme eller så. Sen reder vi ut att det var en onödig sak att bråka om och försöker komma på en mer konkret handlingsplan för problemet. Vi har aldrig skrikit på varandra. Jag har dock gråtit en del tidigare.