Oroväckande - Din framtida läkare och polis kommer inte veta vad ett substantiv är?

Jag skiter fullständigt i om min framtida eventuella läkare eller polis vet vad ett substantiv är eller inte. Det är nämligen inte relevant kunskap alls för det jobb de ska göra. Det är mer oroväckande om mina barns framtida svensklärare inte vet vad det är.

För att besvara din rubrikfråga så nej, det oroar mig inte om en läkare eller polis inte vet vad ett substantiv är eftersom det inte är viktigt för deras yrkesutövande. Däremot kommer vi se en fortsatt ökad språklig inkompetens inom alla slags yrken, och redan nu har elever svårt att skriva för hand. Det är skrämmande, rent ut sagt.

Jag är legitimerad svensklärare för gymnasiet och högstadiet och har arbetat på både kommunala skolor och friskolor. Det som tyvärr är genomgående är kraven från rektorerna att godkänna elever som egentligen inte borde bli godkända. Personligen tror jag det har att göra med skolans rykte. Det finns ingen som helst press från stat, regering eller kommun att göra detta, utan kommer direkt från skolledningen, och inte bara från rektorer utan även speciallärare, kuratorer och andra som anser sig ha rätt att lägga sig i betygssättningen. Naturligtvis lägger jag mig inte för sådana påtryckningar men bördan hamnar på mig personligen att lyckas få elever godkända med alla slags medel, med tid jag inte har, ge tusen extra chanser osv.

Själv har jag en hög standard på min bedömning, och när man sitter i olika tvärgrupper för att diskutera betyg märks att mina kollegor ligger på samma nivå, men när det kommer till kritan får man andra signaler. Då får man höra från rektorer och kollegor att man borde sänka sina krav, att man borde godkänna på de lösaste grunder, att elever som kämpar är "värda" ett visst betyg fast de i praktiken inte når upp dit osv. Jag har hört alla möjliga varianter, det är så man blir illamående.

Och det här är ett problem som märks mest mellan olika grupperingar. Jag har t ex arbetat samtidigt med elever från studiestarka klasser och klasser med nästintill noll intresse för studier, då får jag kvalitet från de starka så klart men jag förväntas sänka ribban för den andra gruppen så att de också blir godkända. Grupperna kan handla om yrkeslinje vs högskoleförberedande eller helyllesvenskar med rika föräldrar vs invandrarbarn från fattiga områden.

Det enda man gör är att försämra läget genom att börja peta i lärares betygssättning, man tar allt mer "makt" från lärarna genom att ifrågasätta från alla håll, inte bara elever/föräldrar utan också rektorer och till och med Skolinspektionen! Det har sedan länge varit känd på min nuvarande plats att det är bäst man ser till att ens elevers slutbetyg inte avviker från nationella proven i alltför många fall, för då blir man kallad till regelrätt förhör i Gestapostil när SI kommer på sitt nästa besök, vansinne! Som om en enda dags insats ska göra eller förstöra en elevs betyg! Inte konstigt att ungdomarna mår dåligt. På en skola där jag jobbade med studiestarka elever så mådde de till o med fysiskt dåligt med illamående och svimningar som följd. Nu ska man dessutom lägga ännu större tyngd i NP-resultatet, jag bara undrar vad det kommer att sätta för mental press på eleverna.

"Illa. Jag mår illa." - Magnus Uggla

 
Jag är legitimerad svensklärare för gymnasiet och högstadiet och har arbetat på både kommunala skolor och friskolor. Det som tyvärr är genomgående är kraven från rektorerna att godkänna elever som egentligen inte borde bli godkända. Personligen tror jag det har att göra med skolans rykte. Det finns ingen som helst press från stat, regering eller kommun att göra detta, utan kommer direkt från skolledningen, och inte bara från rektorer utan även speciallärare, kuratorer och andra som anser sig ha rätt att lägga sig i betygssättningen. Naturligtvis lägger jag mig inte för sådana påtryckningar men bördan hamnar på mig personligen att lyckas få elever godkända med alla slags medel, med tid jag inte har, ge tusen extra chanser osv.

Själv har jag en hög standard på min bedömning, och när man sitter i olika tvärgrupper för att diskutera betyg märks att mina kollegor ligger på samma nivå, men när det kommer till kritan får man andra signaler. Då får man höra från rektorer och kollegor att man borde sänka sina krav, att man borde godkänna på de lösaste grunder, att elever som kämpar är "värda" ett visst betyg fast de i praktiken inte når upp dit osv. Jag har hört alla möjliga varianter, det är så man blir illamående.
 

För att besvara din rubrikfråga så nej, det oroar mig inte om en läkare eller polis inte vet vad ett substantiv är eftersom det inte är viktigt för deras yrkesutövande. Däremot kommer vi se en fortsatt ökad språklig inkompetens inom alla slags yrken, och redan nu har elever svårt att skriva för hand. Det är skrämmande, rent ut sagt.

Jag är legitimerad svensklärare för gymnasiet och högstadiet och har arbetat på både kommunala skolor och friskolor. Det som tyvärr är genomgående är kraven från rektorerna att godkänna elever som egentligen inte borde bli godkända. Personligen tror jag det har att göra med skolans rykte. Det finns ingen som helst press från stat, regering eller kommun att göra detta, utan kommer direkt från skolledningen, och inte bara från rektorer utan även speciallärare, kuratorer och andra som anser sig ha rätt att lägga sig i betygssättningen. Naturligtvis lägger jag mig inte för sådana påtryckningar men bördan hamnar på mig personligen att lyckas få elever godkända med alla slags medel, med tid jag inte har, ge tusen extra chanser osv.

Själv har jag en hög standard på min bedömning, och när man sitter i olika tvärgrupper för att diskutera betyg märks att mina kollegor ligger på samma nivå, men när det kommer till kritan får man andra signaler. Då får man höra från rektorer och kollegor att man borde sänka sina krav, att man borde godkänna på de lösaste grunder, att elever som kämpar är "värda" ett visst betyg fast de i praktiken inte når upp dit osv. Jag har hört alla möjliga varianter, det är så man blir illamående.

Och det här är ett problem som märks mest mellan olika grupperingar. Jag har t ex arbetat samtidigt med elever från studiestarka klasser och klasser med nästintill noll intresse för studier, då får jag kvalitet från de starka så klart men jag förväntas sänka ribban för den andra gruppen så att de också blir godkända. Grupperna kan handla om yrkeslinje vs högskoleförberedande eller helyllesvenskar med rika föräldrar vs invandrarbarn från fattiga områden.

Det enda man gör är att försämra läget genom att börja peta i lärares betygssättning, man tar allt mer "makt" från lärarna genom att ifrågasätta från alla håll, inte bara elever/föräldrar utan också rektorer och till och med Skolinspektionen! Det har sedan länge varit känd på min nuvarande plats att det är bäst man ser till att ens elevers slutbetyg inte avviker från nationella proven i alltför många fall, för då blir man kallad till regelrätt förhör i Gestapostil när SI kommer på sitt nästa besök, vansinne! Som om en enda dags insats ska göra eller förstöra en elevs betyg! Inte konstigt att ungdomarna mår dåligt. På en skola där jag jobbade med studiestarka elever så mådde de till o med fysiskt dåligt med illamående och svimningar som följd. Nu ska man dessutom lägga ännu större tyngd i NP-resultatet, jag bara undrar vad det kommer att sätta för mental press på eleverna.

"Illa. Jag mår illa." - Magnus Uggla

Det beror väldigt mycket på var man arbetar så klart men politikerna behöver inte pressa någon alls, det sker alldeles automatiskt iom att alla skolor är så beroende av att vara populära och få högt söktryck så de dels får de bästa eleverna, dels fyller alla platser så de får maxbetalt för eleverna. Budgeten är alldeles tillräckligt påtryckningsmedel. Friskolor (dvs företag om vi ska vara ärliga) sitter dessutom i en annan situation än de kommunala, för de är ju än mer beroende av inkomsterna som elever genererar och de har så klart inget som helst samröre med några politiker kring hur man sköter sina affärer.

Jag är inte helt emot tanken, men då kan man lika gärna gå tillbaka till 1900-talets modell med sluttentor istället för någon grotesk hybridform av NP å ena sidan samt diverse andra resultat under året å andra sidan som ska sammanvägas, men helst ska det ändå sluta med att man sätter samma som på NP, i de flesta fall. Det öppnar upp för negativa effekter på både eleverna, lärarna och undervisningens utformning.