• Anonym (Fcgjk­hgh)
    Sat 3 Oct 2020 09:29
    1000 visningar
    16 svar
    16
    1000

    Ni med utmattningssyndrom. Hur startade det?

    ???????Ni som lever med utmattningssyndrom hur började det för er? Hur känner man igen det? Hur levde du innan du fick reda på det?

  • Svar på tråden Ni med utmattningssyndrom. Hur startade det?
  • Sat 3 Oct 2020 09:49
    #1

    För mig började det med sjukdomskänsla, som om att det var en rejäl förkylning på gång med ont i kroppen, lite yrsel, trötthet, fryser, huvudvärk, illamående och känsla av feber och det gick inte över med Alvedon. Sen började jag sova dåligt och fick ännu mer ont i kroppen. Blev trött i huvudet redan efter några timmar av vakenhet, känslig för ljud och ljus. Migrän. Dåligt minne. Efter ytterligare ett tag stängde kroppen av helt och jag kom inte upp ur sängen alls pga enorm trötthet och hela jag kände mig bedövad och helt tom på alla känslor. Kroppen värkte, magen pajade ur och jag grät för minsta lilla och ville bara sova och komma bort från allt. Bakfylla delux typ. Då blev jag sjukskriven.

    Jag hade då stress på jobbet, fullt ansvar hemma för hushållet och barn, en make som återhämtade sig från hjärtstopp och hjärtinfarkt och ett äktenskap i gungning tack vare det inträffade. Jag fick aldrig möjlighet att bearbeta hans trauma som även jag var en del av.

  • Anonym (Hann stanna­)
    Sat 3 Oct 2020 10:06
    #2

    Jag är en av de som hann bromsa, tack vare förändringar på jobbet. Nådde därför aldrig helt botten. Jag sov mycket, men dåligt, kunde vakna av att jag satt upp i sängen med bultande hjärta. Bröt ihop hemma för småsaker. Var aldrig lugn. Pratade nästan uteslutande om mitt jobb. Fick riktigt dåligt närminne (är fortfarande dåligt). Förfärlig PMS. Hade känslan av att behöva klara allt ensam - att ingen kunde hjälpa mig.

    För min del var det helt och hållet pga jobbet. Jag var anställd för ett projekt som min chef lagt upp på ett omöjligt sätt. Var projektanställd och kände enorm press att topp-prestera för att få behålla jobbet. När projektet var över blev jag fastanställd och fick andra arbetsuppgifter. Då blev det bättre.

    Har en i min närhet som gått in i väggen totalt. En sak jag känner igen är känslan av att tro att det måste vara så här, att jag måste fixa det ensam och att det inte går att förändra situationen. Vi runt omkring såg att han var på väg utför i flera år innan kollapsen. Men han kunde inte se att det fanns ett annat sätt - precis som jag kände. Eller kanske rättare sagt - vi ville inte offra det som behövdes för att vi skulle må bra. Iaf var det så för mig. Svårt så klart att veta exakt hur en annan människa känner.

  • Anonym (Hann stanna­)
    Sat 3 Oct 2020 10:10
    #3

    Skulle gissa att det jag upplevde är förstadiet innan man når till det som Fjäril kär beskriver. Är så tacksam att omständigheter gjorde att jag inte kom dithän. Känner så med er som drabbats!

  • Anonym (Hann stanna­)
    Sat 3 Oct 2020 10:14
    #4

    Och startade gjorde det väl egentligen när jag bestämde mig för att nå mitt mål, även om det kostade på. Målmedvetenheten och drivet, som är så hyllade egenskaper, höll på att fördärva mitt liv.

  • Anonym (Mini)
    Sat 3 Oct 2020 10:27
    #5
    Fjäril kär skrev 2020-10-03 09:49:50 följande:

    För mig började det med sjukdomskänsla, som om att det var en rejäl förkylning på gång med ont i kroppen, lite yrsel, trötthet, fryser, huvudvärk, illamående och känsla av feber och det gick inte över med Alvedon. Sen började jag sova dåligt och fick ännu mer ont i kroppen. Blev trött i huvudet redan efter några timmar av vakenhet, känslig för ljud och ljus. Migrän. Dåligt minne. Efter ytterligare ett tag stängde kroppen av helt och jag kom inte upp ur sängen alls pga enorm trötthet och hela jag kände mig bedövad och helt tom på alla känslor. Kroppen värkte, magen pajade ur och jag grät för minsta lilla och ville bara sova och komma bort från allt. Bakfylla delux typ. Då blev jag sjukskriven.

    Jag hade då stress på jobbet, fullt ansvar hemma för hushållet och barn, en make som återhämtade sig från hjärtstopp och hjärtinfarkt och ett äktenskap i gungning tack vare det inträffade. Jag fick aldrig möjlighet att bearbeta hans trauma som även jag var en del av.


    Hmm...för några år sedan var jag sjukskriven i en månad för någon sorts utmattning efter några års tuff tid både privat och framförallt jobbmässigt. Nu finns jag hos en arbetsgivare med ett mkt mer humanistiskt tänk men jag har känt ett stigande obehag det senaste med fler och fler projekt på min lott. Har känt precis som du beskriver sedan augusti, jag har aldrig några fysiska symptom någonsin men nu, ont i hela kroppen, ofta ont i halsen, feberkänsla och migrän som jag inte haft sen tonåren. Och jag känner igen känslan av stress och ångest som inte släpper på helgen. Dags att göra något nu alltså, tack för din beskrivning.
  • Sat 3 Oct 2020 10:52
    #6
    Anonym (Mini) skrev 2020-10-03 10:27:16 följande:

    Hmm...för några år sedan var jag sjukskriven i en månad för någon sorts utmattning efter några års tuff tid både privat och framförallt jobbmässigt. Nu finns jag hos en arbetsgivare med ett mkt mer humanistiskt tänk men jag har känt ett stigande obehag det senaste med fler och fler projekt på min lott. Har känt precis som du beskriver sedan augusti, jag har aldrig några fysiska symptom någonsin men nu, ont i hela kroppen, ofta ont i halsen, feberkänsla och migrän som jag inte haft sen tonåren. Och jag känner igen känslan av stress och ångest som inte släpper på helgen. Dags att göra något nu alltså, tack för din beskrivning.


    Jag var sjukskriven helt i 8 månaders tid och sen sjukskriven på halvtid i ytterligare 6 månader och trappade sedan upp arbetstiden. Jag var tillbaka på fulltid på jobbet efter 18 månader och jag är än idag inte återställd och det kommer jag nog aldrig bli heller fast det gått 1 år sedan jag jobbade heltid igen.
  • Anonym (L)
    Sat 3 Oct 2020 11:33
    #7

    Fick utmattningsymtom och brände mig rejält och nu 6 år efter har jag fortfarande inte fått tillbaka mitt lokalsinne men minnet kommer tillbaka långsamt långsamt. Så man behöver inte drabbas av syndromet men vara på god väg dit.

    Första jag märkte var konstant magkatarr. Sen började minnet svika, jag letade efter mina nycklar hela tiden. Hitta dem i fickan och 1 min senare fick jag leta efter dem igen, och igen. En kollega blev lite oroad och undra hur jag mådde när jag letat efter dem 50 gånger på en dag.

    Kom inte ihåg folks namn vilket jag var duktig på innan, även folk jag hade känt i 2 år innan och träffa ofta.

    Sen sov jag mer och mer. Konstant huvudvärk och ångest. Gick ner jättemycket i vikt och hade konstant diarré. Utåt sett så skötte jag mitt jobb fint men sov bort mina raster och när jag kom hem så isolerade jag mig.

  • Anonym (L)
    Sat 3 Oct 2020 11:42
    #8
    Anonym (L) skrev 2020-10-03 11:33:12 följande:

    Fick utmattningsymtom och brände mig rejält och nu 6 år efter har jag fortfarande inte fått tillbaka mitt lokalsinne men minnet kommer tillbaka långsamt långsamt. Så man behöver inte drabbas av syndromet men vara på god väg dit.

    Första jag märkte var konstant magkatarr. Sen började minnet svika, jag letade efter mina nycklar hela tiden. Hitta dem i fickan och 1 min senare fick jag leta efter dem igen, och igen. En kollega blev lite oroad och undra hur jag mådde när jag letat efter dem 50 gånger på en dag.

    Kom inte ihåg folks namn vilket jag var duktig på innan, även folk jag hade känt i 2 år innan och träffa ofta.

    Sen sov jag mer och mer. Konstant huvudvärk och ångest. Gick ner jättemycket i vikt och hade konstant diarré. Utåt sett så skötte jag mitt jobb fint men sov bort mina raster och när jag kom hem så isolerade jag mig.


    Glömde skriva hur jag levde innan:

    Singel utan barn (ung tjej). Var jobbet som knäckte mig. Har ett fysiskt tugnt jobb men ändå mycket egen planering och har i princip fria tyglar sålänge våran kund blir nöjd.

    Utförde 3 personers arbetsuppgifter i långa perioder. Höll i stora projekt med många inblandade. Mina chefer använde mig som någon de alltid kunde ringa när de inte visste hur ett jobb skulle göras.

    Även när jag var ledig en dag så ringde alltid någon, när jag låg på piva ringde folk med. Jag fick aldrig vara ifred.

    Men idag säger jag nej och stopp :)
  • Anonym (Mini)
    Sat 3 Oct 2020 11:58
    #9

    När man har ett jobb man är lite passionerad inför så känner jag att det kan vara knepigt - när det känns bra så stimulerar och triggar det mig på bästa sätt. Tills det ibland inte längre är kul. Jag har svårt att känna av när skiftningen kommer. Sedan är jag ensamstående mamma och har väl nästan fullt ansvar för barnen, det har nog ställt till det en del, slitningen mellan dåligt samvete inför dom och lusten att göra bra ifrån mig på jobbet. Och tvånget att tjäna tillräckligt med bara en lön.

  • Anonym (T)
    Sat 3 Oct 2020 20:44
    #10

    Hade tre jobb (som jag älskade) var singel, tränade och mådde toppen efter min separation... trodde jag. Jobb och träning var bara Nåt jag höll på med för att slippa känna allt det jobbiga insåg jag sen.

    Fick extremt dåligt minne och mina kollegor kallade mig för Doris (fisken i hitta Nemo) svårt att sova, tankarna gick som ett hamsterhjul. När jag väl sovit, mycket så kände jag mig aldrig utvilad. Glömde bort att äta och var ofta lös i magen. Suktade efter kärlek och hade väldigt Mkt sex för att få bekräftelse som ändå bara var tillfällig. Lite smått destruktivt. Var sjukskriven på 100% i ett år och 8 månader på 75-25%

  • Anonym (Lea)
    Mon 5 Oct 2020 18:25
    #11

    Många får slaskdiagnosen utmattning när det egentligen är infektioner som härjar. Tex EBV, kroniska streptokocker (ger också dålug hy) och borrelia.

  • Anonym (A)
    Mon 5 Oct 2020 18:28
    #12

    Blev glömsk.

Svar på tråden Ni med utmattningssyndrom. Hur startade det?