När man inte känner sig ämnad för livet man har?

Tillåter du dig själv att komma ut i naturen då? Eller är du rädd för vad du kommer att finna inom dig? Du kan endast kämpa emot tills dess att du sprängs inifrån.

Jag älskar att vara ute i naturen och är ofta på ensamma långvandringar (eller jag var innan jag fick barn). Men nej, jag längtar inte konstant. Jag skulle säga att det låter som en depression faktiskt, eller i alla fall en oförmåga att njuta av nuet.

Har du pratat med någon om din trassliga barndom? Eller pratat med någon om övningar för att lära dig stanna upp och njuta? Mindfulness?

Sen är det också så att människor är olika till kynnet. Vissa är mer tillfreds med livet. Jag är en sån som ständigt grubblar och funderar framåt, bakåt hit och dit och har svårt att vara nöjd. Man får försöka lära sig leva med att man är som man är, eller så får man försöka ändra på sig.

Det är inte så konstigt att vi människor känner oss malplacerade i vår tillvaro. Vi lever ju totalt främmande från det vi är byggda för.

Att du har en längtan till naturen är också en del av det. Härligt att du känner den! Det är ju många som inte gör det trots att vi alla har behovet av naturen.

Spendera så mycket tid som du kan i naturen. Och du är inte ensam om det här. Det är något vi alla borde göra. Men du kanske är en klokare själ eftersom du verkligen känner ett kall.

Känner mest att jag stampar på samma ställe, kommer inte vidare i livet. Det är ofta ett steg fram och två bak med alldeles för mkt prövningar. Psyket tar stryk, hur mkt ska man orka?? Tänker ofta att det blir bättre i nästa liv.

Den tanken har slagit mig många gånger. Sen kommer tanken, tänk om detta är de sista liv /chans man får?! Försöker uppskatta allt. Friska barn, fint hem, bra sambo. Men nä, känner bara längtan efter något jag inte kan sätta fingret på.