Sambon har extrem barnlängtan

Har en relation med en helt fantastisk man sedan snart två år tillbaka. Han är nog den tryggaste å stadigaste personen jag någonsin träffat och kompletterar mig på alla sätt. Han vill ha barn. Han har pratat om barn sedan starten av vårat förhållande. Jag å andra sidan har väl känt att ja, någon gång. Ibland känt lite mer. Ibland ingenting alls. Jag är ingen person som någonsin haft någon direkt stor barnlängtan. När jg var yngre sa jag att jag aldrig vill ha barn. Det har nu ändrats till att jo. Men visst vill jag ha. Någon gång. Men det skrämmer samtidigt livet ur mig. Jag har noja deluxe. Gillar mitt liv som det är. Självklart så kan jag känna en massa att det vore fint med en egen familj- något som jag aldrig riktigt upplevt med en riktigt rörig uppväxt. Men jag känner mig inte alls redo på samma sätt som sambon. Hade det inte handlat om min kropp och allt vad dessa uppoffringar innebär som kvinna med jobb å karriär som blir lidande betydligt mer än för den blivande faderns. Jag tror att det hade varit ett enklare beslut om det vore ombytta roller. Jag vill självklart ha barn. Men samtidigt känner jag också att jag skulle nog inte heller sörja ihjäl mig om jag inte fick några. Är så otroligt kluven. Antar att jag säkert funderar för mkt. Längtan men ändå inte. Å samtidigt så längtar min sambo ihjäl sig. Vet inte om jag någonsin kommer känna mig lugn i ett så stort beslut... fasen hjälp mig...