Jag är själv uppvuxen i styvfamiljer och möter dagligen på jobbet barn uppvuxna i styvfamiljer. Majoriteten av familjerna är bra. Ibland går det sämre, och där har jag har haft stor vinning av mina egna erfarenheter av hur min uppväxt var och hur min relation till min styvfar förändrades till det bättre när jag var vuxen och flyttade hemifrån, eftersom jag har haft möjligheten att prata med honom om det hela. Både jag och min bror flyttade med 2 års mellanrum hemifrån när vi var 19 år gamla, eftersom situationen hemma var fruktansvärd med vår styvfar och ständiga bråk. Idag har jag en mycket bra relation till min styvfar (igen - den var faktiskt bra från början) och min son ser honom som sin morfar.
Man har ju en särskild relation till sitt eget barn. Man kan bortse från en miljon saker som man aldrig hade gjort om det var någon annans barn - fundera på olika situationer, så kommer du nog på minst en situation som är så. Det kan röra sig om alltifrån att det är liiite äckligare när andras ungar slickar upp sitt eget snor, som när ens eget barn gör det (även om det också är äckligt) till konflikter på lekplatser och i mataffärer. Tålamodet sträcker sig alltid lite längre med de egna barnen (eller kanske inte - men man har i alla fall mer överseende i små fall av konflikter.)
Själv arbetar jag inom förskolan. På min arbetsplats, så ser jag barnen som otroligt nära barn. Jag är med dem 6-9 timmar varje dag. Jag tror att jag känner dem, och jag bryr mig inte ett dugg om deras små egenheter och deras föräldrars eventuella brister - men nu har jag också utbildning kring det hela och träffar dem enbart periodvis under dagen. Skulle allt skita sig i någon situation, så kan jag sitta med kolleger och reflektera kring hur vi kan göra för att lösa situationen, så att allt blir bättre i relationen mellan barnet och kring oss i personalen, eftersom vi alla har utbildning och erfarenhet.
Jag TROR att jag är enormt pedagogisk och reflekterande i samspel med andra vuxna och deras barn, utanför jobbet, men jobb är jobb och privatliv är privatliv. Jag säger ALDRIG något nedvärderande om mitt barns kompisar inför deras föräldrar, men jag tänker helt klart på ett annat vis när jag är med dem än när jag är med mitt eget barn eller på jobbet (där jag hela tiden har en levande dialog med kolleger kring hur vi ska hantera olika situationer.)
När man själv blir styvförälder, så kan jag tänka mig att tålamodet tryter lite oftare. Man har inte någon att jämlikt diskutera med, eftersom den andra föräldern kan uppfattas som jävig. Om man själv vill "lägga sig i", så kan nog situationen eskalera eftersom den biologiska föräldern tar barnet i försvar på ett helt annat vis än vad man som styvförälder gör, även om man "tror" att man tycker att man känner barnet. Jag tror också att det kan bli värre på grund av faktorer som hur sent styvbarnet kom in i ens liv eller vilken erfarenhet man har kring barn.
(Förlåt att senaste stycket blev understruket. Jag vet inte hur man tar bort det.)
